Väntans tider.
Väntan o Längtan.
Väntan på att tiden ska gå så att tentaperioden tar slut o en månads ledighet tar vid.
Längtan efter ljus, värme, avslappnade axlar o lugnt sinne, så att hjärtat o huvudet kan ta in alla mysiga stunder, glada skratt o vackert tindrande av snöflingor, stjärnor, månljus på snön o tända ljus överallt.
*ljuv suck*
Men först, två tentor till. Tre dagar till med intensiv hjärnaktivitet, inbankande av de där miljoner små detaljerna som läraren nog tycker är viktiga nog att fråga om på provet. Hu...
Och mitt i allt detta, som tar upp så mycket tid o koncentrationskapacitet så behöver man packa ner hela sitt rum. Sälja cykel, lämna täcke o lite kläder till andrahands-affären, låna en våg av en vän för att kunna kolla vikten på väskorna, o sen lämna tillbaka den. Och alla dessa beslut om vad som ska med, vad som ska lämnas, säljas eller slängas, vad som ska vara var o vad som kommer att behövas när. Allt detta får inte plats bland hjärncellerna o minneskorten i huvudet samtidigt som tentapluggandet pågår! Men ändå måste man lämna sitt residence within 24 hours of the final exam - annars får man böta $50 per dag! Varför? Har frågat runt en hel del, men ingen vet eller kan ens komma på en anledning...
Nåja, det har varit fyra sköna o koncentrationsfyllda dagar i Guelph med Rasmus. Han skrev sin näst sista tenta idag o har en till på torsdag. På torsdag kväll hinner han jamma en session till med det ena jazzgänget o kommer till mig på fredag förmiddag. Jag har två tentor kvar, en på torsdag kväll o en på fredag kväll: 7-10 pm... Jag var nyss på middag hos min TA i den kursen o hon sa "Noone wants to write an exam on a Friday night! Least having to be there as a Teaching Assistant"...
Denna underbara Ashoo är från Indien o kom till Tennessee, USA, som 25-åring för att läsa GIS, eftersom det inte var så utvecklat i Indien på den tiden. Hon hamnade som muslim mitt i det Amerikanska bibelbältet o kommenterade det hela som "very interesting... yes, very interesting...". Hon träffade sin man Rehan, från Pakistan, i USA och sa att om det inte varit för honom och hennes vänner där så hade hon åkt tillbaka till Indien. Men nu har de bott i Kanada i tre år o varit gifta i drygt sju år. De är ett underbart par o båda betecknas av att de inte lämnar någon med problem förrän deras problem är löst. Deras två väninnor som också var med på middagen ikväll höll med om detta på flera plan.
Jag blir så glad av underbara människor! Såna det lyser om. Såna som bibehåller ett positivt tänkande o vet att njuta av vänner, glädje o samhörighet mer än storleken på staden de lever i. De är inte alltid upptäcksbara vid första mötet, men de finns där, där man minst anar det! Och dekan fylla en med en varm lätthet, få en att känna att man skulle kunna flyga iväg som en tyst ballong o bara njuta av allt vackert vår enda planet har att erbjuda...
Och så är de ju ofta roliga att vara med också! Jag kom till Ashoo o Rehan kl 5 pm o snart kom väninnorna Asia och Ibtsam också. De fastar för tillfället o var REEEEEEALLY HUNGRY, men skulle be först, så jag fick följa med Ashoo i bil till en snäll dam som lagat maten åt oss, för att hämta varma, ångande skålar. Runt soffbordet i vardagsrummet satt vi sen o njöt o babblade, som ambassadörer från Indien, Pakistan, Egypten/Palestina, Algeriet o Sverige. Kontrast!
Efter den härligt kryddiga o mustiga middagen med hemlagade samosas, risotto, linsgryta, curry, chutney o inlagda morötter, bjöds det te. Eftersom Ashoo är från världens mest tekonsumerande o -producerande land blev jag ju väldigt nyfiken på vad som skulle vankas! Ett kraftigt Assam-te? Ett ljuvt Darjeeling? Ashoo höjde spänningen med att fråga om jag ville ha kardemumma o varm mjölk i! "Oj, en exotisk variant! Detta blir najs!" tänkte jag. Men Rasmus, du skulle varit med för din favoritsort kom fram: Lipton's Yellow Label... Kunde knappt hålla mig för skratt... ;)
Efter en ganska lång paus för matsmältning fick jag beträda köket o bjuda vännerna på Swedish pancakes! Tänkte erbjuda dem lyxvarianten med glass o jisses, vad sägs om Vanilla Blueberry Cheesecake Ice Cream? Jag tyckte den var en större höjdare är pannkakorna, men de gick också hem! Den sista hamnade dock lite naggad, med glass på, i frysen för att sparas till frukost...
Därefter spelade vi Scrabble, dvs Alfapet. Det var andra gången i mitt liv, sedan en omgång med kompisgänget i gymnasiet! Och minst lika roligt! Mycket skratt o ordboksbläddrande eftersom vi alla var trötta o ingen av oss hade engelska som modersmål.
I helgen hade Rasmus o jag julmys med hans korridorare Erin! Vi bakade pepparkakor o spritsade dem med (Swedish made) kristyr. Eftersom Erin o Rasmus inte var sugna på att ge sig på ett helt husbygge så skapade jag ett litet utedass för att upprätthålla min nu treåriga tradition av pepparkakskonstruktionskreationerande med kusin Anna i Stockholm (haha, de särskrivande engelsktalande don't know what they're missing: längre ord åt folket!), vilket fick glada kommentarer efteråt av alla som såg det! ;)
På Rasmus initiativ så gjorde vi egen glögg också! Rasmus fick lycklig gå fram till tanten på Wine Rack o fråga vilket som var deras "cheapest red wine"... Sen hade vi i kanelstånger, nejlikor, Erins kardemummakärnor o stjärnanis samt rivet apelsinskal på slutet. Österrikaren Ekke som kom förbi tillsammans med Ruth senare på kvällen sa att han "usually don't like glühwein, but this was really, really good!". Rasmus hade också laddat ner julmusik på sin mp3 o kopplat den till stereon så vi kunde ha jinglebell sounds i bakgrunden hela kvällen! Hög julmysfaktor på den kvällen! Och inte nog med det, kvällen efter gjorde vi risgrynsgröt! (NB: sushiris funkar mycket bra, mycket bra...) Erin blev hooked på gröten, särskilt som hon fick mandeln (som i detta fallet fick substitueras med ett minttuggummi, och inte helt av slumpen hamnade i hennes tallrik...). Förresten, försök översätta Olles kommentar när Barnen i Bullerbyn firar jul:
"Nu orkar jag inte äta mer, nu vill jag ha mina julklappér"!
Inget pluggande blev gjort idag, men en paus är aldrig fel... Inledde detta inlägget med att det bara är tre dagar kvar. Tossigt. Av 3.5 månader... Tjosan... Men en vår i Lund är underbar... O en vår i Lund med kära vänner, spex och en Rasmus är ljuvligt underbar!
Det blir säkert bra. Som Ashoo sagt: "True friends are what keeps your hopes up: they share and remind you of great times and give you strength through hard times to experience new good ones"...
Ta hand om varandra!
*kram*
/kanadanka
Tuesday, December 11, 2007
Sunday, December 2, 2007
Första advent
Chattade nyss med Rasmus på Skype och skrev att det känns HELSKUMT att plötsligt ha å, ä, ö att tillgå på tangentbordet! Det har varit en intensiv period of grupparbetande på sistone, varför majoriteten av dygnets timmar tillbringats i ett o samma rum: John Geddes Computer Lab. Sen... oj, vad är det för dag idag egentligen? Tappar helt dagsuppfattningen när varje dag är den andra lik: Vakna två minuter innan väckarklockan går igång med "Country FM", "Kool FM" eller "Wake up, Cambridge!", på med kläder, tvätta ansiktet, vakna till lite grann. Ner för den knarrande trappan så tyst som möjligt (paradox...) och tillbringa de sedvanliga sju minuterna med att koka kaffevatten, hälla upp de olika müslibeståndsdelarna och fylla upp med mjölk. Vattnet på kaffepulver och en Sweet n' Low portionspåse, på med mjölk upp till kanten. Sked. Tidning? Nej...
Vad är klockan? Har jag bråttom? Nej, inte riktigt än. Borsta tänderna. Har jag nåt att ta med som lunch idag?
Titta ut genom fönstret: regnar eller snöar det? Oj, klar himmel! Alltså inga regnbyxor på och torra fötter när jag kommer att komma fram, najs!
Tjugo minuter av frisk, kylig luft i ansiktet. Annika piggnar till ordentligt. Underbart skönt med vind i ansiktet! Synd att jag har ett mål och en tid att passa...
Campus. Några ekorrar på vägen? Inte alls många. Men de går väl inte i ide? Var sover de förresten? Uppe i granarna o tallarna eller nere under snön kanske? Hm...
Environmental Studies Building. 2. In genom dörrarna, stampa av snön, fan att mina skor ska sqeeka så förbannat mot golvet, pinsamt så störande det är! Nåja, av med jackan, häng den över stolen, vem är här idag? Sitta ner, av med skorna. Höger vad in under rumpan. Logga in...
...
...
*nej, måste gå på toa nu*
...
Sounds good?
Works okey?
Can we really say that?
Do you have a reference to back that up with?
Why can't we keep this part?
Oh, you found something? Great!
...
*skratt*
...
Okey guys, see you tomorrow! Good job today! No, I'll stay a bit longer, I wanna check something...
...
Sjunger lite inne på damtoaletten med den skönaste ackustiken på campus. Luciavisa från förra året med Bella Voce...
...
Spara. Yes, 17 minuter kvar. Måste betyda att vi skapat många nya filer på kartorna idag! Eller att jag behöver ett nytt USB...
På med jackan. Regnbyxor? Lika bra... Vantar. Mössan? Nej, fäller upp huvan på tröjan istället. Får inte glömma mitt USB...
Ut. Kallt. Men snö! Härligt! Så underbart det lyser upp. Dalarna hos gudmor Mia på vintern. Fattas bara en Skrållan eller Molly att gå ut med under stjärnorna... Rasmus. Vill hålla handen med Rasmus. Kanske kasta lite snöboll på vägen? Nej, orkar inte. Ensam. Hem. Säng.
Men skönt med den fria luften i ansiktet. Frihet...
Någon i köket? Lamporna är på. Fast det betyder ju inget, Kajan o Johan släcker ju aldrig efter sig... Låst? Ja. Faktiskt skönt, då har jag stället för mig själv. Av med skorna. Fuktbesiktning, hur mycket har de läckt denna gången? Ett steg in i huset. Lågt, monotont surr i huvudet. Axlarna sjunker lite grann.
Sova...
Vad är klockan? Har jag bråttom? Nej, inte riktigt än. Borsta tänderna. Har jag nåt att ta med som lunch idag?
Titta ut genom fönstret: regnar eller snöar det? Oj, klar himmel! Alltså inga regnbyxor på och torra fötter när jag kommer att komma fram, najs!
Tjugo minuter av frisk, kylig luft i ansiktet. Annika piggnar till ordentligt. Underbart skönt med vind i ansiktet! Synd att jag har ett mål och en tid att passa...
Campus. Några ekorrar på vägen? Inte alls många. Men de går väl inte i ide? Var sover de förresten? Uppe i granarna o tallarna eller nere under snön kanske? Hm...
Environmental Studies Building. 2. In genom dörrarna, stampa av snön, fan att mina skor ska sqeeka så förbannat mot golvet, pinsamt så störande det är! Nåja, av med jackan, häng den över stolen, vem är här idag? Sitta ner, av med skorna. Höger vad in under rumpan. Logga in...
...
...
*nej, måste gå på toa nu*
...
Sounds good?
Works okey?
Can we really say that?
Do you have a reference to back that up with?
Why can't we keep this part?
Oh, you found something? Great!
...
*skratt*
...
Okey guys, see you tomorrow! Good job today! No, I'll stay a bit longer, I wanna check something...
...
Sjunger lite inne på damtoaletten med den skönaste ackustiken på campus. Luciavisa från förra året med Bella Voce...
...
Spara. Yes, 17 minuter kvar. Måste betyda att vi skapat många nya filer på kartorna idag! Eller att jag behöver ett nytt USB...
På med jackan. Regnbyxor? Lika bra... Vantar. Mössan? Nej, fäller upp huvan på tröjan istället. Får inte glömma mitt USB...
Ut. Kallt. Men snö! Härligt! Så underbart det lyser upp. Dalarna hos gudmor Mia på vintern. Fattas bara en Skrållan eller Molly att gå ut med under stjärnorna... Rasmus. Vill hålla handen med Rasmus. Kanske kasta lite snöboll på vägen? Nej, orkar inte. Ensam. Hem. Säng.
Men skönt med den fria luften i ansiktet. Frihet...
Någon i köket? Lamporna är på. Fast det betyder ju inget, Kajan o Johan släcker ju aldrig efter sig... Låst? Ja. Faktiskt skönt, då har jag stället för mig själv. Av med skorna. Fuktbesiktning, hur mycket har de läckt denna gången? Ett steg in i huset. Lågt, monotont surr i huvudet. Axlarna sjunker lite grann.
Sova...
Monday, November 26, 2007
Missed Connections
Titeln är från den lilla hörna i studenttidningen Imprint som är tillägnad anonyma, insända, korta meddelanden. Fenomenet har funnits jättelänge, mig veterligen, bland annat i en-sides-tidningarna som gavs ut i nybyggarstäderna i Vilda Västern, där folk frågade efter andra som de tappat bort på vägen västerut. Men hur har dessa korta notiser egentligen förändrats? Det vill säga hur har språkbruket förändrats och gränserna för hur man får lov att uttrycka sig i allmänna medier? Vad är dagens syn på personliga relationer och hur grov får man vara för att anses vara grov? För ändå, en insändare i en tidning är inte ett konfidentiellt brev, om än ämnat för endast en person, utan ett publikt uttalande, fritt för vem som helst att läsa.
I den upplaga av Imprint som kom ut torsdagen November 22, 2007, fanns sex stycken små notiser under titeln "Missed Connections". Det började respektfullt, kärleksfullt och vackert:
"I always end up waiting with you at the iXpress but stop outside of DC on Tuesdays around noon... you tend to wear gigantic headphones. I think our classes get out at the same time or something... anyways, you always look so angry at the world and yesterday you didn't answer when the bus driver said hi to you. You're really cute... you should try smiling sometime, it may not be as hard as you think."
Så gulligt! Nästan poetiskt!... Värmde mitt hjärta, så jag fortsatte med lite förhoppningar om nåt liknande:
"I see you in ENVS 102 with your hood up and sitting alone. You know who I am, I'm always trying to catch your attention. You've got a pretty smile, don't be afraid to use it. Even a Lone Wolf needs some company sometime! Talk to me when I sit near you.
- Hopefully Yours."
ENVS 102 är kurskoden för en kurs inom Environmental Studies. Människor som läser miljöinriktade ämnen har generellt sett en vänlig, lugn, ganska verbal och medlande inställning till sin omgivning, vilket lite framträder i notisen ovan. Men där finns en antydan till någon sexuell attraktion och det är mest här min poäng kommer in: hur mycket får man säga i dagens samhälle?
"You were walking a long haired setter in Victoria Park, by the restaurant-chalet. I was by the lake, feeding ducks with my two kids. Is the dog free this Saturday night?"
Gulligt? I alla fall ärligt, till synes oskyldigt, men vaddå: är den ensamstående mamman så desperat att hon vill dejta en hund?
...
Jaha, var det killen hon var ute efter? Ja, då var det ju inte så farligt... Men då vänds plötsligt rampljuset mot honom: är han en vekling som inte vågar dejta en tvåbarnsmamma?? Bäst för honom att han hör av sig, singel eller inte, för fega killar som backar från en snäll o trevlig tjej bara för att hon har barn från ett tidigare förhållande, såna tycker vi inte om! Stinker diskriminering lång väg... *puh!*
Följande insändare undrar jag om det är ett försök till prostitution, mutning eller (nej det kan det väl bara inte vara...) en vänlig inbjudan till en trevlig kväll tillsammans? Hur som helst har det en lite trashy känsla, även om insändaren förklarar sig som en icke-raggare:
"You: play-fighting with your female friend at Starlight during the Malajube show. I know it's been a while, but I didn't want to sound like a sleezebag trying to pick you up. I love your piercings... find me at World Domination and I'll give you another one, on the house, or a beer if I'm coming off of my shift."
Alltså, "jag tycker att du är het, kom till mig på mitt jobb så förför jag dig med en VIP-behandling eller försöker i alla fall supa dig under bordet så att du är lättare att övertala att följa med hem till mig sen". Nu börjar det bli riktigt nasty tycker jag. Snudd på förnedrande, inte särskilt gulligt längre... Och värre blir det:
"Remember how I said that we wouldn't work as a couple, because everything was based around the sex, so it was better if we just didn't see each other at all anymore? Well, I changed my mind. Give me a call at your earliest convenience, I'll be ready and waiting."
Men herregud!! Bjuder du ut dig bara så där? Hur billig vill du framställa dig egentligen? Fast visserligen, om man är så desperat att man bara måste få till det med någon så är det väl bäst att be någon man redan känner och som man vet är reko (dvs testad och friskförklarad) om en tjänst... Det jag reagerar på är hur lätt det tas på sexuella relationer och att bli sexuellt tillfredsställd ses som en så naturlig sak som att man kliar där det kliar.
Fast varför inte? Visst vill jag romantisera det och se det som väldigt intimt och personligt, förtroende- och kärleksfullt. Men när folk pratar om sexuellt umgänge som ett personligt behov som vem som helst ur en väldigt stor krets kan få tillfredsställa, då försvinner romantiken och ömheten tycker jag... Eller gör det det? Visst kan ett one-night-stand vara ömt och kärleksfullt utan att det behöver leda till nåt vidare förhållande om personerna inte klaffar på en personlig nivå? Det låter väl liberalt och fritänkande? Men i det inkluderas ju att själva mötet inte är intimt, inte en dialog, halva nöjet inte i att göra det njutbart för partnern... och då går en viktig och självuppfyllande del förlorad!
"You were at the Silver Spur on Friday, wearing some kind of plaid shirt and some long hair and beard, like a modern pirate. Anyways, you are a terrible singer, but if you wanna raid my booty feel free anytime."
Jag vill inte döma någon, bara filosofera kring dagens allmänna syn på sexualitet och sexuellt umgänge. Homosexuella kan nu gifta sig i Sverige, dock inte i kyrkan, samt adoptera barn och alltså göra nästan samma livsval som heterosexuella svenskar. Hur sjukt låter inte det?
Varför skulle inte homosexuella kunna göra exakt samma livsval som heterosexuella? Löjligt! Och sorgligt... att vi i det vi kallar ett modernt Sverige inte kan göra mindre "skillnad på folk och folk"...
Men HBT-rättigheterna är på rätt väg och okunskapen som föder rädslan och diskrimineringen minskar successivt. Likaså har tänkandet kring sexuella relationer blivit allt mer liberalt och den individuella självständigheten allt starkare. Men till vilket pris? Fler skilsmässor? Så pass många att mer än hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa inom de första fem åren? För att vi är mindre benägna att kompromissa eftersom vi "klarar oss själva ändå"? "Kan snart hitta någon ny"? För att vaddå? Ha en livskamrat eller bara någon att dela säng med? Kan det inte vara så att man känner sig mer ensam om man bara delar en del av sig själv med någon annan och inte ens hela jag? Har vi för dåligt självförtroende eller är för sturska för att erkänna att vi behöver varandra på mer än ett sätt?
Frågorna är många och jag kom nog in på x antal sidospår, men det pekar på hur mångfacetterat och grenat ämnet är...
Eller är det bara jag som tänker så?
/kanadanka
I den upplaga av Imprint som kom ut torsdagen November 22, 2007, fanns sex stycken små notiser under titeln "Missed Connections". Det började respektfullt, kärleksfullt och vackert:
"I always end up waiting with you at the iXpress but stop outside of DC on Tuesdays around noon... you tend to wear gigantic headphones. I think our classes get out at the same time or something... anyways, you always look so angry at the world and yesterday you didn't answer when the bus driver said hi to you. You're really cute... you should try smiling sometime, it may not be as hard as you think."
Så gulligt! Nästan poetiskt!... Värmde mitt hjärta, så jag fortsatte med lite förhoppningar om nåt liknande:
"I see you in ENVS 102 with your hood up and sitting alone. You know who I am, I'm always trying to catch your attention. You've got a pretty smile, don't be afraid to use it. Even a Lone Wolf needs some company sometime! Talk to me when I sit near you.
- Hopefully Yours."
ENVS 102 är kurskoden för en kurs inom Environmental Studies. Människor som läser miljöinriktade ämnen har generellt sett en vänlig, lugn, ganska verbal och medlande inställning till sin omgivning, vilket lite framträder i notisen ovan. Men där finns en antydan till någon sexuell attraktion och det är mest här min poäng kommer in: hur mycket får man säga i dagens samhälle?
"You were walking a long haired setter in Victoria Park, by the restaurant-chalet. I was by the lake, feeding ducks with my two kids. Is the dog free this Saturday night?"
Gulligt? I alla fall ärligt, till synes oskyldigt, men vaddå: är den ensamstående mamman så desperat att hon vill dejta en hund?
...
Jaha, var det killen hon var ute efter? Ja, då var det ju inte så farligt... Men då vänds plötsligt rampljuset mot honom: är han en vekling som inte vågar dejta en tvåbarnsmamma?? Bäst för honom att han hör av sig, singel eller inte, för fega killar som backar från en snäll o trevlig tjej bara för att hon har barn från ett tidigare förhållande, såna tycker vi inte om! Stinker diskriminering lång väg... *puh!*
Följande insändare undrar jag om det är ett försök till prostitution, mutning eller (nej det kan det väl bara inte vara...) en vänlig inbjudan till en trevlig kväll tillsammans? Hur som helst har det en lite trashy känsla, även om insändaren förklarar sig som en icke-raggare:
"You: play-fighting with your female friend at Starlight during the Malajube show. I know it's been a while, but I didn't want to sound like a sleezebag trying to pick you up. I love your piercings... find me at World Domination and I'll give you another one, on the house, or a beer if I'm coming off of my shift."
Alltså, "jag tycker att du är het, kom till mig på mitt jobb så förför jag dig med en VIP-behandling eller försöker i alla fall supa dig under bordet så att du är lättare att övertala att följa med hem till mig sen". Nu börjar det bli riktigt nasty tycker jag. Snudd på förnedrande, inte särskilt gulligt längre... Och värre blir det:
"Remember how I said that we wouldn't work as a couple, because everything was based around the sex, so it was better if we just didn't see each other at all anymore? Well, I changed my mind. Give me a call at your earliest convenience, I'll be ready and waiting."
Men herregud!! Bjuder du ut dig bara så där? Hur billig vill du framställa dig egentligen? Fast visserligen, om man är så desperat att man bara måste få till det med någon så är det väl bäst att be någon man redan känner och som man vet är reko (dvs testad och friskförklarad) om en tjänst... Det jag reagerar på är hur lätt det tas på sexuella relationer och att bli sexuellt tillfredsställd ses som en så naturlig sak som att man kliar där det kliar.
Fast varför inte? Visst vill jag romantisera det och se det som väldigt intimt och personligt, förtroende- och kärleksfullt. Men när folk pratar om sexuellt umgänge som ett personligt behov som vem som helst ur en väldigt stor krets kan få tillfredsställa, då försvinner romantiken och ömheten tycker jag... Eller gör det det? Visst kan ett one-night-stand vara ömt och kärleksfullt utan att det behöver leda till nåt vidare förhållande om personerna inte klaffar på en personlig nivå? Det låter väl liberalt och fritänkande? Men i det inkluderas ju att själva mötet inte är intimt, inte en dialog, halva nöjet inte i att göra det njutbart för partnern... och då går en viktig och självuppfyllande del förlorad!
"You were at the Silver Spur on Friday, wearing some kind of plaid shirt and some long hair and beard, like a modern pirate. Anyways, you are a terrible singer, but if you wanna raid my booty feel free anytime."
Jag vill inte döma någon, bara filosofera kring dagens allmänna syn på sexualitet och sexuellt umgänge. Homosexuella kan nu gifta sig i Sverige, dock inte i kyrkan, samt adoptera barn och alltså göra nästan samma livsval som heterosexuella svenskar. Hur sjukt låter inte det?
Varför skulle inte homosexuella kunna göra exakt samma livsval som heterosexuella? Löjligt! Och sorgligt... att vi i det vi kallar ett modernt Sverige inte kan göra mindre "skillnad på folk och folk"...
Men HBT-rättigheterna är på rätt väg och okunskapen som föder rädslan och diskrimineringen minskar successivt. Likaså har tänkandet kring sexuella relationer blivit allt mer liberalt och den individuella självständigheten allt starkare. Men till vilket pris? Fler skilsmässor? Så pass många att mer än hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa inom de första fem åren? För att vi är mindre benägna att kompromissa eftersom vi "klarar oss själva ändå"? "Kan snart hitta någon ny"? För att vaddå? Ha en livskamrat eller bara någon att dela säng med? Kan det inte vara så att man känner sig mer ensam om man bara delar en del av sig själv med någon annan och inte ens hela jag? Har vi för dåligt självförtroende eller är för sturska för att erkänna att vi behöver varandra på mer än ett sätt?
Frågorna är många och jag kom nog in på x antal sidospår, men det pekar på hur mångfacetterat och grenat ämnet är...
Eller är det bara jag som tänker så?
/kanadanka
Långsam Revolution = Evolution
Det är lördag kväll i Waterloo, i den lilla studentbyn Columbia Lake Village. Utomhus ligger ett tunt snötäcke och gör den lilla världen ljusare och mjukare. En kall snålblåst smiter mellan de små radhusen, på jakt efter nakna kinder att bita till i. Men inte en själ är ute.
Fullmånen står högt under stjärnorna och blickar in genom fönstret till det lilla matrummet i hus nummer 88. Vid det kvadratiska matbordet sitter två unga studenter, en pojke och en flicka, mitt emot varandra och knapprar på vars en laptop. Det är lördag kväll i den lilla studentbyn och för att kompensera för kylan utanför dörren går hjärnorna i husen på högvarv. Det luktar tentaperiod.
Inget hörs i huset, utom kylskåpet som brummar monotont och våra fingrar som hoppar över tangenterna. Rasmus bröt tystnaden nyss då han utbrast "Yes!" med båda armarna över huvudet, strålade och sa "Jag har äntligen fixat buggen som jag jagat i två dagar nu!"
Okej...
Precis som han sa så tror jag inte att jag kan förstå hur duktig han är på det han gör eftersom jag inte har någon som helst insikt om vad det faktiskt innebär att programmera, lösa datorproblem och skapa helt nya program. Mycket bokstäver och figurer som måste vara exakt korrekt, annars händer ingenting. Nåt sånt. Kanske samma anledning till att vi oftast tycks diskutera miljövetenskapliga problem som växthuseffekt, bananer, ekologiskt och lokalproducerat, vad hållbar utveckling egentligen är och innebär, incitament för förändring osv. Rasmus vet oftast lika mycket som jag, eller rättare sagt så kan vi båda komma överens om att vi vet för lite för att komma fram till en lösning på problemet vi diskuterar. Vilket ibland kan få mig att känna mig som om jag inte lärt mig nånting användbart på dessa snart tre år inom programmet. Miljövetenskap är ju så ofantligt brett att det inte kan vara möjligt att bli expert på allt inom ämnet. Eller hur? Det är ju en relativt ung kunskap också och många forskningsresultat har inte hunnit fastställas som sanningar än, liksom att många aspekter har ett så ofattbart tidsspann att vi helt enkelt inte kan pröva teorierna annat än matematiskt, men då med så många hypotetiska siffror att resultaten blir alldeles för osäkra (oj, vad jag hellre velat uttrycka det resonemanget på engelska... ... Coolt!).
I alla fall, vad vill jag få sagt? Jo, att datavetenskap inte är en allmän kunskap medan miljövetenskap är det. Låter det logiskt? Allmänheten kan inte mycket om datavetenskap och klarar sig bra ändå, men de flesta i samhället har ett hum om miljö, ekosystem, återanvändning och begränsade naturresurser och förstår mer eller mindre att deras egna handlingar spelar roll för oss alla. Tänk om alla ni som läser detta inlägget inte skulle använda andra transportmedel än cykel och kommunaltrafik under en vecka. Det skulle göra stor skillnad jämfört med om ni istället använde bil varje dag. Det SKULLE göra skillnad! Många tror inte det, men sammanlagt, vad var och en av oss gör spelar roll! Prova att bara köpa ekologiska varor i en vecka! Eller handla lokalproducerade grödor på torget i helgen! Köp kläder av ekologiskt odlad bomull eller ännu bättre: second-hand! Köp nedladdningsbar musik och film på internet istället för tillverkade och transporterade cd's och dvd's i affären, börja byta ut dina glödlampor mot lågenergilampor efterhand som de går sönder (ja, de är dyrare, men varar ca 20 ggr längre! Och inte kostar de 20 ggr så mycket, heller...), med mera, med mera...
Men varför?
Jo, för genom att vi alla börjar ändra våra konsumtionsmönster, byta transportmedel och livsstil - successivt, inte allt på en gång - så kan vi få till ett hållbart samhälle; ett samhälle som inte förbrukar mer än vad som kan återframställas, ett samhälle utan avfall, ett samhälle med ren luft, rent vatten och mindre stress. Men inte med mer arbetslöshet. Inte med alla boendes på 4 m2 var och utan frihet. Ta det lugnt, det är inte tal om frihetsberövande eller politisk revolution.
Det är evolution.
För om vi alla (menandes alla människor på hela Jorden, inte bara somliga eller nästan alla, utan ALLA) ändrar våra attityder till vår omgivning och vår planet - vår enda planet - så tror jag att vi alla så småningom kan leva fredligt i en värld där ingen svälter eller är utan rent vatten, ingen krigar, ingen är så fattig att de inte kan skaffa mat eller tak över huvudet, och där varje barn kan växa upp i trygghet på den fantastiska, levande, färgstarka Jord vi ännu har.
Vi är människor: vi har förmåga att förinta världen. Men vi har också förmåga att skydda den. Vårda den. Ta hand om varandra och allt det liv som hotas av... oss.
Människan kan tänka, skapa, utveckla. Och vi sätter våra egna ribbor för de mål vi vill nå, för att skapa ambition och engagemang. Jag tror att vi kan klara av att skapa hållbara samhällen för både oss själva och Naturen. Men låt oss sätta ribban högre. Mycket högre.
/kanadanka
Fullmånen står högt under stjärnorna och blickar in genom fönstret till det lilla matrummet i hus nummer 88. Vid det kvadratiska matbordet sitter två unga studenter, en pojke och en flicka, mitt emot varandra och knapprar på vars en laptop. Det är lördag kväll i den lilla studentbyn och för att kompensera för kylan utanför dörren går hjärnorna i husen på högvarv. Det luktar tentaperiod.
Inget hörs i huset, utom kylskåpet som brummar monotont och våra fingrar som hoppar över tangenterna. Rasmus bröt tystnaden nyss då han utbrast "Yes!" med båda armarna över huvudet, strålade och sa "Jag har äntligen fixat buggen som jag jagat i två dagar nu!"
Okej...
Precis som han sa så tror jag inte att jag kan förstå hur duktig han är på det han gör eftersom jag inte har någon som helst insikt om vad det faktiskt innebär att programmera, lösa datorproblem och skapa helt nya program. Mycket bokstäver och figurer som måste vara exakt korrekt, annars händer ingenting. Nåt sånt. Kanske samma anledning till att vi oftast tycks diskutera miljövetenskapliga problem som växthuseffekt, bananer, ekologiskt och lokalproducerat, vad hållbar utveckling egentligen är och innebär, incitament för förändring osv. Rasmus vet oftast lika mycket som jag, eller rättare sagt så kan vi båda komma överens om att vi vet för lite för att komma fram till en lösning på problemet vi diskuterar. Vilket ibland kan få mig att känna mig som om jag inte lärt mig nånting användbart på dessa snart tre år inom programmet. Miljövetenskap är ju så ofantligt brett att det inte kan vara möjligt att bli expert på allt inom ämnet. Eller hur? Det är ju en relativt ung kunskap också och många forskningsresultat har inte hunnit fastställas som sanningar än, liksom att många aspekter har ett så ofattbart tidsspann att vi helt enkelt inte kan pröva teorierna annat än matematiskt, men då med så många hypotetiska siffror att resultaten blir alldeles för osäkra (oj, vad jag hellre velat uttrycka det resonemanget på engelska... ... Coolt!).
I alla fall, vad vill jag få sagt? Jo, att datavetenskap inte är en allmän kunskap medan miljövetenskap är det. Låter det logiskt? Allmänheten kan inte mycket om datavetenskap och klarar sig bra ändå, men de flesta i samhället har ett hum om miljö, ekosystem, återanvändning och begränsade naturresurser och förstår mer eller mindre att deras egna handlingar spelar roll för oss alla. Tänk om alla ni som läser detta inlägget inte skulle använda andra transportmedel än cykel och kommunaltrafik under en vecka. Det skulle göra stor skillnad jämfört med om ni istället använde bil varje dag. Det SKULLE göra skillnad! Många tror inte det, men sammanlagt, vad var och en av oss gör spelar roll! Prova att bara köpa ekologiska varor i en vecka! Eller handla lokalproducerade grödor på torget i helgen! Köp kläder av ekologiskt odlad bomull eller ännu bättre: second-hand! Köp nedladdningsbar musik och film på internet istället för tillverkade och transporterade cd's och dvd's i affären, börja byta ut dina glödlampor mot lågenergilampor efterhand som de går sönder (ja, de är dyrare, men varar ca 20 ggr längre! Och inte kostar de 20 ggr så mycket, heller...), med mera, med mera...
Men varför?
Jo, för genom att vi alla börjar ändra våra konsumtionsmönster, byta transportmedel och livsstil - successivt, inte allt på en gång - så kan vi få till ett hållbart samhälle; ett samhälle som inte förbrukar mer än vad som kan återframställas, ett samhälle utan avfall, ett samhälle med ren luft, rent vatten och mindre stress. Men inte med mer arbetslöshet. Inte med alla boendes på 4 m2 var och utan frihet. Ta det lugnt, det är inte tal om frihetsberövande eller politisk revolution.
Det är evolution.
För om vi alla (menandes alla människor på hela Jorden, inte bara somliga eller nästan alla, utan ALLA) ändrar våra attityder till vår omgivning och vår planet - vår enda planet - så tror jag att vi alla så småningom kan leva fredligt i en värld där ingen svälter eller är utan rent vatten, ingen krigar, ingen är så fattig att de inte kan skaffa mat eller tak över huvudet, och där varje barn kan växa upp i trygghet på den fantastiska, levande, färgstarka Jord vi ännu har.
Vi är människor: vi har förmåga att förinta världen. Men vi har också förmåga att skydda den. Vårda den. Ta hand om varandra och allt det liv som hotas av... oss.
Människan kan tänka, skapa, utveckla. Och vi sätter våra egna ribbor för de mål vi vill nå, för att skapa ambition och engagemang. Jag tror att vi kan klara av att skapa hållbara samhällen för både oss själva och Naturen. Men låt oss sätta ribban högre. Mycket högre.
/kanadanka
Sunday, November 18, 2007
Blodgivare och Invandrare
Sitter på Greyhoundbussen på the bus terminal i downtown Kitchener igen och väntar på att den ska köra iväg mot Guelph. Alltid lika härligt pirrigt i magen när jag vet att avståndet mellan Rasmus o mig snabbt minskar... :) Solen håller redan på att gå ner fast klockan bara är 4:15 pm. Ljuset forcerar de stålgrå, kristallfyllda molnen vid horisonten och lyser genom plexiglastaken som täcker hållplatserna på de andra plattformarna. Små tunna regndroppar gör korta strimmor över fönstret nu när bussen börjar köra. Ser ut som en asteroidsvärm som skapar stjärnfall över hela rutan, förutom att stjärnfallen stannar kvar på fönstret istället för att försvinna på en svart himmel efter en halv sekund av magisk strålglans.
På buss 8 från Universitetet ner till busstationen, satt två kvinnor i 45-årsåldern snett framför mig. Den ena var av asiatiskt ursprung, hade ljusgul hud, var naturligt smal och smålog hela tiden med blicken snett ner mot golvet. Hon såg väldigt lugn och snäll ut och professionell i sin stilfulla klädsel och läderhandskar. Hon samtalade med låg röst med sin väninna, kvinnan intill henne, som var av afrikanskt ursprung och hade len, chokladmörk hud. Hennes kindben var tydliga och hennes ögon nästan helt runda. Hon hade kortklippt kopparfärgat hår som envist krullade sig intensivt och talade med betydligt högre och minst lika glad röst. Fick lust att krama hennes bastanta kroppshydda, varpå hon skulle skrocka glatt och släppa mig för att ta ut en stor plåt med väldoftande bullar ur ugnen. Fast det skulle vara på hennes lediga tid, för nu var hon också väldigt stiligt klädd och de båda var nog på väg hem från kontoret eller på väg till ett möte. Plötsligt avbröt iaf den mörka kvinnan sig och, i ett mycket djupare tonläge, mumlade hon stönande medan hon snabbt försökte knäppa upp sin rock med ena handen. En tredje kvinna fångade hennes blick och sa "It's hot in here" eller nåt liknande. "Yes, very hot!" svarade den mörka kvinnan med ett leende, men la sen allvarligare till "and flushes on top of that! I've had them for 12 years now and really, they're not getting any better - they're getting worse!"
Tänkte genast på mamma och mormor som hade ett liknande samtal i mormors kök för ett antal år sen. Mamma klagade över sina vallningar och hur jobbigt det var, och det slog mig inte att det var en dotter som klagade inför sin mor, förrän mormor svarade "Kära barn, det är bara att vänja dig! Jag har dem fortfarande!"
82 bast.
Är det så även min framtid ser ut?
Nåja, det återstår att se. Jag kommer ju att vara upptagen med en massa andra problem tills det blir dags för det problemet, så jag lär ju inte gå sysslolös till dess i alla fall... :) Men vad scenariot på bussen ledde till i mitt huvud var hur underbart blandad befolkningen i denna nation är! Man möter verkligen alla sorts människor på campus, i mataffären, på gatan, på bussen - och ingen verkar ha problem med att personen intill ser annorlunda ut än han/hon själv! Det är fantastiskt upplyftande och inspirerande samtidigt som jag blir mer kritisk till hur beteendet kan vara hemma i Malmö. Lund har ju inga invandrare att tala om, förutom utbytesstudenter, men i Malmö är ju över en tredjedel av invånarna från ett annat land än Sverige och eventuella fördomar, rasism eller diskriminiering blir mycket tydligare där än i Lund. Jämfört med Malmö är Waterloo mycket mer integrerat och mig veterligen finns här inga getton eller uppdelningar av kontinenttillhörighet per stadsdel eller liknande. Jag hade ett långt samtal med min GIS-klasskompis John O'Reilly förra veckan och han sa att rasism i praktiken är obefintligt i Kanada. Det är fult att vara rasistisk och det är en mycket stark förolämpning att kalla någon rasist. Antagligen eftersom i princip alla, utom ursprungsbefolkningen som är decimerad till närmast utplåning, är mer eller mindre invandrare. Men Kanada har ju således blivit en beskyddare av minoriteter, utvecklats till ett rasblint samhälle och blivit en fredsbevarande och jämställd nation.
Ett mixat samhälle föder alltså tolerans, respekt och fred? Let's make the World mixed up, I say!
Nu till något helt annat:
Idag fick jag min femte kanadensiska spruta på bara en dryg månad!
Några ryser när de hör sånt, andra säger med lagom intresserad röst "Jaha?". Det bara slog mig idag, eftersom jag lät mig få en influensavaccination. De delas ut gratis på campus denna veckan och både students, faculty, staff and family are welcome att få en gratisspruta! Det har talats en hel del om det här har jag upptäckt, så jag tänkte "Why not?". Förresten är det University of Waterloo's slogan:
"You see something and say 'Why?'. I see something and say 'Why not?'"
Är det verkligen en bra slogan? För ett universitet, en källa till kunskap och utveckling? På en skala? Efter att ha läst det några gånger och sagt det högt för mig själv så känns det mer som en slogan en sekt skulle ha. Hade det varit mitt universitet hade jag nog kortat ner det till "When you see something, ask 'Why?'"
Anyways, ämnet var sprutor. Jag är inte rädd för sprutor längre och det kanske är därför jag tar varje chans jag kan för att få en? Det började i alla fall här med tuberculosis-sprutan alla nya och utbytesstudenter skulle ta i Oktober. Eftersom min första spruta visade att jag inte hade tuberkulos så behövde jag en till. Väldigt logiskt, sköterskan kan förklara! Så det var två sprutor på en vecka bara där. Sen kom sprutan, eller åtminstone nålen, när jag lämnade blod Nov 1. Och dagen efter fick jag min sista Gardasilspruta, så tillsammans med the flu shot idag är det fem.
Undrar hur många Rasmus fått?
;)
Just det, jag är Blodgivare (höll på att skriva Bloddonator, antar att språken håller på att mixa upp sig...)! :) Jag har inte donerat så många gånger i Lund, men eftersom man som kvinna bara får donera tre gånger per år, så har jag ju varit blodgivare i över ett år redan! Det känns jättebra att göra det, gör inte alls ont mer än det lilla svidet när sköterksan sätter in nålen, men de är oftast väldigt proffsiga och är så snälla så! Jag blev därför glad när jag redan första veckan i Waterloo hittade en Blood Donor Clinic nere vid Bulk Barn på Bridgeport Road. Och ännu gladare blev jag när de sa att det var helt okej för mig som svensk Blodgivare att lämna blod hos dem (efter lite bläddrande i pärmar och mummel bakom en dörr)! Eftersom jag lämnade blod strax innan jag åkte från Sverige så fick jag en tid i slutet av Oktober. Tjejen i receptionen var jättetrevlig och det verkade väldigt mysigt därinne, så jag blev jätteentusiastisk och skuttade därifrån, ivrig att komma tillbaka.
Så blev det slutligen dags och som ny på ett ställe så gör man ju som alltid: jämför med hur det är där hemma... Här följer de största skillnaderna i punktform och i kronologisk ordning för besöket:
- Efter att ha anmält min ankomst blev jag visad vidare till en sköterska bakom ett bord. Hon skulle ta min puls, blodtryck och blodvärde och därmed bedöma om jag fick fortsätta till nästa nivå. I Sverige får man istället sätta sig i donatorstolen direkt, där en sköterska testar ens blodvärde innan hon sätter in nålen och blodtrycket bara en gång per år. Denna kanadensiska sköterska var nog trött och försökte se bister och respektingivande ut, men efter några få försök till skämt så log hon och hennes ansikte blev genast så mycket mjukare och vackrare. Det roliga var också att hon kollade blodvärdet med nåt som liknade den gamla goda Sänkan. Hon stack hål på en fingertopp och bloddroppen sögs upp i ett tunt, tunt, glasrör. Detta tömde hon i ett ca 2 dl stort glas med en turkos vätska i, varpå mitt blod genast klumpade ihop sig i en bulle av liten ärtstorlek. Om den sjönk inom 15 s var blodvärdet tillräckligt högt. Min lilla klump flöt dock snabbt upp till ytan, varpå sköterskan yttrade ett bekymrat "Hmm..." och valde att plocka fram en digital blodmätare istället. Medan hon gjorde det sjönk min klump plötsligt som en sten och mätaren visade snart 34 i Hb. Gränsen för kvinnor är 25 (senast i Lund hade jag 42 - yeah!) så jag fick tillåtelse att proceed (fast blodtrycket var lite lågt...).
- Efter att man blivit godkänd får man sätta sig i ett litet bås för att i lugn o ro läsa igenom de tjugo sidor med information man får i famnen, samt skriva på ett godkännande eller ett "Ja, jag är medveten om att ni kommer att ta mitt blod. Ja, jag tycker att det är okej." Visserligen får man skriva på ett sånt i Sverige också, men det är bara en liten sida så det går lite fortare... Informationen man fick läsa handlade om olika sjukdomar som kan spridas med blodet från donator till mottagare, varför det är väldigt viktigt att donatorn är ärlig om han/hon vet eller anar att de inte är helt friska. Framför allt West Nile Virus verkar vara en stor grej här. Det är ett för människor ganska ofarligt virus men som många djur dör av varje år. Som människa kan man ha viruset i sitt blodsystem utan några symptom och virusarna dör/försvinner inom några dagar. Andra får symptom som liknar influensa eller stark förkylning och det är väldigt få och i så fall redan sjuka eller med svagt immunförsvar som dör varje år. Det lite roliga var ju dock att jag hört talas om West Nile Virus för första gången bara någon vecka tidigare och då i GIS-kursen eftersom det ingick i vår assignment att skapa en karta över Waterloo Region samt en över Ontario med fåglar funna döda av West Nile Virus under 2006! Waterloo var ganska ljusorange medan Toronto var knallrött på min karta... Men det är inte många fåglar det är tal om, så jag blev mer intresserad än skrämd. :)
- När man läst igenom alla papper och gett sitt godkännande blev man vidareslussad till nivå tre, där man blev instängd med en sköterska i ett ljust litet rum. Frågorna man fått läsa tidigare och ta ställning till hade bara handlat om sjukdomar och sjukdomshistoria i ens familj, men nu blev man istället muntligen förhörd av sköterskan om ens sexuella bravader och knarkvanor sedan senaste blodgivningen. Denna verkligen bistra 50-åriga sköterska hade nog läst frågorna en miljon gånger tidigare och såg inte att det var en helt ny person framför henne för fem öre... Men det kanske inte är så konstigt inom ett yrke där man träffar säkert hundra människor varje dag... Frågorna var lika, men mer detaljerade än de svenska. Men det häftigaste var att när alla var besvarade så gick sköterskan ut ur rummet medan man i enrum fick välja en liten klisterlapp med en streckkod på att sätta på sin besvarade och undertecknade blankett. Den ena klisterlappens streckkod betydde "Ja, jag tror att det är säkert att använda mitt blod, so go ahead!" medan den andra klisterlappen skulle visa "I think I have something, you probably shouldn't use my blood...". Detta steg finns inte i Sverige och jag tyckte att det var ett riktigt smart moment. Om man inte vågat säga till sköterskan eller kryssa för frågorna, som någon snart skulle gå igenom med en, sanningsenligt, så hade man nu chansen att enbart med sitt eget samvete som vittne, säga om man trodde att ens blod var okej eller inte. Man kanske dessutom hade blivit tvingad att gå dit eller bara kommit för att få sitt blod HIV-testat (vilket många tyvärr gör eftersom de inte vågar eller har råd att gå o göra det på en mottagning). Allt lämnat blod testas ändå, men om man satt en Big NoNo-lapp på sin påse så kasseras den. Ett mycket bra system som jag tycker att vi borde implementera i Sverige också!
- Därnäst fick man ta plats i en ledig stol. Och hear my word, those chairs are COMFY! I motsats till Sveriges vanliga, platta, fällbara patientbritsar med tre cm fyllning så fick man här sätta sig i den skönaste mjuka, breda salongsfåtölj! Aaaaaaaahh... Jag njöt... :) Sådana måste vi absolut införskaffa till alla Sveriges blodgivningsmottagningar! Tänk så många fler som skulle komma bara för att få koppla av en kvart i dessa ulliga, bulliga moln till viloplatser! Under tiden kommer en lugn och go sköterska och tittar till en titt som tätt, frågar om allt känns bra och om man kanske vill ha nåt litet att dricka, eller varför inte en filt? Allmän stresshantering i kombination med påfyllning av landets blodbank - kan det bli en bättre win-win situation?
- En stor skillnad mellan Kanada o Sverige är att de tar lika mycket blod ( 4.5-5 dl), men i Kanada får man lämna var 56e dag, man som kvinna. Alltså var 8e vecka! I Sverige ska det gå 10 veckor för män och 13 veckor för kvinnor, alltså mycket mer sällan, fast de tar lika mycket blod! Hm... Hur går detta ihop? Är kanadensarna vårdslösa och svenskarna förnuftiga eller är kanadensarna optimala och svenskarna överförsiktiga?
- Efter att man fyllt sin lilla påse får man gå till fikarummet och äta lite, precis som hemma. Men till skillnad från de fullkornsbullar, mager ost, mjölk och frukt man erbjuds i Sverige så kunde man här ENDAST (chock-)höja sitt blodsocker med chokladtäckta eller sockrade doughnuts från Tim Horton's samt choklad, kola, godis eller kakor från Bulk Barn. Skölja ner det kunde man med kaffe eller fem olika sorters läsk (varav visserligen en var Diet...). Vilket obönhörligen fick mig att undra om detta verkligen var en äkta medicinsk filial?
- Eftersom jag donerade för första gången i Kanada fick jag hela tiden bära (Synligt!) en klisterlapp på bröstet med texten "1st Time Donor!". Gulligt... Men det fick också folk omkring mig att ivrigt berätta om deras första gång, eller en av de 20-30 gånger de donerat blod. Ganska imponerande att möte någon som lämnat blod upp emot 50 gånger! På väggen i fikarummet fanns anslagstavlor med små foton på folk som lämnat för 10e, 20e, 25e, 30e, 40e, 50e upp till 300e gången! Det var visserligen bara en äldre herre som lämnat blod 300 gånger, men ändå: om han lämnat regelbundet, var 56e dag, och inte missat ett enda tillfälle så har han i så fall varit blodgivare i över 46 år! Ganska maffigt, va!?
I fikarummet satt två herrar i övre medelåldern (och övre viktklassen) och mumsade på vars två doughnuts (innan de skulle bege sig hem för att äta middag med sina fruar...). Den som började prata först (på perfekt engelska) hette John och hade kommit till Kanada som femåring med sina föräldrar från Italien. Den andre var tyst i början men muttrade sen (med stark accent) att han hade kommit som 22-åring från Ukraina och var väldigt tacksam att han hade kunnat skapa sig ett liv här eftersom han nog inte haft det alls lika bra om han hade stannat kvar hemma i Europa. Fantastiskt!... Really makes you think...
Så det som skulle ta "about 15 minutes" hade slutligen tagit mig två timmar! Jag snackade en hel del med sköterskorna inne på fåtöljsektionen och några andra tjejer som alltid kom och lämnade blod tillsammans. Den ena fick dock inte lämna denna gången eftersom hennes blodvärde var för lågt, men fick tipset att äta mycket russin (!) till nästa gång. Riktigt kul upplevelse, kan sannerligen rekommenderas. Och har du inte möjlighet att göra det i Kanada, så gör det i den stad du befinner dig! Förresten så fick jag mig en sann inspirationskälla till att berätta för andra hur viktigt det är att lämna blod. Det finns ju alltid broschyrer där olika människor berättar hur glada de är att de kunde få blod efter sin bilolycka eller på grund av deras njurdeficiency, men det var inte förrän Tony, den jättesnälla, lite tysta killen från Laos som bor i rummet bredvid Rasmus, berättade att han fick regelbundna blodtransfusioner på grund av hans ovanliga blodsjukdom, som jag kände hur viktigt det är att dela med sig av sitt friska blod om man kan. Han kände ingen blodgivare heller så det var en "cool moment" för oss båda. Och när han sa "Thank you!" så kände jag mig väldigt stolt... :)
Så om du är över 18 år och frisk - bli blodgivare. Du räddar verkligen liv...
Oj vilken moralkaka detta inlägget blev! Och långt... igen... Jag är inte kvar på bussen längre, utan nu är det lördag eftermiddag och Rasmus o jag hänger hos Österrikarna Ecke o Rut eftersom brandlarmet gick igen i Rasmus apartment building. Utanför fönstret singlar några enstaka snöflingor och vi har precis pratat om vad vi ska hitta på i New York när vi ses där i December, dagarna innan Rasmus o jag flyger vidare till Seattle för att fira jul och nyår med mamma och våra kära vänner familjen Marks. Rasmus visar nåt musikprogram på sin dator för Österrikarna, nåt med "Funky ABBA" och "African Jazz"... Han hade en liten konsert med ett av sina två jazzband i torsdags kväll, uppe i the Faculty Lounge. Jag hörde deras rehearsal för tre veckor sen och det lät mycket bättre nu, men den allmänna atmosfären var lite blasé, vilket var synd. Kanske grundad i osäkerhet och nervositet inför att spela flera takter solo? Bandledaren Andrew Scott, som vi även lyssnade på på restaurangen Manhattan's för tre veckor sen, såg väldigt trött ut och Rasmus sa att han blivit pappa för andra gången för bara två dagar sen. Efter spelningen sjönk han ner i en soffa och mumlade med sitt gråbleka ansikte nånting om att "My wife is gonna kill me"... När 13-manna bandet spelat klart, rumsterades det om bland stolarna och trumset och Rasmus med fem andra killar intog scenen. De jazzade loss på en helt annan nivå och det var underbart att lyssna på. Sån skillnad mot det förra gänget! Dessa sex killar; en trumpet, en saxofon, en grymt bra trummis, en elbas, en elgitarr o en kille från Bahamas på synt, var så levande i musiken och hade en mycket mer aktiv och smidig kommunikation mellan sig. "Okey, now you go!" viskade någon med en nick till en annan, varpå den andre jammade iväg och klättrade vida omkring med sina toner medan de andra understödde med stabilt komp. Jag njöt i fåtöljen, vilket även Erin, Tony, Evan o Susan (alla från Rasmus korridor) gjorde.
Igår, fredag, spelade Rasmus igen med samma basist, Dylan, samt elgitarristen Evan och en trummis (didn't catch his name...) i en byggnad mitt på campus som heter the Bull Ring och är helt rund och i rött tegel. Detta hus heter så eftersom det tidigare (pre-universitet) var ett auktions- och uppvisningsställe för boskap! De tre killarna brukar spela tillsammans på fredagar och har ibland fått $60 per person per kväll! I alla fall så bara joinade Rasmus dem och jammade på bättre än nånsin! Han är så otroligt begåvad och det är verkligen underbart att se hur han fylls till bredden av musiken... Och det låter bra också! :) Versionen av "Through the Grapevine" ska sent förglömmas!... Tony följde med igen och njöt med mig, efter att vi festat på pizzorna vi gjorde tillsammans for dinner.
Nu ska Ecke upp o plugga på sitt rum och eftersom brandlarmet borde ha tystnat vid det här laget så får väl Rasmus o jag göra detsamma... En sista snöflinga dalar sakta mot marken.
Ha en skön helg!
/kanadanka
På buss 8 från Universitetet ner till busstationen, satt två kvinnor i 45-årsåldern snett framför mig. Den ena var av asiatiskt ursprung, hade ljusgul hud, var naturligt smal och smålog hela tiden med blicken snett ner mot golvet. Hon såg väldigt lugn och snäll ut och professionell i sin stilfulla klädsel och läderhandskar. Hon samtalade med låg röst med sin väninna, kvinnan intill henne, som var av afrikanskt ursprung och hade len, chokladmörk hud. Hennes kindben var tydliga och hennes ögon nästan helt runda. Hon hade kortklippt kopparfärgat hår som envist krullade sig intensivt och talade med betydligt högre och minst lika glad röst. Fick lust att krama hennes bastanta kroppshydda, varpå hon skulle skrocka glatt och släppa mig för att ta ut en stor plåt med väldoftande bullar ur ugnen. Fast det skulle vara på hennes lediga tid, för nu var hon också väldigt stiligt klädd och de båda var nog på väg hem från kontoret eller på väg till ett möte. Plötsligt avbröt iaf den mörka kvinnan sig och, i ett mycket djupare tonläge, mumlade hon stönande medan hon snabbt försökte knäppa upp sin rock med ena handen. En tredje kvinna fångade hennes blick och sa "It's hot in here" eller nåt liknande. "Yes, very hot!" svarade den mörka kvinnan med ett leende, men la sen allvarligare till "and flushes on top of that! I've had them for 12 years now and really, they're not getting any better - they're getting worse!"
Tänkte genast på mamma och mormor som hade ett liknande samtal i mormors kök för ett antal år sen. Mamma klagade över sina vallningar och hur jobbigt det var, och det slog mig inte att det var en dotter som klagade inför sin mor, förrän mormor svarade "Kära barn, det är bara att vänja dig! Jag har dem fortfarande!"
82 bast.
Är det så även min framtid ser ut?
Nåja, det återstår att se. Jag kommer ju att vara upptagen med en massa andra problem tills det blir dags för det problemet, så jag lär ju inte gå sysslolös till dess i alla fall... :) Men vad scenariot på bussen ledde till i mitt huvud var hur underbart blandad befolkningen i denna nation är! Man möter verkligen alla sorts människor på campus, i mataffären, på gatan, på bussen - och ingen verkar ha problem med att personen intill ser annorlunda ut än han/hon själv! Det är fantastiskt upplyftande och inspirerande samtidigt som jag blir mer kritisk till hur beteendet kan vara hemma i Malmö. Lund har ju inga invandrare att tala om, förutom utbytesstudenter, men i Malmö är ju över en tredjedel av invånarna från ett annat land än Sverige och eventuella fördomar, rasism eller diskriminiering blir mycket tydligare där än i Lund. Jämfört med Malmö är Waterloo mycket mer integrerat och mig veterligen finns här inga getton eller uppdelningar av kontinenttillhörighet per stadsdel eller liknande. Jag hade ett långt samtal med min GIS-klasskompis John O'Reilly förra veckan och han sa att rasism i praktiken är obefintligt i Kanada. Det är fult att vara rasistisk och det är en mycket stark förolämpning att kalla någon rasist. Antagligen eftersom i princip alla, utom ursprungsbefolkningen som är decimerad till närmast utplåning, är mer eller mindre invandrare. Men Kanada har ju således blivit en beskyddare av minoriteter, utvecklats till ett rasblint samhälle och blivit en fredsbevarande och jämställd nation.
Ett mixat samhälle föder alltså tolerans, respekt och fred? Let's make the World mixed up, I say!
Nu till något helt annat:
Idag fick jag min femte kanadensiska spruta på bara en dryg månad!
Några ryser när de hör sånt, andra säger med lagom intresserad röst "Jaha?". Det bara slog mig idag, eftersom jag lät mig få en influensavaccination. De delas ut gratis på campus denna veckan och både students, faculty, staff and family are welcome att få en gratisspruta! Det har talats en hel del om det här har jag upptäckt, så jag tänkte "Why not?". Förresten är det University of Waterloo's slogan:
"You see something and say 'Why?'. I see something and say 'Why not?'"
Är det verkligen en bra slogan? För ett universitet, en källa till kunskap och utveckling? På en skala? Efter att ha läst det några gånger och sagt det högt för mig själv så känns det mer som en slogan en sekt skulle ha. Hade det varit mitt universitet hade jag nog kortat ner det till "When you see something, ask 'Why?'"
Anyways, ämnet var sprutor. Jag är inte rädd för sprutor längre och det kanske är därför jag tar varje chans jag kan för att få en? Det började i alla fall här med tuberculosis-sprutan alla nya och utbytesstudenter skulle ta i Oktober. Eftersom min första spruta visade att jag inte hade tuberkulos så behövde jag en till. Väldigt logiskt, sköterskan kan förklara! Så det var två sprutor på en vecka bara där. Sen kom sprutan, eller åtminstone nålen, när jag lämnade blod Nov 1. Och dagen efter fick jag min sista Gardasilspruta, så tillsammans med the flu shot idag är det fem.
Undrar hur många Rasmus fått?
;)
Just det, jag är Blodgivare (höll på att skriva Bloddonator, antar att språken håller på att mixa upp sig...)! :) Jag har inte donerat så många gånger i Lund, men eftersom man som kvinna bara får donera tre gånger per år, så har jag ju varit blodgivare i över ett år redan! Det känns jättebra att göra det, gör inte alls ont mer än det lilla svidet när sköterksan sätter in nålen, men de är oftast väldigt proffsiga och är så snälla så! Jag blev därför glad när jag redan första veckan i Waterloo hittade en Blood Donor Clinic nere vid Bulk Barn på Bridgeport Road. Och ännu gladare blev jag när de sa att det var helt okej för mig som svensk Blodgivare att lämna blod hos dem (efter lite bläddrande i pärmar och mummel bakom en dörr)! Eftersom jag lämnade blod strax innan jag åkte från Sverige så fick jag en tid i slutet av Oktober. Tjejen i receptionen var jättetrevlig och det verkade väldigt mysigt därinne, så jag blev jätteentusiastisk och skuttade därifrån, ivrig att komma tillbaka.
Så blev det slutligen dags och som ny på ett ställe så gör man ju som alltid: jämför med hur det är där hemma... Här följer de största skillnaderna i punktform och i kronologisk ordning för besöket:
- Efter att ha anmält min ankomst blev jag visad vidare till en sköterska bakom ett bord. Hon skulle ta min puls, blodtryck och blodvärde och därmed bedöma om jag fick fortsätta till nästa nivå. I Sverige får man istället sätta sig i donatorstolen direkt, där en sköterska testar ens blodvärde innan hon sätter in nålen och blodtrycket bara en gång per år. Denna kanadensiska sköterska var nog trött och försökte se bister och respektingivande ut, men efter några få försök till skämt så log hon och hennes ansikte blev genast så mycket mjukare och vackrare. Det roliga var också att hon kollade blodvärdet med nåt som liknade den gamla goda Sänkan. Hon stack hål på en fingertopp och bloddroppen sögs upp i ett tunt, tunt, glasrör. Detta tömde hon i ett ca 2 dl stort glas med en turkos vätska i, varpå mitt blod genast klumpade ihop sig i en bulle av liten ärtstorlek. Om den sjönk inom 15 s var blodvärdet tillräckligt högt. Min lilla klump flöt dock snabbt upp till ytan, varpå sköterskan yttrade ett bekymrat "Hmm..." och valde att plocka fram en digital blodmätare istället. Medan hon gjorde det sjönk min klump plötsligt som en sten och mätaren visade snart 34 i Hb. Gränsen för kvinnor är 25 (senast i Lund hade jag 42 - yeah!) så jag fick tillåtelse att proceed (fast blodtrycket var lite lågt...).
- Efter att man blivit godkänd får man sätta sig i ett litet bås för att i lugn o ro läsa igenom de tjugo sidor med information man får i famnen, samt skriva på ett godkännande eller ett "Ja, jag är medveten om att ni kommer att ta mitt blod. Ja, jag tycker att det är okej." Visserligen får man skriva på ett sånt i Sverige också, men det är bara en liten sida så det går lite fortare... Informationen man fick läsa handlade om olika sjukdomar som kan spridas med blodet från donator till mottagare, varför det är väldigt viktigt att donatorn är ärlig om han/hon vet eller anar att de inte är helt friska. Framför allt West Nile Virus verkar vara en stor grej här. Det är ett för människor ganska ofarligt virus men som många djur dör av varje år. Som människa kan man ha viruset i sitt blodsystem utan några symptom och virusarna dör/försvinner inom några dagar. Andra får symptom som liknar influensa eller stark förkylning och det är väldigt få och i så fall redan sjuka eller med svagt immunförsvar som dör varje år. Det lite roliga var ju dock att jag hört talas om West Nile Virus för första gången bara någon vecka tidigare och då i GIS-kursen eftersom det ingick i vår assignment att skapa en karta över Waterloo Region samt en över Ontario med fåglar funna döda av West Nile Virus under 2006! Waterloo var ganska ljusorange medan Toronto var knallrött på min karta... Men det är inte många fåglar det är tal om, så jag blev mer intresserad än skrämd. :)
- När man läst igenom alla papper och gett sitt godkännande blev man vidareslussad till nivå tre, där man blev instängd med en sköterska i ett ljust litet rum. Frågorna man fått läsa tidigare och ta ställning till hade bara handlat om sjukdomar och sjukdomshistoria i ens familj, men nu blev man istället muntligen förhörd av sköterskan om ens sexuella bravader och knarkvanor sedan senaste blodgivningen. Denna verkligen bistra 50-åriga sköterska hade nog läst frågorna en miljon gånger tidigare och såg inte att det var en helt ny person framför henne för fem öre... Men det kanske inte är så konstigt inom ett yrke där man träffar säkert hundra människor varje dag... Frågorna var lika, men mer detaljerade än de svenska. Men det häftigaste var att när alla var besvarade så gick sköterskan ut ur rummet medan man i enrum fick välja en liten klisterlapp med en streckkod på att sätta på sin besvarade och undertecknade blankett. Den ena klisterlappens streckkod betydde "Ja, jag tror att det är säkert att använda mitt blod, so go ahead!" medan den andra klisterlappen skulle visa "I think I have something, you probably shouldn't use my blood...". Detta steg finns inte i Sverige och jag tyckte att det var ett riktigt smart moment. Om man inte vågat säga till sköterskan eller kryssa för frågorna, som någon snart skulle gå igenom med en, sanningsenligt, så hade man nu chansen att enbart med sitt eget samvete som vittne, säga om man trodde att ens blod var okej eller inte. Man kanske dessutom hade blivit tvingad att gå dit eller bara kommit för att få sitt blod HIV-testat (vilket många tyvärr gör eftersom de inte vågar eller har råd att gå o göra det på en mottagning). Allt lämnat blod testas ändå, men om man satt en Big NoNo-lapp på sin påse så kasseras den. Ett mycket bra system som jag tycker att vi borde implementera i Sverige också!
- Därnäst fick man ta plats i en ledig stol. Och hear my word, those chairs are COMFY! I motsats till Sveriges vanliga, platta, fällbara patientbritsar med tre cm fyllning så fick man här sätta sig i den skönaste mjuka, breda salongsfåtölj! Aaaaaaaahh... Jag njöt... :) Sådana måste vi absolut införskaffa till alla Sveriges blodgivningsmottagningar! Tänk så många fler som skulle komma bara för att få koppla av en kvart i dessa ulliga, bulliga moln till viloplatser! Under tiden kommer en lugn och go sköterska och tittar till en titt som tätt, frågar om allt känns bra och om man kanske vill ha nåt litet att dricka, eller varför inte en filt? Allmän stresshantering i kombination med påfyllning av landets blodbank - kan det bli en bättre win-win situation?
- En stor skillnad mellan Kanada o Sverige är att de tar lika mycket blod ( 4.5-5 dl), men i Kanada får man lämna var 56e dag, man som kvinna. Alltså var 8e vecka! I Sverige ska det gå 10 veckor för män och 13 veckor för kvinnor, alltså mycket mer sällan, fast de tar lika mycket blod! Hm... Hur går detta ihop? Är kanadensarna vårdslösa och svenskarna förnuftiga eller är kanadensarna optimala och svenskarna överförsiktiga?
- Efter att man fyllt sin lilla påse får man gå till fikarummet och äta lite, precis som hemma. Men till skillnad från de fullkornsbullar, mager ost, mjölk och frukt man erbjuds i Sverige så kunde man här ENDAST (chock-)höja sitt blodsocker med chokladtäckta eller sockrade doughnuts från Tim Horton's samt choklad, kola, godis eller kakor från Bulk Barn. Skölja ner det kunde man med kaffe eller fem olika sorters läsk (varav visserligen en var Diet...). Vilket obönhörligen fick mig att undra om detta verkligen var en äkta medicinsk filial?
- Eftersom jag donerade för första gången i Kanada fick jag hela tiden bära (Synligt!) en klisterlapp på bröstet med texten "1st Time Donor!". Gulligt... Men det fick också folk omkring mig att ivrigt berätta om deras första gång, eller en av de 20-30 gånger de donerat blod. Ganska imponerande att möte någon som lämnat blod upp emot 50 gånger! På väggen i fikarummet fanns anslagstavlor med små foton på folk som lämnat för 10e, 20e, 25e, 30e, 40e, 50e upp till 300e gången! Det var visserligen bara en äldre herre som lämnat blod 300 gånger, men ändå: om han lämnat regelbundet, var 56e dag, och inte missat ett enda tillfälle så har han i så fall varit blodgivare i över 46 år! Ganska maffigt, va!?
I fikarummet satt två herrar i övre medelåldern (och övre viktklassen) och mumsade på vars två doughnuts (innan de skulle bege sig hem för att äta middag med sina fruar...). Den som började prata först (på perfekt engelska) hette John och hade kommit till Kanada som femåring med sina föräldrar från Italien. Den andre var tyst i början men muttrade sen (med stark accent) att han hade kommit som 22-åring från Ukraina och var väldigt tacksam att han hade kunnat skapa sig ett liv här eftersom han nog inte haft det alls lika bra om han hade stannat kvar hemma i Europa. Fantastiskt!... Really makes you think...
Så det som skulle ta "about 15 minutes" hade slutligen tagit mig två timmar! Jag snackade en hel del med sköterskorna inne på fåtöljsektionen och några andra tjejer som alltid kom och lämnade blod tillsammans. Den ena fick dock inte lämna denna gången eftersom hennes blodvärde var för lågt, men fick tipset att äta mycket russin (!) till nästa gång. Riktigt kul upplevelse, kan sannerligen rekommenderas. Och har du inte möjlighet att göra det i Kanada, så gör det i den stad du befinner dig! Förresten så fick jag mig en sann inspirationskälla till att berätta för andra hur viktigt det är att lämna blod. Det finns ju alltid broschyrer där olika människor berättar hur glada de är att de kunde få blod efter sin bilolycka eller på grund av deras njurdeficiency, men det var inte förrän Tony, den jättesnälla, lite tysta killen från Laos som bor i rummet bredvid Rasmus, berättade att han fick regelbundna blodtransfusioner på grund av hans ovanliga blodsjukdom, som jag kände hur viktigt det är att dela med sig av sitt friska blod om man kan. Han kände ingen blodgivare heller så det var en "cool moment" för oss båda. Och när han sa "Thank you!" så kände jag mig väldigt stolt... :)
Så om du är över 18 år och frisk - bli blodgivare. Du räddar verkligen liv...
Oj vilken moralkaka detta inlägget blev! Och långt... igen... Jag är inte kvar på bussen längre, utan nu är det lördag eftermiddag och Rasmus o jag hänger hos Österrikarna Ecke o Rut eftersom brandlarmet gick igen i Rasmus apartment building. Utanför fönstret singlar några enstaka snöflingor och vi har precis pratat om vad vi ska hitta på i New York när vi ses där i December, dagarna innan Rasmus o jag flyger vidare till Seattle för att fira jul och nyår med mamma och våra kära vänner familjen Marks. Rasmus visar nåt musikprogram på sin dator för Österrikarna, nåt med "Funky ABBA" och "African Jazz"... Han hade en liten konsert med ett av sina två jazzband i torsdags kväll, uppe i the Faculty Lounge. Jag hörde deras rehearsal för tre veckor sen och det lät mycket bättre nu, men den allmänna atmosfären var lite blasé, vilket var synd. Kanske grundad i osäkerhet och nervositet inför att spela flera takter solo? Bandledaren Andrew Scott, som vi även lyssnade på på restaurangen Manhattan's för tre veckor sen, såg väldigt trött ut och Rasmus sa att han blivit pappa för andra gången för bara två dagar sen. Efter spelningen sjönk han ner i en soffa och mumlade med sitt gråbleka ansikte nånting om att "My wife is gonna kill me"... När 13-manna bandet spelat klart, rumsterades det om bland stolarna och trumset och Rasmus med fem andra killar intog scenen. De jazzade loss på en helt annan nivå och det var underbart att lyssna på. Sån skillnad mot det förra gänget! Dessa sex killar; en trumpet, en saxofon, en grymt bra trummis, en elbas, en elgitarr o en kille från Bahamas på synt, var så levande i musiken och hade en mycket mer aktiv och smidig kommunikation mellan sig. "Okey, now you go!" viskade någon med en nick till en annan, varpå den andre jammade iväg och klättrade vida omkring med sina toner medan de andra understödde med stabilt komp. Jag njöt i fåtöljen, vilket även Erin, Tony, Evan o Susan (alla från Rasmus korridor) gjorde.
Igår, fredag, spelade Rasmus igen med samma basist, Dylan, samt elgitarristen Evan och en trummis (didn't catch his name...) i en byggnad mitt på campus som heter the Bull Ring och är helt rund och i rött tegel. Detta hus heter så eftersom det tidigare (pre-universitet) var ett auktions- och uppvisningsställe för boskap! De tre killarna brukar spela tillsammans på fredagar och har ibland fått $60 per person per kväll! I alla fall så bara joinade Rasmus dem och jammade på bättre än nånsin! Han är så otroligt begåvad och det är verkligen underbart att se hur han fylls till bredden av musiken... Och det låter bra också! :) Versionen av "Through the Grapevine" ska sent förglömmas!... Tony följde med igen och njöt med mig, efter att vi festat på pizzorna vi gjorde tillsammans for dinner.
Nu ska Ecke upp o plugga på sitt rum och eftersom brandlarmet borde ha tystnat vid det här laget så får väl Rasmus o jag göra detsamma... En sista snöflinga dalar sakta mot marken.
Ha en skön helg!
/kanadanka
Monday, November 12, 2007
Hejåhå,
vad tiden gå!
Fast ibland den springa
och man vill den tvinga
att sakta ner,
så man kan njuta mer...
Alltid kul att spontandikta, det borde man göra oftare. Fast det är ju som roligast när det plötsligt bara dyker upp i huvudet och det kan man ju inte styra, så det är kanske orimligt att vilja spontandikta oftare eftersom det ju faktiskt inte blir spontan diktning då...
Nåja,
jag ville mest säga att Rasmus o jag fortfarande lever, men att det inte skrivits på ett tag eftersom jag är inne i en trött period och dessutom har mycketmycket skolarbete. Förra måndagen sov jag 12 timmar under natten sen 2+2 timmar under dagen och gick ändå och la mig vid 10 pm. Det är otroligt skönt att sova fast min säng är hård och varje metal spring i madrassen känns. Men jag vet ungefär var groparna är där jag kan passa in knäna och somna ganska bekvämt.
Vi var i Stratford förra lördagen och såg musikalen Oklahoma! Bussen avgick från CLV Community Centre 4:00 pm SHARP! (not...) och vi var kanske 20 studenter som stod i små clusters på gräsmattan och väntade på bussen. Rasmus o jag stod med Philipp-the-German och några av hans tyska kompisar och försökte hitta samtalsämnen. Det var lite segt eftersom alla var lite trötta i huvudet sådär en gråmulen lördag eftermiddag, men så kom vår buss runt hörnet: en jättetypisk amerikansk knallgul school bus! När vi gick på kände jag mig precis som Forest Gump måste ha gjort när han klev på bussen till skolan för första gången och spanade efter en ledig plats mellan huvudena som tittade upp från de grå sätena... Bussen rullade genom det lågt böljande landskapet mot Stratford, känd för sina många teatrar och döpt efter Shakespeares födelseort vid floden Avon. Det rann en flod genom kanadensiska Stratford också, men vad den hette ville ingen skylt förtälja...
Väl framme i Stratford stannade vi vid Festival Theatre där föreställningen skulle vara tre timmar senare och den kvinnliga chauffören mumlade nåt i mikrofonen om att "take a right, take a left, downtown, leaving from here, good time" innan vi trillade ut på gräset. Innan vi åkte hade Philipp förresten råkat börja prata på tyska med Rasmus och när vi kom ut ur bussen började Rasmus säga nåt på svenska till Philipp. Mycket roligt, mycket roligt... Vi började gå längs med floden i riktning mot vad vi trodde var downtown. På vägen kom vi förbi en ishall och jag kände mig nödgad att gå in o visitera toiletten. Där inne pågick nog en konståkningstävling eller hockeymatch för det fanns knattar i båda sorters utstyrsel. Roligt dock att det fanns en stor skylt på väggen där inne där det stod typ "No hockey playing, no sticks, no pucks"... Hm... Förresten, märket på låset på insidan av båset inne på damernas var Hiny Hider!
Vi gick runt i nån timme på de största gatorna (= de med affärer) i skymningen och jag njöt av att lunka stillsamt med Rasmus intill, titta på allt galet, vackert, udda, fult och mumsigt i skyltfönstren. Julpyntning hade påbörjats så gott som i varje affär, men det var en mysig stämning över det. Bäst minns jag chokladaffären vi tittade in i (och gick två varv i...). Där fanns en maskin som höll vit choklad flytande och en med mörk choklad... Allt var så vackert gjort och upplagt, det var som en tätt stjärnströdd himmel av praliner, marsipankreationer, fudge, knäck, mer choklad, candied apples, glass och ännu mer choklad... I hörnet satt en gosedjursisbjörn i närmast naturlig storlek, inklämd i en t-shirt på vilken det stod "Give me all your chocolate and no one gets hurt!"... :)
Vi hann med ett besök på Tim Horton's innan vi började dra oss tillbaka mot teatern, men de hade ingen broccoli soup så det blev the regular för mig: en toasted 12 grain bagel och en kaffe med mjölk o sweetener. Rasmus tog också en bagel och testade sen en doughnut med strawberry/lime-sylt i.
Musikalen Oklahoma är skriven av samma personer som skrev... vad var det nu Rasmus sa... gah, minns inte! Men den utspelar sig i Södern under Vilda Västern-tid (1800-nån gång) och huvudpersonerna heter... men jisses, vad minnet är kort! Eh... Aunt... jag tjuvkikar i programmet helt enkelt! Ha! Detta är anledningen till att alltid behålla alla program o biljetter o grejer man får: om man glömt detaljerna när man ska skriva om dem på sin blog så är informationen inte långt borta! :) Musikalen är skriven av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II och huvudpersonerna heter Laurey, Curly, Aunt Eller, Jud Fry, Ado Annie, Will Parker och Ali Hakim. Ado Annie sjunger en av de mest kända sångerna från musikalen som heter "I'm just a girl who can't say no" och "tema"låten börjar "Oh, what a beautiful morning, oh, what a beautiful day! I've got a beautiful feeling, everything's going my way!". Den låten var också den som Rasmus, jag o tyskorna sjöng ljudligt på när vi lämnade teatern efteråt - och under i princip hela bussreasn tillbaka till Waterloo... Pjäsen var fantastisk med tanke på alla dansnummer som den stora ensemblen genomförde tillsammans! Visserligen extremt stereotypiskt, men alla flickor såg så lätta ut och det såg så enkelt ut när de hoppade, svävade, snurrade o allt. Killarna var också duktiga, men inte lika alvlika som tjejerna i sina enkla men vackra klänningar... Mmmm... Har önskat sen jag var liten att jag hade kunnat vara med på den tiden och upptäcka västern... Visserligen hemskt att inse vilka fördomsfulla och rasistiska åsikter man skulle ha och hur kämpit, otryggt, obekvämt och kallt och hungrigt det ofta skulle vara, men att få vara bland de första (vita...) människorna att få se det fantastiska landskap USA har att erbjuda - och då orört - det övervinner så mycket... Ännu bättre: att få vara indian och leva i balans med naturen (innan de vita kom)... barndomsdrömmar är starka, dom!
Var var vi nånstans? Jo, foton från Stratford finns i albumet ute till höger!
Denna helgen kom Rasmus hit igen. Men först kom han i tisdags och överraskade mig!! Jag hade en riktigt shitty day och vågat skriva ner lite mörka tankar i ett mail till honom på eftermiddagen, för att få pysa av mig lite till någon som jag vet bryr sig. Han hade inte heller varit så glad, så han hade tagit bussen vid 9 pm från Guelph till Waterloo, bytt till stadsbuss och fått gå 3-4 km för att komma hit! Jag hade kommit hem från GIS-labbet en dryg halvtimme tidigare och just fått iväg min paper i Politics of Sustainable Communities, när jag hörde någon komma in därnere. Jag trodde att det var Philip som pratade med Johan och att de skulle plugga tillsammans eller nåt. Steg i trappan följdes av en knackning på min halvöppna dörr. Jag trodde att det var Philip som bara ville säga hej innan han typ skulle gå på toa eller nåt, men så hör jag ett försiktigt "Hej älskling?" och ser ett Rasmushuvud sticka fram bakom dörren! HEEEEEEEEEEJ!!! Jag flög upp ur stolen och fick nog mest ur mig ett pip och sen stod vi o bara höll om varandra hårt mitt på mitt golv i säkert 10 minuter...
Underbart...
:)
Han stannade bara över natten och jag följde honom till busshållplatsen vid campus på förmiddagen. Men vilken injektion av positiv energi det var! Den dagen var helt annorlunda än de föregående!
I fredags kom Rasmus tillbaka och tog sig direkt till GIS-labbet på campus där jag satt och arbetade med labben som ska lämnas in imorgon. Jag hann göra klart de två kartorna och ska skriva svaren på de sista frågorna imorgon... Men vi lämnade Environmental Studies building ganska snart och gick till anda änden av campus för att hitta "Game Museum"! Rasmus hade letat upp det på internet och blivit sugen, men tyvärr var det lilla rummet med utställning och spel redo att spelas stängt för veckan, så det blev lite snopet fönstertittande istället. Men precis innan hade vi äntligen fått vår broccolisoppa på Tim Horton's i Student Life Centre, så vi var ganska glada ändå! :) Men vi gick tillbaka till SLC för att leta information om kvällens Warrior Weekend-upplägg och hittade då Johan mitt i vimmlet. Han sa att han strax skulle till Campus Crusade for Cheese som hade möte och bjöd oss att följa med. Vilket roligt sällskap! Vi kom in i en helt vanlig, grå och tråkig föreläsningssal på tredje våningen i Math & Computer's Building, men där var ett tjugotal leende människor och en papperstallrik med små kubikcentimeter stora ostkuber på varannan bänk. För 2 dollar (och 10 cent för en papperstallrik) fick man sen gå runt o smaka på alla ostarna när ordförande hade hojtat "Go!" från svarta tavlan. Killarna mumsade, grimaserade, smaskade och njöt och tyckte nog att Asiago var bäst av alla 14 ostsorter i rummet. Jag fick tjuvsmaka på 2-3 sorter och föll pladask för den rökta cheddarn. Sen uppstod simultant ett enromt behov av vatten, så vi gick ut i korridoren och letade upp en liten springbrunn (eller vad man nu ska kalla de typiska vattenhålen, de små kranarna som utdelar vatten åt nordost/nordväst/i 45 graders vinkel från nollmeridianen/snett uppåt). Sen var det röstning men vi kom tillbaka precis när Asiago passerats, men jag hann iaf rösta (med båda armarna rakt uppåt och fingrarna spretande åt alla håll) på den rökta cheddarn. Asiago vann överlägset med 14 röster mot i genomsnitt 3-4. Fast den kanadensiska milda orange osten fick noll röster... Till nästa gång efterfrågades bland annat en minst 5 år gammal cheddar, weird greek cheese, sheep cheddar, nån ny rökt sort och en stark Gouda. Intressant sällskap! :)
Rasmus o jag gick och handlade på Sobeys, sov middag och lagade middag och gick sen tillbaka till campus för att vara med på Warrior Weekend's fredagsutbud. Det är en fredag och lördag i månaden som är döpt efter University of Waterloo's sports teams Warriors och som erbjuder gratis film, snacks och olika aktiviteter mot uppvisande av WatCard (= StudentID). Rasmus o jag kom precis innan filmen Superbad skulle börja (vilken Rasmus velat se sen vi var i Toronto i mitten av September...), men vi hann ändå göra vars en stressball (peta ner mycket mjöl i en ballong - knyt åt - krama i handen om stressad) och Rasmus fixade en liten påse popcorn. Sen satt vi bland 200 andra på vanliga pinnstolar i det stora öppna rummet i SLC och tittade på en provisorisk jätteskärm och skrattade och fascinerades och skrattade lite till.
Lördagen bjöd på djupare kultur eftersom vi tog oss till Kitchener-Waterloo Art Gallery (commonly known as the KWAG), efter rekommendation av min GIS-class mate John O'Reilly. Han o jag pratade i nästan tre timmar i GIS-labbet i torsdags kväll om en massa intressanta ämnen som tro, för- och nackdelar med religion, rätt till abort eller inte, rasism, arkitektur (hans favoritarkitekt är Santiago Calatrava: skaparen av Turning Torso!), samhällsuppbyggnad, lokaltrafik och mycket mer... Verkligen givande! Säkert de tre timmar jag lärt mig mest på i det labbet... Iaf så sa John att han var grymt imponerad av den lastbil som fanns på KWAG och som bestod av hundratals små gotiska bågar i trä, samt den video som visade en fyrbent trästol som föll isär och sedan samlade ihop sig själv och reste sig upp med hjälp av datorn som var placerad inuti dess sits. Detta fick också Rasmus väldigt intresserad av att gå dit! ;) Lastbilen var verkligen imponerande och jag kan verkligen förstå att John trodde att den var utskuren i trä, men när man kom nära såg man att den var av superrostig metall. Filmen av stolen som trillade i bitar höll oss också naglade i 5 min 35 s, men eftersnacket övergick i vår egen diskussion om vad som är konst och om det verkligen är så att det är konstgalleriägarna som bestämmer vad som är "riktig" konst. Denna diskussion höll säkert på i en timme... medan vi tittade på resten av tavlorna i det relativt lilla galleriet och sen gick ut till busshållplatsen i det nära nollgradiga vädret. Vi åkte vidare till Fairview Mall, denna fullständiga brytning mot KWAG i den södra änden av Kitchener. Varken Rasmus eller jag hade varit längre söderut än downtown Kitchener, så det var på tiden att utforska mer av stan. Vår destination blev således i sann nordamerikansk konsumtionsanda en gigantisk shopping mall. Vi hann nog bara vara där en dryg timme innan de stängde 6 pm, men vi hann ju bli införstådda med hur sjukt många butiker och jätteaffärer det fanns på området. Till Rasmus stora förtjusning hann vi in på Wal-Mart efter att vi valt ut den troligtvis godaste och mest prisvärda snabbmatsrestaurangen in the entire food court och avnjutit vår Korean dumplings with rice and two side dishes of veggies and a large Diet Coke. Det är förresten jättemysigt att dela maträtt med varandra! Inte bara ekonomiskt och kalorimässigt fördelaktigt, utan även gulligt... ;)
Vad gjorde vi på lördagkvällen? Vi var så trötta att Rasmus somnade på bussen hem och väl hemma läste jag en artikel och han pluggade tills jag gick o la mig och han gick ner för att prata med Johan och Philip en stund. Rasmus var nog ett nattdjur i sitt tidigare liv...
Foton från KWAG och lite annat finns också i albumet ute till höger - enjoy!
Nu ska jag sova. Igen.
Stay cool...
/kanadanka
Några utgifter:
buss t.o.r Stratford + Oklahoma biljett: 30 CAD = ca 200 SEK
Tim Horton's: broccoli soup, bagel and medium coffee: 4.50 CAD = ca 28 SEK
Sobey's: matkvitto att dela jämnt: 22 CAD = ca 145 SEK
Inträde KWAG: Free! = Gratis!
vad tiden gå!
Fast ibland den springa
och man vill den tvinga
att sakta ner,
så man kan njuta mer...
Alltid kul att spontandikta, det borde man göra oftare. Fast det är ju som roligast när det plötsligt bara dyker upp i huvudet och det kan man ju inte styra, så det är kanske orimligt att vilja spontandikta oftare eftersom det ju faktiskt inte blir spontan diktning då...
Nåja,
jag ville mest säga att Rasmus o jag fortfarande lever, men att det inte skrivits på ett tag eftersom jag är inne i en trött period och dessutom har mycketmycket skolarbete. Förra måndagen sov jag 12 timmar under natten sen 2+2 timmar under dagen och gick ändå och la mig vid 10 pm. Det är otroligt skönt att sova fast min säng är hård och varje metal spring i madrassen känns. Men jag vet ungefär var groparna är där jag kan passa in knäna och somna ganska bekvämt.
Vi var i Stratford förra lördagen och såg musikalen Oklahoma! Bussen avgick från CLV Community Centre 4:00 pm SHARP! (not...) och vi var kanske 20 studenter som stod i små clusters på gräsmattan och väntade på bussen. Rasmus o jag stod med Philipp-the-German och några av hans tyska kompisar och försökte hitta samtalsämnen. Det var lite segt eftersom alla var lite trötta i huvudet sådär en gråmulen lördag eftermiddag, men så kom vår buss runt hörnet: en jättetypisk amerikansk knallgul school bus! När vi gick på kände jag mig precis som Forest Gump måste ha gjort när han klev på bussen till skolan för första gången och spanade efter en ledig plats mellan huvudena som tittade upp från de grå sätena... Bussen rullade genom det lågt böljande landskapet mot Stratford, känd för sina många teatrar och döpt efter Shakespeares födelseort vid floden Avon. Det rann en flod genom kanadensiska Stratford också, men vad den hette ville ingen skylt förtälja...
Väl framme i Stratford stannade vi vid Festival Theatre där föreställningen skulle vara tre timmar senare och den kvinnliga chauffören mumlade nåt i mikrofonen om att "take a right, take a left, downtown, leaving from here, good time" innan vi trillade ut på gräset. Innan vi åkte hade Philipp förresten råkat börja prata på tyska med Rasmus och när vi kom ut ur bussen började Rasmus säga nåt på svenska till Philipp. Mycket roligt, mycket roligt... Vi började gå längs med floden i riktning mot vad vi trodde var downtown. På vägen kom vi förbi en ishall och jag kände mig nödgad att gå in o visitera toiletten. Där inne pågick nog en konståkningstävling eller hockeymatch för det fanns knattar i båda sorters utstyrsel. Roligt dock att det fanns en stor skylt på väggen där inne där det stod typ "No hockey playing, no sticks, no pucks"... Hm... Förresten, märket på låset på insidan av båset inne på damernas var Hiny Hider!
Vi gick runt i nån timme på de största gatorna (= de med affärer) i skymningen och jag njöt av att lunka stillsamt med Rasmus intill, titta på allt galet, vackert, udda, fult och mumsigt i skyltfönstren. Julpyntning hade påbörjats så gott som i varje affär, men det var en mysig stämning över det. Bäst minns jag chokladaffären vi tittade in i (och gick två varv i...). Där fanns en maskin som höll vit choklad flytande och en med mörk choklad... Allt var så vackert gjort och upplagt, det var som en tätt stjärnströdd himmel av praliner, marsipankreationer, fudge, knäck, mer choklad, candied apples, glass och ännu mer choklad... I hörnet satt en gosedjursisbjörn i närmast naturlig storlek, inklämd i en t-shirt på vilken det stod "Give me all your chocolate and no one gets hurt!"... :)
Vi hann med ett besök på Tim Horton's innan vi började dra oss tillbaka mot teatern, men de hade ingen broccoli soup så det blev the regular för mig: en toasted 12 grain bagel och en kaffe med mjölk o sweetener. Rasmus tog också en bagel och testade sen en doughnut med strawberry/lime-sylt i.
Musikalen Oklahoma är skriven av samma personer som skrev... vad var det nu Rasmus sa... gah, minns inte! Men den utspelar sig i Södern under Vilda Västern-tid (1800-nån gång) och huvudpersonerna heter... men jisses, vad minnet är kort! Eh... Aunt... jag tjuvkikar i programmet helt enkelt! Ha! Detta är anledningen till att alltid behålla alla program o biljetter o grejer man får: om man glömt detaljerna när man ska skriva om dem på sin blog så är informationen inte långt borta! :) Musikalen är skriven av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II och huvudpersonerna heter Laurey, Curly, Aunt Eller, Jud Fry, Ado Annie, Will Parker och Ali Hakim. Ado Annie sjunger en av de mest kända sångerna från musikalen som heter "I'm just a girl who can't say no" och "tema"låten börjar "Oh, what a beautiful morning, oh, what a beautiful day! I've got a beautiful feeling, everything's going my way!". Den låten var också den som Rasmus, jag o tyskorna sjöng ljudligt på när vi lämnade teatern efteråt - och under i princip hela bussreasn tillbaka till Waterloo... Pjäsen var fantastisk med tanke på alla dansnummer som den stora ensemblen genomförde tillsammans! Visserligen extremt stereotypiskt, men alla flickor såg så lätta ut och det såg så enkelt ut när de hoppade, svävade, snurrade o allt. Killarna var också duktiga, men inte lika alvlika som tjejerna i sina enkla men vackra klänningar... Mmmm... Har önskat sen jag var liten att jag hade kunnat vara med på den tiden och upptäcka västern... Visserligen hemskt att inse vilka fördomsfulla och rasistiska åsikter man skulle ha och hur kämpit, otryggt, obekvämt och kallt och hungrigt det ofta skulle vara, men att få vara bland de första (vita...) människorna att få se det fantastiska landskap USA har att erbjuda - och då orört - det övervinner så mycket... Ännu bättre: att få vara indian och leva i balans med naturen (innan de vita kom)... barndomsdrömmar är starka, dom!
Var var vi nånstans? Jo, foton från Stratford finns i albumet ute till höger!
Denna helgen kom Rasmus hit igen. Men först kom han i tisdags och överraskade mig!! Jag hade en riktigt shitty day och vågat skriva ner lite mörka tankar i ett mail till honom på eftermiddagen, för att få pysa av mig lite till någon som jag vet bryr sig. Han hade inte heller varit så glad, så han hade tagit bussen vid 9 pm från Guelph till Waterloo, bytt till stadsbuss och fått gå 3-4 km för att komma hit! Jag hade kommit hem från GIS-labbet en dryg halvtimme tidigare och just fått iväg min paper i Politics of Sustainable Communities, när jag hörde någon komma in därnere. Jag trodde att det var Philip som pratade med Johan och att de skulle plugga tillsammans eller nåt. Steg i trappan följdes av en knackning på min halvöppna dörr. Jag trodde att det var Philip som bara ville säga hej innan han typ skulle gå på toa eller nåt, men så hör jag ett försiktigt "Hej älskling?" och ser ett Rasmushuvud sticka fram bakom dörren! HEEEEEEEEEEJ!!! Jag flög upp ur stolen och fick nog mest ur mig ett pip och sen stod vi o bara höll om varandra hårt mitt på mitt golv i säkert 10 minuter...
Underbart...
:)
Han stannade bara över natten och jag följde honom till busshållplatsen vid campus på förmiddagen. Men vilken injektion av positiv energi det var! Den dagen var helt annorlunda än de föregående!
I fredags kom Rasmus tillbaka och tog sig direkt till GIS-labbet på campus där jag satt och arbetade med labben som ska lämnas in imorgon. Jag hann göra klart de två kartorna och ska skriva svaren på de sista frågorna imorgon... Men vi lämnade Environmental Studies building ganska snart och gick till anda änden av campus för att hitta "Game Museum"! Rasmus hade letat upp det på internet och blivit sugen, men tyvärr var det lilla rummet med utställning och spel redo att spelas stängt för veckan, så det blev lite snopet fönstertittande istället. Men precis innan hade vi äntligen fått vår broccolisoppa på Tim Horton's i Student Life Centre, så vi var ganska glada ändå! :) Men vi gick tillbaka till SLC för att leta information om kvällens Warrior Weekend-upplägg och hittade då Johan mitt i vimmlet. Han sa att han strax skulle till Campus Crusade for Cheese som hade möte och bjöd oss att följa med. Vilket roligt sällskap! Vi kom in i en helt vanlig, grå och tråkig föreläsningssal på tredje våningen i Math & Computer's Building, men där var ett tjugotal leende människor och en papperstallrik med små kubikcentimeter stora ostkuber på varannan bänk. För 2 dollar (och 10 cent för en papperstallrik) fick man sen gå runt o smaka på alla ostarna när ordförande hade hojtat "Go!" från svarta tavlan. Killarna mumsade, grimaserade, smaskade och njöt och tyckte nog att Asiago var bäst av alla 14 ostsorter i rummet. Jag fick tjuvsmaka på 2-3 sorter och föll pladask för den rökta cheddarn. Sen uppstod simultant ett enromt behov av vatten, så vi gick ut i korridoren och letade upp en liten springbrunn (eller vad man nu ska kalla de typiska vattenhålen, de små kranarna som utdelar vatten åt nordost/nordväst/i 45 graders vinkel från nollmeridianen/snett uppåt). Sen var det röstning men vi kom tillbaka precis när Asiago passerats, men jag hann iaf rösta (med båda armarna rakt uppåt och fingrarna spretande åt alla håll) på den rökta cheddarn. Asiago vann överlägset med 14 röster mot i genomsnitt 3-4. Fast den kanadensiska milda orange osten fick noll röster... Till nästa gång efterfrågades bland annat en minst 5 år gammal cheddar, weird greek cheese, sheep cheddar, nån ny rökt sort och en stark Gouda. Intressant sällskap! :)
Rasmus o jag gick och handlade på Sobeys, sov middag och lagade middag och gick sen tillbaka till campus för att vara med på Warrior Weekend's fredagsutbud. Det är en fredag och lördag i månaden som är döpt efter University of Waterloo's sports teams Warriors och som erbjuder gratis film, snacks och olika aktiviteter mot uppvisande av WatCard (= StudentID). Rasmus o jag kom precis innan filmen Superbad skulle börja (vilken Rasmus velat se sen vi var i Toronto i mitten av September...), men vi hann ändå göra vars en stressball (peta ner mycket mjöl i en ballong - knyt åt - krama i handen om stressad) och Rasmus fixade en liten påse popcorn. Sen satt vi bland 200 andra på vanliga pinnstolar i det stora öppna rummet i SLC och tittade på en provisorisk jätteskärm och skrattade och fascinerades och skrattade lite till.
Lördagen bjöd på djupare kultur eftersom vi tog oss till Kitchener-Waterloo Art Gallery (commonly known as the KWAG), efter rekommendation av min GIS-class mate John O'Reilly. Han o jag pratade i nästan tre timmar i GIS-labbet i torsdags kväll om en massa intressanta ämnen som tro, för- och nackdelar med religion, rätt till abort eller inte, rasism, arkitektur (hans favoritarkitekt är Santiago Calatrava: skaparen av Turning Torso!), samhällsuppbyggnad, lokaltrafik och mycket mer... Verkligen givande! Säkert de tre timmar jag lärt mig mest på i det labbet... Iaf så sa John att han var grymt imponerad av den lastbil som fanns på KWAG och som bestod av hundratals små gotiska bågar i trä, samt den video som visade en fyrbent trästol som föll isär och sedan samlade ihop sig själv och reste sig upp med hjälp av datorn som var placerad inuti dess sits. Detta fick också Rasmus väldigt intresserad av att gå dit! ;) Lastbilen var verkligen imponerande och jag kan verkligen förstå att John trodde att den var utskuren i trä, men när man kom nära såg man att den var av superrostig metall. Filmen av stolen som trillade i bitar höll oss också naglade i 5 min 35 s, men eftersnacket övergick i vår egen diskussion om vad som är konst och om det verkligen är så att det är konstgalleriägarna som bestämmer vad som är "riktig" konst. Denna diskussion höll säkert på i en timme... medan vi tittade på resten av tavlorna i det relativt lilla galleriet och sen gick ut till busshållplatsen i det nära nollgradiga vädret. Vi åkte vidare till Fairview Mall, denna fullständiga brytning mot KWAG i den södra änden av Kitchener. Varken Rasmus eller jag hade varit längre söderut än downtown Kitchener, så det var på tiden att utforska mer av stan. Vår destination blev således i sann nordamerikansk konsumtionsanda en gigantisk shopping mall. Vi hann nog bara vara där en dryg timme innan de stängde 6 pm, men vi hann ju bli införstådda med hur sjukt många butiker och jätteaffärer det fanns på området. Till Rasmus stora förtjusning hann vi in på Wal-Mart efter att vi valt ut den troligtvis godaste och mest prisvärda snabbmatsrestaurangen in the entire food court och avnjutit vår Korean dumplings with rice and two side dishes of veggies and a large Diet Coke. Det är förresten jättemysigt att dela maträtt med varandra! Inte bara ekonomiskt och kalorimässigt fördelaktigt, utan även gulligt... ;)
Vad gjorde vi på lördagkvällen? Vi var så trötta att Rasmus somnade på bussen hem och väl hemma läste jag en artikel och han pluggade tills jag gick o la mig och han gick ner för att prata med Johan och Philip en stund. Rasmus var nog ett nattdjur i sitt tidigare liv...
Foton från KWAG och lite annat finns också i albumet ute till höger - enjoy!
Nu ska jag sova. Igen.
Stay cool...
/kanadanka
Några utgifter:
buss t.o.r Stratford + Oklahoma biljett: 30 CAD = ca 200 SEK
Tim Horton's: broccoli soup, bagel and medium coffee: 4.50 CAD = ca 28 SEK
Sobey's: matkvitto att dela jämnt: 22 CAD = ca 145 SEK
Inträde KWAG: Free! = Gratis!
Thursday, November 1, 2007
Geography of Tourism
Mitt favoritämne här i Waterloo är kursen som heter Geography of Tourism. Den behandlar hur turism ser ut i världen, vilka inverkningar den har på kultur, språk, miljö, ekonomi, demografi och mycket mer. Idag har jag mitt andra prov i ämnet, vilket består av 40 frågor med ett rätt alternativ mellan A och D. Inte så lätt som det kanske låter, för även om man gissar sig hela vägen igenom så har du 75% chans att få 0 rätt... ;)
Iaf så har jag länge tänkt att jag skulle skriva ner lite av det som dykt upp i kursen här på bloggen och eftersom jag nu ändå sitter o pluggar så kan jag göra det som en repetition! Nedan följer därför textbitar, "trivia", citat och annat som jag skribblat ner i mina anteckningar.
Mycket nöje!
* Tourism is one of the world's largest employers. There is a new job created within the tourism business every 2.5 seconds.
* 12.8 % of all working Canadians were employed within the tourism business in 2005, meaning about 2,070,320 people.
* "You might love to go to McDonalds in Asia, though you would hardly ever visit them back home." [Pico Iyer, känd tourism filosof]
* According to the World Tourism Organization, a tourist is someone who stays at a place that is not their home for more than one night but less than one year.
* According to Maslow's Hierarchy of Needs, a human being's basic needs are
- physiological = water, food, health
- safety = the absence of war, threat, fear, anxiety
- social = affection, sense of belonging, to give and to receive love
- esteem = self-respect, sense of value
- self-actualisation = fulfillment, sense of achievement
People in developing countries have not yet fulfilled these needs and therefore don't spend time or resources on accessory things such as travel.
* In India, travel is growing fast and so are the number of airlines and flights. Tickets with cheap airlines can be bought for a dollar and many Indians believe airplanes are cleaner and better for the environment than trains.
* Only two African airlines are considered safe by the World Tourism Organization: Egyptian Airlines and South Africa Airlines.
* Airbus is making a new airplane model called A380. This monster has the height of a 3 story building, is 75 m long and has a wingspan of 80 m. It can take up to 900 passengers and uses 2.9 liters of plane fuel per passenger per flown 100 km.
* Boeing is aiming for less fuel consumption and therefore building 787's in light weight carbon which uses 20 % less fuel.
*The price tag for a Boeing 777 ranges from US$ 171 million to US$ 253 million.
* The amount American Airlines saved in 1987 by eliminating one olive from each salad served in first class was US$ 40,000.
* LSG Sky Chefs prepare 7 tons of meat and fish for flight meals every day at their JFK International airport facility (New York).
* The International airport strip in Honolulu, Hawaii, is built with coral, on top of a coral reef.
* The first flight attendants, in the 1930's, were required to be unmarried nurses and weigh less than 115 pounds (52 kg).
* "Tourism is like fire: is can cook your food but also burn down your house" [Fox, 1977]
* Sometime in the 1990's a German family was robbed and murdered in Florida. Media in Europe screamed "Tourists are being killed in Florida, don't go there!", and several trips were cancelled. This perception of criminality did however not coincide with reality since crime rates lowered in Florida during the same period.
* Funafuti, the capitol of Tuvalu in the South Pacific, had a population of about 3,000 and was one of the world's least visited nations when the cruise ship Crystal Symphony with 775 passengers and 500 staff members anchored off its shore. The cost for a cruise ticket was about $2,000 which was what an average Funafuti citizen earned in three years.
To make their island more attractive and to meet the expectations of the tourists, the Funafutians painted the coral on the reef where the cruisers were to land.
* In Dominika, a caribbean island, you can proudly be served the local delicacy "Mountain Chicken", which is legs from a special kind of forest frog.
* Nauru, in the South Pacific, is the world's smallest island nation and only one tenth the size of Washington DC.
* Phuket, Thailand, has approximately 2 million tourists every year. The permanent population is 200,000. In a video shown in class a local says that before mass tourism they didn't have to lock their houses and the warden had to bring in prisoners from other places to have something to do.
*"Phuket" in Thai means mountain and the island has a tall mountain in its center. However, the mountain is being chopped up and sold in pieces to construction companies so that the lowland can be expanded to make room for more hotels and tourist facilities.
* On a sign by a Phuket hotel pool it says "Welcome to the Hotel OOL! There is no P in it - please keep it that way!"
* A ceremonial Balinese dance mask takes 5-6 days to make, has more than 40 coats of paint, needs to blessed several times by a priest and costs at least $100 to buy. In souvenir shops tourists can buy fake ones that take 1-2 days to make, have 5 coats of paint and cost $2-5.
* The Nobel Peace Price winner Rigoberta Menchu said in a speach that "our costumes are considered beautiful, but the persons wearing them don't exist".
Mycket att begrunda... Finns mer att veta för den som är intresserad!
Take good care!
And travel by bike, train or means of shared transportation!
/kanadanka
Iaf så har jag länge tänkt att jag skulle skriva ner lite av det som dykt upp i kursen här på bloggen och eftersom jag nu ändå sitter o pluggar så kan jag göra det som en repetition! Nedan följer därför textbitar, "trivia", citat och annat som jag skribblat ner i mina anteckningar.
Mycket nöje!
* Tourism is one of the world's largest employers. There is a new job created within the tourism business every 2.5 seconds.
* 12.8 % of all working Canadians were employed within the tourism business in 2005, meaning about 2,070,320 people.
* "You might love to go to McDonalds in Asia, though you would hardly ever visit them back home." [Pico Iyer, känd tourism filosof]
* According to the World Tourism Organization, a tourist is someone who stays at a place that is not their home for more than one night but less than one year.
* According to Maslow's Hierarchy of Needs, a human being's basic needs are
- physiological = water, food, health
- safety = the absence of war, threat, fear, anxiety
- social = affection, sense of belonging, to give and to receive love
- esteem = self-respect, sense of value
- self-actualisation = fulfillment, sense of achievement
People in developing countries have not yet fulfilled these needs and therefore don't spend time or resources on accessory things such as travel.
* In India, travel is growing fast and so are the number of airlines and flights. Tickets with cheap airlines can be bought for a dollar and many Indians believe airplanes are cleaner and better for the environment than trains.
* Only two African airlines are considered safe by the World Tourism Organization: Egyptian Airlines and South Africa Airlines.
* Airbus is making a new airplane model called A380. This monster has the height of a 3 story building, is 75 m long and has a wingspan of 80 m. It can take up to 900 passengers and uses 2.9 liters of plane fuel per passenger per flown 100 km.
* Boeing is aiming for less fuel consumption and therefore building 787's in light weight carbon which uses 20 % less fuel.
*The price tag for a Boeing 777 ranges from US$ 171 million to US$ 253 million.
* The amount American Airlines saved in 1987 by eliminating one olive from each salad served in first class was US$ 40,000.
* LSG Sky Chefs prepare 7 tons of meat and fish for flight meals every day at their JFK International airport facility (New York).
* The International airport strip in Honolulu, Hawaii, is built with coral, on top of a coral reef.
* The first flight attendants, in the 1930's, were required to be unmarried nurses and weigh less than 115 pounds (52 kg).
* "Tourism is like fire: is can cook your food but also burn down your house" [Fox, 1977]
* Sometime in the 1990's a German family was robbed and murdered in Florida. Media in Europe screamed "Tourists are being killed in Florida, don't go there!", and several trips were cancelled. This perception of criminality did however not coincide with reality since crime rates lowered in Florida during the same period.
* Funafuti, the capitol of Tuvalu in the South Pacific, had a population of about 3,000 and was one of the world's least visited nations when the cruise ship Crystal Symphony with 775 passengers and 500 staff members anchored off its shore. The cost for a cruise ticket was about $2,000 which was what an average Funafuti citizen earned in three years.
To make their island more attractive and to meet the expectations of the tourists, the Funafutians painted the coral on the reef where the cruisers were to land.
* In Dominika, a caribbean island, you can proudly be served the local delicacy "Mountain Chicken", which is legs from a special kind of forest frog.
* Nauru, in the South Pacific, is the world's smallest island nation and only one tenth the size of Washington DC.
* Phuket, Thailand, has approximately 2 million tourists every year. The permanent population is 200,000. In a video shown in class a local says that before mass tourism they didn't have to lock their houses and the warden had to bring in prisoners from other places to have something to do.
*"Phuket" in Thai means mountain and the island has a tall mountain in its center. However, the mountain is being chopped up and sold in pieces to construction companies so that the lowland can be expanded to make room for more hotels and tourist facilities.
* On a sign by a Phuket hotel pool it says "Welcome to the Hotel OOL! There is no P in it - please keep it that way!"
* A ceremonial Balinese dance mask takes 5-6 days to make, has more than 40 coats of paint, needs to blessed several times by a priest and costs at least $100 to buy. In souvenir shops tourists can buy fake ones that take 1-2 days to make, have 5 coats of paint and cost $2-5.
* The Nobel Peace Price winner Rigoberta Menchu said in a speach that "our costumes are considered beautiful, but the persons wearing them don't exist".
Mycket att begrunda... Finns mer att veta för den som är intresserad!
Take good care!
And travel by bike, train or means of shared transportation!
/kanadanka
Wednesday, October 31, 2007
Världsomvälvande Stratford
Har just chattat med Rasmus en stund på Skype, då frågan om vad staden Stratford som vi ska besöka på söndag, egentligen är för ställe. Jag blev själv nyfiken och gick in på stadens hemsida: http://www.city.stratford.on.ca/
För det första, om man klickar sig vidare på Steps to City Hall så får man upp en stor annons om var, hur o när man kan gifta sig i stan. Där kan man bl.a få veta att det kostar 300 CAD (ca 2 000 SEK) för en bröllopsceremoni i stadshuset, men 120 CAD (ca 800 SEK) för ett marriage license, som är giltigt i hela Ontario men bara i tre månader efter utfärdandet. Dessutom kan man få reda på att man inte behöver ta blodprov eller show other kinds of medical certificates för att få gifta sig i Stratford.
Intressant!
För det andra hittade jag en by-law om bicycles. By-laws får utfärdas i varje stad och gäller bara inom stadsgränsen eller regionen, och kan handla om allt möjligt från att man bara måste ha bilbälte om man är under 18 år (vilket jag starkt betvivlar eftersom kanadensarna är ett klokt folk) till storleken på böter för att bryta mot någon regel. I alla fall så står det i denna by-law om cyklar att om en resident of Stratford köper en cykel och vill använda den inom stadens gränser så måste den personen ha tillstånd att cykla på den!
"The municipal Council of this Corporation deems it in the public interest that bicycle licences should be licenced."
"Every resident of the City of Stratford owning and using a bicycle shall obtain a licence therefore before using it upon any highway within the City of Stratford."
Som bevis på att det är Farmer's Country så är definitionen för cykel så här:
""bicycle" includes any wheeled vehicle other than (...) a wheeled vehicle used for farming purposes."
Det kostar $4 för ungdomar upp till 17 års ålder och $6 för alla däröver att skaffa ett license. Om man cyklar eller parkerar sin cykel inom staden men utan tillstånd påklistrat på den, så kan en Peace Officer ta hand om den och sätta den i förvar. Till skillnad från Malmö, där det kostar kring 300 spänn att få tillbaka den, så kostar det endast $5 att lösa ut sin cykel i Stratford. Därmed, om man är över 17 år och cyklar runt utan tillstånd så sparar man faktiskt en dollar på att få cykeln omhändertagen än att köpa ett riktigt license. För att uppväga denna ekonomiska vinstmöjlighet får Staden se till att ha en hel del Peace Officers (vilket underbart namn! Fler sådana på gatorna - nu!) aktiva som cykelväktare inom Stratford's perimeter. Dessa anställda förtjänar ju dock lön, vilken troligtvis överstiger vinsten från utlösta omhändertagna cyklar, så Staden får väl samtidigt höja skatter och avgifter för att kompensera för denna förlust. Och då blir ju folk fattigare och har inte råd att köra bil utan börjar cykla i mycket större utsträckning (bensinpriset i Waterloo ligger förresten mellan ca 98 cent/lit 85-oktanig bensin upp till ca $1,12/lit 94-oktanig, dvs 6,50 till 7,30 SEK per liter) - och folks, Stratford City Council består av genier! Vilket snilledrag att på ett så subtilt sätt få invånare att omedvetet och långsiktigt gå över från bilkörning till cykling! De kommer ju att tänka när de i början muttrande går förbi sina bilar på uppfarten på morgonen att "ja, jo, det är ju bra motion iaf... Och så är det bra för miljön..." och sakta men säkert får människorna i Stratford ett "egenförvärvt" och "självmant utvecklat" miljötänkande - tack vare kloka medlemmar i kommunfullmäktige!
Yes, så ska en stad i dagens västerländska samhälle skötas!
Mot Stratford!
För det första, om man klickar sig vidare på Steps to City Hall så får man upp en stor annons om var, hur o när man kan gifta sig i stan. Där kan man bl.a få veta att det kostar 300 CAD (ca 2 000 SEK) för en bröllopsceremoni i stadshuset, men 120 CAD (ca 800 SEK) för ett marriage license, som är giltigt i hela Ontario men bara i tre månader efter utfärdandet. Dessutom kan man få reda på att man inte behöver ta blodprov eller show other kinds of medical certificates för att få gifta sig i Stratford.
Intressant!
För det andra hittade jag en by-law om bicycles. By-laws får utfärdas i varje stad och gäller bara inom stadsgränsen eller regionen, och kan handla om allt möjligt från att man bara måste ha bilbälte om man är under 18 år (vilket jag starkt betvivlar eftersom kanadensarna är ett klokt folk) till storleken på böter för att bryta mot någon regel. I alla fall så står det i denna by-law om cyklar att om en resident of Stratford köper en cykel och vill använda den inom stadens gränser så måste den personen ha tillstånd att cykla på den!
"The municipal Council of this Corporation deems it in the public interest that bicycle licences should be licenced."
"Every resident of the City of Stratford owning and using a bicycle shall obtain a licence therefore before using it upon any highway within the City of Stratford."
Som bevis på att det är Farmer's Country så är definitionen för cykel så här:
""bicycle" includes any wheeled vehicle other than (...) a wheeled vehicle used for farming purposes."
Det kostar $4 för ungdomar upp till 17 års ålder och $6 för alla däröver att skaffa ett license. Om man cyklar eller parkerar sin cykel inom staden men utan tillstånd påklistrat på den, så kan en Peace Officer ta hand om den och sätta den i förvar. Till skillnad från Malmö, där det kostar kring 300 spänn att få tillbaka den, så kostar det endast $5 att lösa ut sin cykel i Stratford. Därmed, om man är över 17 år och cyklar runt utan tillstånd så sparar man faktiskt en dollar på att få cykeln omhändertagen än att köpa ett riktigt license. För att uppväga denna ekonomiska vinstmöjlighet får Staden se till att ha en hel del Peace Officers (vilket underbart namn! Fler sådana på gatorna - nu!) aktiva som cykelväktare inom Stratford's perimeter. Dessa anställda förtjänar ju dock lön, vilken troligtvis överstiger vinsten från utlösta omhändertagna cyklar, så Staden får väl samtidigt höja skatter och avgifter för att kompensera för denna förlust. Och då blir ju folk fattigare och har inte råd att köra bil utan börjar cykla i mycket större utsträckning (bensinpriset i Waterloo ligger förresten mellan ca 98 cent/lit 85-oktanig bensin upp till ca $1,12/lit 94-oktanig, dvs 6,50 till 7,30 SEK per liter) - och folks, Stratford City Council består av genier! Vilket snilledrag att på ett så subtilt sätt få invånare att omedvetet och långsiktigt gå över från bilkörning till cykling! De kommer ju att tänka när de i början muttrande går förbi sina bilar på uppfarten på morgonen att "ja, jo, det är ju bra motion iaf... Och så är det bra för miljön..." och sakta men säkert får människorna i Stratford ett "egenförvärvt" och "självmant utvecklat" miljötänkande - tack vare kloka medlemmar i kommunfullmäktige!
Yes, så ska en stad i dagens västerländska samhälle skötas!
Mot Stratford!
Monday, October 29, 2007
Dubbelhelg i Guelph
Inatt var det minusgrader i Waterloo för första gången denna hösten. Höll på att skriva "i år", men det lär ju inte vara sant! Alla kanadensare skrattar faktiskt till när man frågar hur kallt det egentligen kommer att bli i vinter. Man får lite intrycket av att det kommer att vara så kallt att snoret fryser till is innan det når marken - om man är så tokig att man stoppar näsan utanför dörren! För några veckor sen blev jag förresten upplyst om och bevandrad i Waterloo University's underjordiska tunnelsystem! Det är riktiga betonggångar, målade knallorange och stundtals med överdimensionerade mönster som får en att känna sig liten som en myra. De går under marken mellan byggnaderna på campus och är används just för att undvika kylan o snön om vintern! Men nu kom jag att undra över deras ursprungssyfte... UW blev ju universitet 1957 (firar 50-årsjubileum i år!) och det var ju i skuggan av Kalla Kriget. Gångarna kanske byggdes för att utbildning och forskning skulle kunna fortgå in case of a nuclear war?... Känns iaf så när man går därnere...
Det tog över en vecka innan jag blev frisk igen, men nu kallsvettas jag inte eller får svårt att andas så fort jag går i trappor eller sätter mig på cykeln. Skönt! Rasmus är också helt frisk och har skrattat ansenligt mycket denna helgen. Sedan Rasmus kom hit till Waterloo och vi bl.a gick på mennoniternas Farmers' Market så har jag tillbringat två helger i Guelph (två på raken eftersom Rasmus ska komma hit nästa helg. Men den historien återstår att upplevas innan den kan berättas!). Den förra var väldigt lugn och underbar och den just passerade var väldigt socialt sprudlande och eventfylld. Förresten, varför skriver jag nästan uteslutande om vad som händer på helgerna? Hm... Kanske då jag kopplar av lite och inte bara tänker på skolan och försöker hålla tider, assignments, readings, thoughts m.m... Det är ju onekligen helgerna som är roligast iaf!
Förra helgen var jag fortfarande lite krasslig, så Rasmus o jag tog det lugnt i Guelph. Jag sov mycket och vi hade båda två en hel del skolarbete att bita i. Men det blev en promenad i the Arboretum intill Rasmus' East Residence - dock utan galna tallefjantar denna gången, men desto fler underbart glada voffar! Vi hann också beskåda lite Lacrosse - Kanadas sommar-nationalsport (hockey är vinter-dito, såklart!) och vår tredje nordamerikanska specialsport, efter baseball o american football. Jag har ju då en stor förkärlek för baseball och Seattle Mariners (baseballsången Susie lärde mig för nu 11 år sedan sitter fortfarande! ... Herregud, är det ELVA år sen??), men Lacrosse kan nog komma på god andraplats. Vilket galet spel! Nissarna på plan springer med pinnar i händerna på vilka det sitter en liten fjärilshåv längst ut. Med håven fångar o kastar de bollen som ska in i ett mål av storleken mellan handbollsmål och innebandymål. Vad som gör sporten så spännande är att man får springa med bollen i sin håv medan nissarna i motståndarlaget får springa med och slå mot din pinne. Synbart hade spelarna axelskydd och hjälm, men inget annat hårt utanpå övriga kroppsdelar. Det gör dem ju visserligen rörliga, snabba och smidiga vilket kan behövas eftersom tockling är tillåtet. Eller åtminstone så tacklade en nisse en annan nisse så att den senare flög i en fin, hög båge och landade utanför planen. Domaren blåste visserligen av spelet, men ingen av lagkompisarna gick för att klappa på den fallne så jag gissar att det anses legio att få flyga så där ibland. Rasmus o jag stod fascinerade ett tag innan vi bytte scenery till the Arboretums vackra vegetabiliska varelser och lövprassel. Vi fick i uppgift av en skylt att hitta löv av både Silverlönn och [annan] lönn genom att titta på de fallna löven, och sen se hur olika de var varandra men båda lika lönnen som var en korsning av dem. Korsningen hade genomförts av en tysk (eller amerikan?) i början av 1900-talet tror jag, men nåt årtionde senare hade man upptäckt att denna korsning redan förekom naturligt. Ypperligt tillfälle att korrekt yppa: "Bummer!"
Fast det är ju rätt coolt att på detta sätt upptäcka att Naturen kan själv! Jag har lagt upp en länk till en video ute till höger där Morgan Freeman spekulerar kring varför vi människor egentligen finns på Jorden. ... Fundera på det en stund och lyssna sen på hans förslag. Intressant!
I veckan som gick lämnade jag in min andra GIS labrapport *pust* och min uppsats i Geography of Tourism om turismens impacts in Mountain Regions, men fokus på Österrike o Bad Gastein. Vackra, undersköna Bad Gastein! Som jag började sakna det när jag nu satt och formulerade meningar om det i ca 10 dagar... Och inte hade jag gissat när jag gick reseledar- o vandringsguideutbildningen där att mycket av det jag lärde mig då skulle jag ha nytta av 1,5 år senare i en kanadensisk universitetsuppsats! Är inte Livet underbart överraskande? Alla dessa små detaljer o kopplingar hit o dit som binder ihop oss med varandra... Jag är helt övertygad om att om man börjar nysta så kommer det visa sig att alla på Jorden har kopplingar till varandra på något sätt. Om än långa o intrikata sådana, men ändå! Rasmus sa förresten under sommarspexet i Kivik i år att om det är 100 pers i publiken en dag så kan man vara säker på att man känner 10 (?) av dem genom mindre än sex stycken någon-som-känner-någon-som-känner-någon-steg!
Är du med?
;)
Vi såg också Emir Kusturica's film "Svart Katt Vit Katt". Fantastiskt rik på färger, detaljer, personligheter, tankar... När den kom på bio (1998?) var jag inte alls intresserad av att se den (samma sak med "Italienska för nybörjare", men den är säkert också jättebra bara för det!) men så hooked jag blev! En så rik film har jag inte sett på länge! Den är ett måste och var det längesedan man såg den så se den igen!
Men glöm för all del inte "the Prestige" om de konkurrerande illusionisterna i London i 1900-talets början, mycket bra den med!
På söndagen såg vi också Disney's och Pixar's nya animerade film "Ratatouille" på studentbioafton i War Memorial Hall tillsammans med Erin o Tony från Rasmus korridor. Jag återanvänder adjektiv, jag vet, men så underbar den var!! Jättegul, rolig, smart och så himla snyggt gjord! Det är helt otroligt hur bra de kan animera t.ex hår i rörelse, rinnande vatten och tusentals detaljer som "kameran" sveper över! Fantastiskt att se den bara för att studera designernas arbete! Men som Tony sa så var musiken också riktigt skön och bra skämt var det gott om! En riktigt musig film, om jag får säga det själv...
Denna helgen kom jag till Guelph på torsdagseftermiddagen vid 5 pm. Rasmus hade lektion, så jag började gå genom den klara höstluften längs Gordon Street, upp mot campus på kullen. På vägen tog jag lite foton, bl.a vid Speed River för det underbara ljusets skull. Solen går ner 6:30 pm här nu, så en timme innan är det guldigt och glödande i alla höstlöv och grenverk. Ljuvligt vackert, ljuvligt vackert...
Prinsen mötte mig på cykel uppe på kullen, eftersom han lovat att möta mig på vägen när hans lektion var slut. I motvinden stod hans hår upp nästan mer än vanligt, och det vill inte säga lite! Underbar syn! ;)
Såg vi nån film denna helgen? *tänka, tänka* Nej, bara Eddie Izzard-avsnitt från YouTube, tror jag. Tänkte på Magnus Hustomte o Astrid, de hängivna Eddie Izzard fan-spexarna...
Strax efter att vi var tillbaka hos Rasmus hade han rehearsal med torsdags-jazzbandet - och till min stora lycka frågade han om jag ville följa med! JAAAAAA! Äntligen höra honom spela live! Fast faktiskt för andra gången eftersom han spelade Lambada o lite julsånger ut genom fönstret på lördagkvällen förra helgen... Glada studenter nedanför fortsatte skråla vidare på samma ställe när han slutade spela och grannarna kastade över 31 cent på Rasmus's balkong! Vilken positiv påverkan - och positiv feedback!
Torsdagsbandet jammade från 7 till strax efter 9 pm, men det kändes inte alls som mer än två timmar! Det var så skönt att få höra "äkta" musik igen, även om de upprepade samma fras flera gånger och avbröt mitt i osv. Men jag njöt. Påmindes om när jag själv spelade tvärflöjt i grupp hos Kommunala Musikskolan i Malmö, var med i skolensemble och MKM's Symfoniorkester och spelade piano på min privatlärares elevkonserter... Tragglandet är en så stor del av nöjet, för det skapar en sådan gemenskap. Man lär sig att lyssna. Ta det lugnt o lyssna. Och resultatet sen är så otroligt upprymmande!
Jazzbandet hade lite mer elektrisk uppsättning än de gäng jag har spelat med, men så mycket svängigare det lät också! Rasmus spelade riktigt snygga solon (särskilt försök nummer två, mmmm...) och elgitarristen o trummisen var inte dumma de heller, medan de andra två trumpetarna o de tre saxofonisterna nog behöver pusha upp självförtroendet så de kan slappna av bättre. Bandledaren var en riktig figur - och väldigt lik Rasmus när han fortfarande hade sitt skägg kvar! Efter repet sa han att han o hans band hade fått ett gig samma lördag på en restaurang som heter Manhattan och att vi alla var välkomna att lyssna. Så när lördagkvällen nalkades gick vi dit, tog en drink (en Manhattan såklart!) respektive öl, pratade med de andra jazzarna som var där och lyssnade på Andrew Scott och hans trio. Be-bop med en elgitarr, en kontrabas o trummor. Tänkte på Rövarna i Kamomillastad som också kan spela! Visserligen i fängelset och på bl.a bas och "trummor o lock o sånt" och tillsammans med barberaren på klarinett, men ändå... En härligt skön lördagkväll, som var långtifrån slut när bandet slutade spela kl 11 pm! Restaurangen serverade förresten pizzor för motsvarande 130-210 spänn, men på silverfat! Och de hade ett väldigt snyggt datorsystem över alla bordens beställningar och pågående rätter, på slimmade touch screen-skärmar... Uj, uj, uj!
Tidigare på lördagen var Rasmus o jag på Guelph's Farmers' Market inne i stan tillsammans med Erin o Tony. Vi kom dit 20 minuter innan de skulle stänge, men oj vad jag hann shoppa loss ändå! Organic sourdough bread med walnuts o russin, organic and homemade body butter med lime, en jättesötpotatis och en liten pumpa att bara köra i mikron i fem minuter för att kunna avnjutas med lite olivolja, salt o peppar. Mjums! Två middagar för 2 dollar, precis lagom pris!
Vi fortsatte in till downtown Guelph och gick bl.a in på den underbara lilla butiken BeaDazzled där Erin o jag cruisade runt bland myriaden av glasburkar med alla möjliga pärlor o stenar i. Jag köpte pärlor för 7.50 CAD, nästan fyra gånger så mycket som jag la på potatisen o pumpan... ;) Vi besökte även en liten second hand klädaffär där Erin provade kläder o hattar att ha på Halloweenfest och jag hittade en billig o jättefin kjol. Killarna cruisade under tiden runt i den asiatiska mataffären på andra sidan gatan och Erin o jag fick ändå vänta på dem efter att vi kollat runt och handlat det vi ville ha! Tony fyllde nästan en hel korg med matvaror och såg mycket nöjd ut medan Rasmus var snarast lyrisk över att ha hittat och denna gången faktiskt köpt en Durian. Det var nämligen en sådan han stod o fingrade på i Chinatown när vi var i Toronto för ett antal veckor sen, men inte köpt eftersom den var så tung och taggig. Men nu slog han till, ovetandes om den starkt beklämmande odör den avger vid öppnandet av det avskräckande skalet. Den vita frukten är dock faktiskt god och både ser ut, känns och smakar som mögelost. På grund av fruktens stank är den förbjuden att öppnas inomhus i vissa tropiska länder där den förekommer mer frekvent (lärde jag mig på visningen o provsmakningen av tropiska frukter i Göteborg med min bror o hans Sabina, hösten 2004! Återigen, en användning av förvärvad kunskap man aldrig gissat i lärdomsstunden!). I skrivande stund har herr Bååth, mig veterligen, ännu inte öppnat tingesten.
Efter att våra ryggsäckar plötsligt blivit mycket tyngre och antalet plastpåsar i händerna ökat, så fortsatte vi på vår shopping spree till Old Quebec Street Mall som är en gågata under glastak med en massa affärer, mitt inne i centrum. Där hade de en book sale som Rasmus fått nys om. Han var väldigt diligent i sitt granskande av utbudet, medan Erin, Tony o jag sörplade på livgivande ekologiskt kaffe med pumpasmak. Riktigt gott faktiskt! Och intressant att man vid disken fick bestämma om man ville ha "vanligt" eller ekologiskt kaffe!
Vår galna runda avslutades för Rasmus o min del efter att vi alla fyra besökt en tokrolig second hand affär med verkligen ALLT MÖJLIGT i. En plastko, inramade blekta foton, en clowndräkt, en uppstoppad jättegädda med dockben, en bok med den lite lätt redigerade titeln "Shut up! Behave! The Bible speaks to you (...)", oanvända gympaskor med hjul utfällbara ur sulan m.m, m.m. Rasmus njöt i fulla muggar men köpte inget, vilket vi andra gjorde (Erin hittade en farmer's hat till sin Halloweenkostym och jag poker chips för 50 cent...)
Denna helgen umgicks vi en hel del med de två som Rasmus kallat "sina tyskar", men som visade sig vara Österrikare. Det visste Rasmus redan och han kallar dem fortfarande för "tyskarna"... ;) Men iaf så sprang vi på Ruth i ösregnet hem från biblioteket i fredags eftermiddag och hade sällskap hem med henne eftersom hon bor i ett av townhouse'en precis intill Rasmus höghus. Vi var hungriga och hon sa att hon alltid var hungrig, så Rasmus o jag pinnade upp till honom, lämnade våra saker och hämtade allt ätbart och kombinationsbart i hans kyl och skåp och gick ner igen för att laga middag med Ruth. Det blev nog den godaste hemlagade stir-fry (som wok) jag ätit!... Ekologisk pasta till röran med kokosmjölk, chili, salladslök, morötter och lokalproducerade haricots verts och mangold från Farmer's Market. Mm-mmmmm!
Nersköljt med filtrerat kranvatten! Kranvattnet här smakar ju peck, precis som i större delen av Nordamerika, eftersom det är klorerat och annat mys. Denna nasty smak kan man dock åtgärda genom att köpa vattenkannor med filter av aktivt kol och således bespara avfall och koldioxidalstrande transporter genom att inte köpa flaskvatten utan njuta det fullständigt drickbara vattnet i kranen! Bra va? Dessutom kan man köpa nya filter och måste inte köpa en hel kanna när filtret sluta fungera efter typ 3-4 månader!
När vi ätit klart kom Eike hem, som är den andra Österrikaren och som bor i samma townhouse som Ruth och vi satt uppe o pratade länge, länge. Jätteroligt!
På lördagen kom Ruth o Eike till jazzrestaurangen också och på vägen hem hade vi sällskap till det 24-7-öppna Ultra där vi köpte mjölk, bröd, frukt, ost, browniekaka, en liten quiche och lite till, samtidigt med ett gäng ungdomar som uppenbarligen brutit från en Halloweenfest med tanke på att de var intensivt utklädda till Catwoman, Robin Hood kanske, Paper Bag Princess och möjligtvis SpongeBob SquarePants eftersom en kille hade stora gula hängslebyxor och en stor tvättsvamp fasttejpad på huvudet. Rasmus var väldigt sugen på att rycka Catwoman i svansen... Undrar vad som hänt då?
Tillbaka på campus följde vi med Ruth o Eike hem igen och satt uppe o nattamaud'ade till strax innan tre - ännu en gång jätteroligt! På söndagen fick vi gästa dem för tredje dagen i rad eftersom brandlarmet gick tidigt på eftermiddagen i höghuset. Vi mötte Erin o Tony nere på gatan, efter att ha gått de elva trapporna ner och jag snudd på blivit yr i huvudet av den konstant medsolsgående nedstigningen. Det var väldigt kallt ute och Erin o Tony som faktiskt skyndat sig ut (Rasmus o jag funderade på vad vi skulle göra, innan vi ens började leta efter skor o jacka o nycklar, så vi var typ sist ut... Det är också svårt att gå fort nerför trappor med båda händerna i öronen!) hade inte så mycket kläder på sig och frös avsevärt, varför vi knackade på hos Österriktyskarna och bad om tillfällig asyl. Jag hann ta hand om disken från nattamaud'andet och vi såg ett Eddie Izzard-avsnitt på Rasmus dator (han tog den med sig ut, inte för att den inte skulle bli stulen utan för att han skulle kunna surfa om vi skulle behöva vänta länge på att få gå in igen...) innan vi drog oss tillbaka till det nu relativt tysta höghuset.
Imorse gick jag hemifrån Rasmus vid 11 am och promenerade återigen genom vackert solljus mot stan. Chauffören på Greyhoundbussen till Kitchener var återigen trevlig o cheerful och återigen höll jag på att somna på vägen.
Tillbaka i Waterloo, tillbaka på campus, tillbaka vid skrivbordet och datorn, tillbaka i rummet av tankar kring texter, ord, betydelser, planering, idéer... Ännu en ny skolvecka. Men faktiskt inte så många kvar....
Ta hand om dig!
/kanadanka
Diverse utlägg:
Guelph Farmers' Market, organic sourdoughlimpa: 3.20 CAD = ca 21 SEK
Ultra, 6-pack 12 grain bagels på rea: 1.88 CAD = ca 12 SEK
Finfin kjol: 12 CAD = ca 75 SEK
Pumpkin Flavored Organic Coffee: 2.60 CAD = ca 17 SEK
Det tog över en vecka innan jag blev frisk igen, men nu kallsvettas jag inte eller får svårt att andas så fort jag går i trappor eller sätter mig på cykeln. Skönt! Rasmus är också helt frisk och har skrattat ansenligt mycket denna helgen. Sedan Rasmus kom hit till Waterloo och vi bl.a gick på mennoniternas Farmers' Market så har jag tillbringat två helger i Guelph (två på raken eftersom Rasmus ska komma hit nästa helg. Men den historien återstår att upplevas innan den kan berättas!). Den förra var väldigt lugn och underbar och den just passerade var väldigt socialt sprudlande och eventfylld. Förresten, varför skriver jag nästan uteslutande om vad som händer på helgerna? Hm... Kanske då jag kopplar av lite och inte bara tänker på skolan och försöker hålla tider, assignments, readings, thoughts m.m... Det är ju onekligen helgerna som är roligast iaf!
Förra helgen var jag fortfarande lite krasslig, så Rasmus o jag tog det lugnt i Guelph. Jag sov mycket och vi hade båda två en hel del skolarbete att bita i. Men det blev en promenad i the Arboretum intill Rasmus' East Residence - dock utan galna tallefjantar denna gången, men desto fler underbart glada voffar! Vi hann också beskåda lite Lacrosse - Kanadas sommar-nationalsport (hockey är vinter-dito, såklart!) och vår tredje nordamerikanska specialsport, efter baseball o american football. Jag har ju då en stor förkärlek för baseball och Seattle Mariners (baseballsången Susie lärde mig för nu 11 år sedan sitter fortfarande! ... Herregud, är det ELVA år sen??), men Lacrosse kan nog komma på god andraplats. Vilket galet spel! Nissarna på plan springer med pinnar i händerna på vilka det sitter en liten fjärilshåv längst ut. Med håven fångar o kastar de bollen som ska in i ett mål av storleken mellan handbollsmål och innebandymål. Vad som gör sporten så spännande är att man får springa med bollen i sin håv medan nissarna i motståndarlaget får springa med och slå mot din pinne. Synbart hade spelarna axelskydd och hjälm, men inget annat hårt utanpå övriga kroppsdelar. Det gör dem ju visserligen rörliga, snabba och smidiga vilket kan behövas eftersom tockling är tillåtet. Eller åtminstone så tacklade en nisse en annan nisse så att den senare flög i en fin, hög båge och landade utanför planen. Domaren blåste visserligen av spelet, men ingen av lagkompisarna gick för att klappa på den fallne så jag gissar att det anses legio att få flyga så där ibland. Rasmus o jag stod fascinerade ett tag innan vi bytte scenery till the Arboretums vackra vegetabiliska varelser och lövprassel. Vi fick i uppgift av en skylt att hitta löv av både Silverlönn och [annan] lönn genom att titta på de fallna löven, och sen se hur olika de var varandra men båda lika lönnen som var en korsning av dem. Korsningen hade genomförts av en tysk (eller amerikan?) i början av 1900-talet tror jag, men nåt årtionde senare hade man upptäckt att denna korsning redan förekom naturligt. Ypperligt tillfälle att korrekt yppa: "Bummer!"
Fast det är ju rätt coolt att på detta sätt upptäcka att Naturen kan själv! Jag har lagt upp en länk till en video ute till höger där Morgan Freeman spekulerar kring varför vi människor egentligen finns på Jorden. ... Fundera på det en stund och lyssna sen på hans förslag. Intressant!
I veckan som gick lämnade jag in min andra GIS labrapport *pust* och min uppsats i Geography of Tourism om turismens impacts in Mountain Regions, men fokus på Österrike o Bad Gastein. Vackra, undersköna Bad Gastein! Som jag började sakna det när jag nu satt och formulerade meningar om det i ca 10 dagar... Och inte hade jag gissat när jag gick reseledar- o vandringsguideutbildningen där att mycket av det jag lärde mig då skulle jag ha nytta av 1,5 år senare i en kanadensisk universitetsuppsats! Är inte Livet underbart överraskande? Alla dessa små detaljer o kopplingar hit o dit som binder ihop oss med varandra... Jag är helt övertygad om att om man börjar nysta så kommer det visa sig att alla på Jorden har kopplingar till varandra på något sätt. Om än långa o intrikata sådana, men ändå! Rasmus sa förresten under sommarspexet i Kivik i år att om det är 100 pers i publiken en dag så kan man vara säker på att man känner 10 (?) av dem genom mindre än sex stycken någon-som-känner-någon-som-känner-någon-steg!
Är du med?
;)
Vi såg också Emir Kusturica's film "Svart Katt Vit Katt". Fantastiskt rik på färger, detaljer, personligheter, tankar... När den kom på bio (1998?) var jag inte alls intresserad av att se den (samma sak med "Italienska för nybörjare", men den är säkert också jättebra bara för det!) men så hooked jag blev! En så rik film har jag inte sett på länge! Den är ett måste och var det längesedan man såg den så se den igen!
Men glöm för all del inte "the Prestige" om de konkurrerande illusionisterna i London i 1900-talets början, mycket bra den med!
På söndagen såg vi också Disney's och Pixar's nya animerade film "Ratatouille" på studentbioafton i War Memorial Hall tillsammans med Erin o Tony från Rasmus korridor. Jag återanvänder adjektiv, jag vet, men så underbar den var!! Jättegul, rolig, smart och så himla snyggt gjord! Det är helt otroligt hur bra de kan animera t.ex hår i rörelse, rinnande vatten och tusentals detaljer som "kameran" sveper över! Fantastiskt att se den bara för att studera designernas arbete! Men som Tony sa så var musiken också riktigt skön och bra skämt var det gott om! En riktigt musig film, om jag får säga det själv...
Denna helgen kom jag till Guelph på torsdagseftermiddagen vid 5 pm. Rasmus hade lektion, så jag började gå genom den klara höstluften längs Gordon Street, upp mot campus på kullen. På vägen tog jag lite foton, bl.a vid Speed River för det underbara ljusets skull. Solen går ner 6:30 pm här nu, så en timme innan är det guldigt och glödande i alla höstlöv och grenverk. Ljuvligt vackert, ljuvligt vackert...
Prinsen mötte mig på cykel uppe på kullen, eftersom han lovat att möta mig på vägen när hans lektion var slut. I motvinden stod hans hår upp nästan mer än vanligt, och det vill inte säga lite! Underbar syn! ;)
Såg vi nån film denna helgen? *tänka, tänka* Nej, bara Eddie Izzard-avsnitt från YouTube, tror jag. Tänkte på Magnus Hustomte o Astrid, de hängivna Eddie Izzard fan-spexarna...
Strax efter att vi var tillbaka hos Rasmus hade han rehearsal med torsdags-jazzbandet - och till min stora lycka frågade han om jag ville följa med! JAAAAAA! Äntligen höra honom spela live! Fast faktiskt för andra gången eftersom han spelade Lambada o lite julsånger ut genom fönstret på lördagkvällen förra helgen... Glada studenter nedanför fortsatte skråla vidare på samma ställe när han slutade spela och grannarna kastade över 31 cent på Rasmus's balkong! Vilken positiv påverkan - och positiv feedback!
Torsdagsbandet jammade från 7 till strax efter 9 pm, men det kändes inte alls som mer än två timmar! Det var så skönt att få höra "äkta" musik igen, även om de upprepade samma fras flera gånger och avbröt mitt i osv. Men jag njöt. Påmindes om när jag själv spelade tvärflöjt i grupp hos Kommunala Musikskolan i Malmö, var med i skolensemble och MKM's Symfoniorkester och spelade piano på min privatlärares elevkonserter... Tragglandet är en så stor del av nöjet, för det skapar en sådan gemenskap. Man lär sig att lyssna. Ta det lugnt o lyssna. Och resultatet sen är så otroligt upprymmande!
Jazzbandet hade lite mer elektrisk uppsättning än de gäng jag har spelat med, men så mycket svängigare det lät också! Rasmus spelade riktigt snygga solon (särskilt försök nummer två, mmmm...) och elgitarristen o trummisen var inte dumma de heller, medan de andra två trumpetarna o de tre saxofonisterna nog behöver pusha upp självförtroendet så de kan slappna av bättre. Bandledaren var en riktig figur - och väldigt lik Rasmus när han fortfarande hade sitt skägg kvar! Efter repet sa han att han o hans band hade fått ett gig samma lördag på en restaurang som heter Manhattan och att vi alla var välkomna att lyssna. Så när lördagkvällen nalkades gick vi dit, tog en drink (en Manhattan såklart!) respektive öl, pratade med de andra jazzarna som var där och lyssnade på Andrew Scott och hans trio. Be-bop med en elgitarr, en kontrabas o trummor. Tänkte på Rövarna i Kamomillastad som också kan spela! Visserligen i fängelset och på bl.a bas och "trummor o lock o sånt" och tillsammans med barberaren på klarinett, men ändå... En härligt skön lördagkväll, som var långtifrån slut när bandet slutade spela kl 11 pm! Restaurangen serverade förresten pizzor för motsvarande 130-210 spänn, men på silverfat! Och de hade ett väldigt snyggt datorsystem över alla bordens beställningar och pågående rätter, på slimmade touch screen-skärmar... Uj, uj, uj!
Tidigare på lördagen var Rasmus o jag på Guelph's Farmers' Market inne i stan tillsammans med Erin o Tony. Vi kom dit 20 minuter innan de skulle stänge, men oj vad jag hann shoppa loss ändå! Organic sourdough bread med walnuts o russin, organic and homemade body butter med lime, en jättesötpotatis och en liten pumpa att bara köra i mikron i fem minuter för att kunna avnjutas med lite olivolja, salt o peppar. Mjums! Två middagar för 2 dollar, precis lagom pris!
Vi fortsatte in till downtown Guelph och gick bl.a in på den underbara lilla butiken BeaDazzled där Erin o jag cruisade runt bland myriaden av glasburkar med alla möjliga pärlor o stenar i. Jag köpte pärlor för 7.50 CAD, nästan fyra gånger så mycket som jag la på potatisen o pumpan... ;) Vi besökte även en liten second hand klädaffär där Erin provade kläder o hattar att ha på Halloweenfest och jag hittade en billig o jättefin kjol. Killarna cruisade under tiden runt i den asiatiska mataffären på andra sidan gatan och Erin o jag fick ändå vänta på dem efter att vi kollat runt och handlat det vi ville ha! Tony fyllde nästan en hel korg med matvaror och såg mycket nöjd ut medan Rasmus var snarast lyrisk över att ha hittat och denna gången faktiskt köpt en Durian. Det var nämligen en sådan han stod o fingrade på i Chinatown när vi var i Toronto för ett antal veckor sen, men inte köpt eftersom den var så tung och taggig. Men nu slog han till, ovetandes om den starkt beklämmande odör den avger vid öppnandet av det avskräckande skalet. Den vita frukten är dock faktiskt god och både ser ut, känns och smakar som mögelost. På grund av fruktens stank är den förbjuden att öppnas inomhus i vissa tropiska länder där den förekommer mer frekvent (lärde jag mig på visningen o provsmakningen av tropiska frukter i Göteborg med min bror o hans Sabina, hösten 2004! Återigen, en användning av förvärvad kunskap man aldrig gissat i lärdomsstunden!). I skrivande stund har herr Bååth, mig veterligen, ännu inte öppnat tingesten.
Efter att våra ryggsäckar plötsligt blivit mycket tyngre och antalet plastpåsar i händerna ökat, så fortsatte vi på vår shopping spree till Old Quebec Street Mall som är en gågata under glastak med en massa affärer, mitt inne i centrum. Där hade de en book sale som Rasmus fått nys om. Han var väldigt diligent i sitt granskande av utbudet, medan Erin, Tony o jag sörplade på livgivande ekologiskt kaffe med pumpasmak. Riktigt gott faktiskt! Och intressant att man vid disken fick bestämma om man ville ha "vanligt" eller ekologiskt kaffe!
Vår galna runda avslutades för Rasmus o min del efter att vi alla fyra besökt en tokrolig second hand affär med verkligen ALLT MÖJLIGT i. En plastko, inramade blekta foton, en clowndräkt, en uppstoppad jättegädda med dockben, en bok med den lite lätt redigerade titeln "Shut up! Behave! The Bible speaks to you (...)", oanvända gympaskor med hjul utfällbara ur sulan m.m, m.m. Rasmus njöt i fulla muggar men köpte inget, vilket vi andra gjorde (Erin hittade en farmer's hat till sin Halloweenkostym och jag poker chips för 50 cent...)
Denna helgen umgicks vi en hel del med de två som Rasmus kallat "sina tyskar", men som visade sig vara Österrikare. Det visste Rasmus redan och han kallar dem fortfarande för "tyskarna"... ;) Men iaf så sprang vi på Ruth i ösregnet hem från biblioteket i fredags eftermiddag och hade sällskap hem med henne eftersom hon bor i ett av townhouse'en precis intill Rasmus höghus. Vi var hungriga och hon sa att hon alltid var hungrig, så Rasmus o jag pinnade upp till honom, lämnade våra saker och hämtade allt ätbart och kombinationsbart i hans kyl och skåp och gick ner igen för att laga middag med Ruth. Det blev nog den godaste hemlagade stir-fry (som wok) jag ätit!... Ekologisk pasta till röran med kokosmjölk, chili, salladslök, morötter och lokalproducerade haricots verts och mangold från Farmer's Market. Mm-mmmmm!
Nersköljt med filtrerat kranvatten! Kranvattnet här smakar ju peck, precis som i större delen av Nordamerika, eftersom det är klorerat och annat mys. Denna nasty smak kan man dock åtgärda genom att köpa vattenkannor med filter av aktivt kol och således bespara avfall och koldioxidalstrande transporter genom att inte köpa flaskvatten utan njuta det fullständigt drickbara vattnet i kranen! Bra va? Dessutom kan man köpa nya filter och måste inte köpa en hel kanna när filtret sluta fungera efter typ 3-4 månader!
När vi ätit klart kom Eike hem, som är den andra Österrikaren och som bor i samma townhouse som Ruth och vi satt uppe o pratade länge, länge. Jätteroligt!
På lördagen kom Ruth o Eike till jazzrestaurangen också och på vägen hem hade vi sällskap till det 24-7-öppna Ultra där vi köpte mjölk, bröd, frukt, ost, browniekaka, en liten quiche och lite till, samtidigt med ett gäng ungdomar som uppenbarligen brutit från en Halloweenfest med tanke på att de var intensivt utklädda till Catwoman, Robin Hood kanske, Paper Bag Princess och möjligtvis SpongeBob SquarePants eftersom en kille hade stora gula hängslebyxor och en stor tvättsvamp fasttejpad på huvudet. Rasmus var väldigt sugen på att rycka Catwoman i svansen... Undrar vad som hänt då?
Tillbaka på campus följde vi med Ruth o Eike hem igen och satt uppe o nattamaud'ade till strax innan tre - ännu en gång jätteroligt! På söndagen fick vi gästa dem för tredje dagen i rad eftersom brandlarmet gick tidigt på eftermiddagen i höghuset. Vi mötte Erin o Tony nere på gatan, efter att ha gått de elva trapporna ner och jag snudd på blivit yr i huvudet av den konstant medsolsgående nedstigningen. Det var väldigt kallt ute och Erin o Tony som faktiskt skyndat sig ut (Rasmus o jag funderade på vad vi skulle göra, innan vi ens började leta efter skor o jacka o nycklar, så vi var typ sist ut... Det är också svårt att gå fort nerför trappor med båda händerna i öronen!) hade inte så mycket kläder på sig och frös avsevärt, varför vi knackade på hos Österriktyskarna och bad om tillfällig asyl. Jag hann ta hand om disken från nattamaud'andet och vi såg ett Eddie Izzard-avsnitt på Rasmus dator (han tog den med sig ut, inte för att den inte skulle bli stulen utan för att han skulle kunna surfa om vi skulle behöva vänta länge på att få gå in igen...) innan vi drog oss tillbaka till det nu relativt tysta höghuset.
Imorse gick jag hemifrån Rasmus vid 11 am och promenerade återigen genom vackert solljus mot stan. Chauffören på Greyhoundbussen till Kitchener var återigen trevlig o cheerful och återigen höll jag på att somna på vägen.
Tillbaka i Waterloo, tillbaka på campus, tillbaka vid skrivbordet och datorn, tillbaka i rummet av tankar kring texter, ord, betydelser, planering, idéer... Ännu en ny skolvecka. Men faktiskt inte så många kvar....
Ta hand om dig!
/kanadanka
Diverse utlägg:
Guelph Farmers' Market, organic sourdoughlimpa: 3.20 CAD = ca 21 SEK
Ultra, 6-pack 12 grain bagels på rea: 1.88 CAD = ca 12 SEK
Finfin kjol: 12 CAD = ca 75 SEK
Pumpkin Flavored Organic Coffee: 2.60 CAD = ca 17 SEK
Tuesday, October 16, 2007
Mennonite Country
Regnet strilar utanför fönstret, huvudet känns tungt mellan axlarna och orden är inte ända framme i frontloben, redo att plitas ner med flinka fingrar över tangentbordet. Sen Rasmus åkte hem till Guelph i söndags eftermiddag har jag mest sovit, försökt lösa sudoku och försökt läsa artiklar och kursmaterial. Faktiskt ätit glass! Det visar hur nere min ordinära guard är! Och faktiskt som frukost!...
Okej, från början:
Rasmus o jag bestämde via Skype i onsdags kväll att han skulle komma med bussen till downtown Kitchener 12:35 pm på fredagen. Vi hann strosa runt lite kring busstationen, mest för att ge gemensamt sken av att vara på väg nånstans tror jag, eftersom vi bara pratade, pratade o pratade. Vi måste se rätt roliga ut när vi träffas inför helgerna: gåendes i väldigt ojämn takt, sidledes längs trottoaren eftersom vi vill se varandra i ansiktet o kramas samtidigt som vi pratar o går... :D Men så härligt det är, särskilt de första timmarna, när man hela tiden blir glatt påmind om att "Just det, han ÄR ju faktiskt här intill mig!"...
Men vi tog buss 7D hem mot mig ganska snart, fast jag fick hoppa av på campus eftersom jag skulle träffa min Greening the Campus projektgrupp en stund i det stora Dana Porter Library. Jag var förresten redigt snorig och gick mest mellan bordet och det intilliggande caféets servettmatare och kan helt ärligt inte redogöra för vad vi kom fram till, mer än att vi skulle ses efter helgen, på måndagen, samma tid, samma plats...
Rasmus hade kommit in hos mig utan problem och pratade med Johan och Philip som var hemma i vår soffa (som vanligt). Jag hade riktig lust att ropa "Honey, I'm home!" när jag klev in genom dörren, men tänkte att... nej...
Förresten så var det tokstädat hemma hos oss i fredags eftersom vi fått mail om att en städpatrull skulle komma o inspektera samtliga units och kontrollera safety, maintenance and cleanliness. Att vårt hem är säkert och att det håller ihop brydde vi oss tydligen inte så mycket om, men renheten - SHIT! Vi måste städa!!! De skulle ha kommit på fredagen, men på torsdagmorgonen kom ett mail om att "Nej, förresten, vi lägger om schemat, vi kommer idag istället!" Så Phillip-the-German o jag tog ett race mot äcklet, han skrubbade rent köket och jag dammsög nere o uppe. Tidigare i veckan hade jag tagit mig för att våttorka golvet också, och de mörka sektionerna blev ljusare, men de klibbiga fläckarna fanns fortfarande kvar... Undrar om de har klorin på Sobeys?
Jag bad Johan snällt att ta hand om disken som fanns kvar (eftersom Tysken o jag redan plockat ihop hans saker i och kring soffan...) och gick sen upp till min dator - där jag fann ett nytt mail från städpatrullen: "Hoppsan, vi har problem med Word! Självklart kommer vi på fredag och inte på torsdag! Sorry!"
Eller hur!!?!!
Men effektivt var det ju... Och vi fick 80% på cleanliness skalan!
I lördags åkte Rasmus, Johan, Philip o jag på utflykt! Vi hade bestämt träff med ett helt gäng med tyskar och skulle tillbringa eftermiddagen på en mycket känd Farmers' Market, strax norr om Waterloo. Byn där heter St Jacobs o bebos av mennoniter, en slags gren nära släkt med Amish på religionsträdet. Det finns tydligen en hel del av dem här och på One Dollar Store kan man köpa vykort med motiv från "Mennonite Country, Ontario" där man ser män i svarta o vita kostymliknande kläder o höga svarta hattar bakom hästdragna plogar eller vagnar och kvinnor med uppsatt hår under en liten hätta som håller stora korgar med färsk frukt eller grönsaker i famnen. Alla männen ser likadana ut och alla kvinnorna lika så. Inte bara klädmässigt utan även fysiskt, in på smådetaljer. Vad kan det bero på? Skulle alla germaner också se så lika ut om de bar samma kläder och inte sminkade sig? Hm...
Iaf är St Jacobs Farmers' Market väldigt känt och Rasmus berättade att Guelph University anordnar bussresor dit - för 22 CAD! En av tyskorna, Leonie, berättade att det finns en turistdel och en lite mindre exploaterad del - på vars en sida av gatan som bussen stannar på. Vi började på den mer autentiskt delen och letade oss in i en stor lada där det fanns rader med försäljare av allt möjligt! Tyska korvar, egyptiska o marockanska rätter, europeiska ostar (här stannade Rasmus, Johan o Philip LÄNGE! Rasmus köpte sitt livs hittills dyraste ost: en pyttebit dansk ost, lagrad i 7 år, för närmare 50 spänn!), godis, handsydda allt-möjligt, hembakat bröd (i kommersiell upplaga) med ekologiska ingredienser och mycket mycket mer... Följ länken under Fotoalbum så får du se en bråkdel av allt vi fick framför ögonen...
Jag köpte fyra småpumpor att dekorera med, en vanlig men liten pumpa och en söt pumpa som absolut skulle tillagas o njutas! Ett rågbröd med ekologiska pumpakärnor slog jag också till med, köpt av en söt liten flicka som var en riktigt duktig försäljerska, men hade en ganska jobbig boss som hela tiden skulle lägga sig i, var nervös av sig och avbröt henne o höll på. Gav henne en varm blick och ett dolt leende som hon snappade upp fort. Hon log tillbaka och rätade på ryggen.
Jag hittade lite annat också, kanske en o annan julklapp, innan vi gick vidare till turisthavet. Det var ganska kallt ute och vi hade pälsat på oss ordentligt med flera lager tröjor, halsduk o vantar. Rasmus o jag hade de fingerlösa vantarna jag hittat åt oss (hrm... på... One Dollar Store, men vaddå! Tanken räknas ju!) och medan vi väntade på bussen på morgonen sprang killarna iväg till en yard sale, där Philip köpte en fräsig fleecemössa för 50 cent, jättekap! Men innan dagen var slut hade Johan o jag också köpt oss vars en mössa på marknaden, en handstickad luva med öronlappar som tydligen är väldigt vanlig i Kanada. Jag erkänner, hittills har jag tyckt att de ser tämligen löjliga ut, men när vinden viner är det gött att ha nåt ner om öronen också... Och den äldre herren som sålde dem kom direkt till mitt hjärta. Marknaden skulle stänga inom en halvtimme o han hade stått utomhus i blåsten i närmare 8 timmar, varför han såg lite sur ut kanske. Johan köpte sin mössa först och fick den i en plastpåse som det stod I(hjärta)NY på. Så jag frågade mannen om han varit i New York.
"Yeah. I actually got married there."
Men mungiporna stannade i botten även efter den meningen...
"Then why do you look so " sa jag och visade med fingrarna i mungiporna hur sur han såg ut.
"It's this wind. It's gonna take my tent!"
Och efter nån sekund av ögonkontakt började ett varmt leende bre ut sig i hans blick.
Jag älskar att göra människor glada. Jag älskar att verkligen SE personen jag har framför mig, och försöka tills det går. Se om de är glada i grund o botten. Om de har en positiv syn på livet, egentligen, även om tältet håller på att blåsa iväg. Och att få höra deras historier! Mössa-mannen visade en glimt av ett så fint hjärta att han fick 20 dollar istället för 15 av mig. Kanske inte min klokast spenderade dricks, men tecknet av uppskattning kändes rätt i stunden.
Inne på turistdelen var man mer som boskap i en stor inhägnad där man bara kunde röra sig i samma takt som strömmen av gående biomassa. Det var pumpor, tomater, paprikor, gurkor, rödbetor och marmelader och lite till. Rasmus sa att det gav starka Kiviks Marknad-vibbar... "Inomhus" på denna delen var säkert fyra gånger så stort och vi hann inte alls se alla stånd o bodar som fanns! Innan vi gick in köpte killarna en massa sparris och sötpotatis och jag ett blomkålshuvud. Där inne rann snoret lite mindre i takt med att näsväggarna värmdes upp, men vi hade allt mer att bära på, så pratet sjönk undan i takt med blodsockret. Men både Johan o Philip hann köpa vars en plånbok (Philip tappade sin i förra veckan! Med alla kort o grejer i, inte kul alls...), Johan köpt sex limpor bröd av en väldigt pratglad italiensk kanadensare som slängde in "capish" och "multo bene" varhelst han kunde och Rasmus stirrade flertalet gånger på gamla GameBoy- och Nintendospel som låg i långa rader... Vi var faktiskt bara där i drygt tre timmar, men med alla de intrycken kändes det som tre dagar... Innan vi tog sista bussen hem från marknaden så köpte vi lite vagnmat (dvs varm mat från vagnar à la Malmöfestivalen). Johan en kycklingburgare, Rasmus o jag delade på två vegetariska vårrullar o en massa stekt paprika medan Philip var den mest nyfikna av oss och vågade sig på Poutine, en kanadensisk vardagsnationalrätt bestående av något så exotiskt och djärvt som pommes frites och smält ost, täckt med gravy (ungefär som brunsås). Man kan häpna över viss kulinarisk uppfinningsrikedom och inte minst vad majoriteten av invånarna i ett land faktiskt fastnar för!
På kvällen kalasade vi på fräst grön o vit sparris, samt det hemlagade snabbmatsalternativet spagetti med tomatsås! Pojkarna avslutade med att njuta varandras ostar i förnämliga smakbitar och vi tömde flaskan med Kosher påsk-björnbärsvin som Rasmus o jag inhandlat på LCBO kvällen innan. Vi drog vidare genom natten till CLV Community Center för att titta på film med tyskarna på storbildsTV'n där, efter att vi noggrant iakttagit Rasmus JiffyPop från några veckor sen. Det är alltså popcorn som man poppar på spisen, men färdigförpackade i ett metallhölje som utvidgar sig allt medan cornen poppas! Se inledningen på Scream eller Scary Movie, så vet du var inspirationen till detta inköp kom från!...
Okej, lång dag imorgon med ömma leder och tungt huvud. Ska ta vattenprover ur Laurel Creek med projektgruppen och (s)labba med dem i Ecology-labbet på förmiddagen. Sen lååååååång Politics-föreläsning kl 1:30-4:30 pm innan jag parkerar mig i GIS-datorlabbet igen...
Hoppas att det inte regnar de snuttar jag är utomhus imorgon...
:)
*love*
/kanadanka
Helgens utgifter:
LCBO, björnbärsvin o Fireball (kanelwhiskey): 14 CAD = 95 SEK
Farmers' Market:
mössa 20 CAD = 130 SEK
pumpor 2,50 CAD = 17 SEK
en råglimpa 3 CAD = 20 SEK
ett blomkålshuvud 1 CAD = 6,50 SEK
vagnmat 4 CAD = 26 SEK
Hoppsan, jag hade visst rätt i att plånboken verkade väldigt mycket tunnare när vi åkte hem... Och då har jag inte ens tagit med alla utgifterna... ;)
Okej, från början:
Rasmus o jag bestämde via Skype i onsdags kväll att han skulle komma med bussen till downtown Kitchener 12:35 pm på fredagen. Vi hann strosa runt lite kring busstationen, mest för att ge gemensamt sken av att vara på väg nånstans tror jag, eftersom vi bara pratade, pratade o pratade. Vi måste se rätt roliga ut när vi träffas inför helgerna: gåendes i väldigt ojämn takt, sidledes längs trottoaren eftersom vi vill se varandra i ansiktet o kramas samtidigt som vi pratar o går... :D Men så härligt det är, särskilt de första timmarna, när man hela tiden blir glatt påmind om att "Just det, han ÄR ju faktiskt här intill mig!"...
Men vi tog buss 7D hem mot mig ganska snart, fast jag fick hoppa av på campus eftersom jag skulle träffa min Greening the Campus projektgrupp en stund i det stora Dana Porter Library. Jag var förresten redigt snorig och gick mest mellan bordet och det intilliggande caféets servettmatare och kan helt ärligt inte redogöra för vad vi kom fram till, mer än att vi skulle ses efter helgen, på måndagen, samma tid, samma plats...
Rasmus hade kommit in hos mig utan problem och pratade med Johan och Philip som var hemma i vår soffa (som vanligt). Jag hade riktig lust att ropa "Honey, I'm home!" när jag klev in genom dörren, men tänkte att... nej...
Förresten så var det tokstädat hemma hos oss i fredags eftersom vi fått mail om att en städpatrull skulle komma o inspektera samtliga units och kontrollera safety, maintenance and cleanliness. Att vårt hem är säkert och att det håller ihop brydde vi oss tydligen inte så mycket om, men renheten - SHIT! Vi måste städa!!! De skulle ha kommit på fredagen, men på torsdagmorgonen kom ett mail om att "Nej, förresten, vi lägger om schemat, vi kommer idag istället!" Så Phillip-the-German o jag tog ett race mot äcklet, han skrubbade rent köket och jag dammsög nere o uppe. Tidigare i veckan hade jag tagit mig för att våttorka golvet också, och de mörka sektionerna blev ljusare, men de klibbiga fläckarna fanns fortfarande kvar... Undrar om de har klorin på Sobeys?
Jag bad Johan snällt att ta hand om disken som fanns kvar (eftersom Tysken o jag redan plockat ihop hans saker i och kring soffan...) och gick sen upp till min dator - där jag fann ett nytt mail från städpatrullen: "Hoppsan, vi har problem med Word! Självklart kommer vi på fredag och inte på torsdag! Sorry!"
Eller hur!!?!!
Men effektivt var det ju... Och vi fick 80% på cleanliness skalan!
I lördags åkte Rasmus, Johan, Philip o jag på utflykt! Vi hade bestämt träff med ett helt gäng med tyskar och skulle tillbringa eftermiddagen på en mycket känd Farmers' Market, strax norr om Waterloo. Byn där heter St Jacobs o bebos av mennoniter, en slags gren nära släkt med Amish på religionsträdet. Det finns tydligen en hel del av dem här och på One Dollar Store kan man köpa vykort med motiv från "Mennonite Country, Ontario" där man ser män i svarta o vita kostymliknande kläder o höga svarta hattar bakom hästdragna plogar eller vagnar och kvinnor med uppsatt hår under en liten hätta som håller stora korgar med färsk frukt eller grönsaker i famnen. Alla männen ser likadana ut och alla kvinnorna lika så. Inte bara klädmässigt utan även fysiskt, in på smådetaljer. Vad kan det bero på? Skulle alla germaner också se så lika ut om de bar samma kläder och inte sminkade sig? Hm...
Iaf är St Jacobs Farmers' Market väldigt känt och Rasmus berättade att Guelph University anordnar bussresor dit - för 22 CAD! En av tyskorna, Leonie, berättade att det finns en turistdel och en lite mindre exploaterad del - på vars en sida av gatan som bussen stannar på. Vi började på den mer autentiskt delen och letade oss in i en stor lada där det fanns rader med försäljare av allt möjligt! Tyska korvar, egyptiska o marockanska rätter, europeiska ostar (här stannade Rasmus, Johan o Philip LÄNGE! Rasmus köpte sitt livs hittills dyraste ost: en pyttebit dansk ost, lagrad i 7 år, för närmare 50 spänn!), godis, handsydda allt-möjligt, hembakat bröd (i kommersiell upplaga) med ekologiska ingredienser och mycket mycket mer... Följ länken under Fotoalbum så får du se en bråkdel av allt vi fick framför ögonen...
Jag köpte fyra småpumpor att dekorera med, en vanlig men liten pumpa och en söt pumpa som absolut skulle tillagas o njutas! Ett rågbröd med ekologiska pumpakärnor slog jag också till med, köpt av en söt liten flicka som var en riktigt duktig försäljerska, men hade en ganska jobbig boss som hela tiden skulle lägga sig i, var nervös av sig och avbröt henne o höll på. Gav henne en varm blick och ett dolt leende som hon snappade upp fort. Hon log tillbaka och rätade på ryggen.
Jag hittade lite annat också, kanske en o annan julklapp, innan vi gick vidare till turisthavet. Det var ganska kallt ute och vi hade pälsat på oss ordentligt med flera lager tröjor, halsduk o vantar. Rasmus o jag hade de fingerlösa vantarna jag hittat åt oss (hrm... på... One Dollar Store, men vaddå! Tanken räknas ju!) och medan vi väntade på bussen på morgonen sprang killarna iväg till en yard sale, där Philip köpte en fräsig fleecemössa för 50 cent, jättekap! Men innan dagen var slut hade Johan o jag också köpt oss vars en mössa på marknaden, en handstickad luva med öronlappar som tydligen är väldigt vanlig i Kanada. Jag erkänner, hittills har jag tyckt att de ser tämligen löjliga ut, men när vinden viner är det gött att ha nåt ner om öronen också... Och den äldre herren som sålde dem kom direkt till mitt hjärta. Marknaden skulle stänga inom en halvtimme o han hade stått utomhus i blåsten i närmare 8 timmar, varför han såg lite sur ut kanske. Johan köpte sin mössa först och fick den i en plastpåse som det stod I(hjärta)NY på. Så jag frågade mannen om han varit i New York.
"Yeah. I actually got married there."
Men mungiporna stannade i botten även efter den meningen...
"Then why do you look so " sa jag och visade med fingrarna i mungiporna hur sur han såg ut.
"It's this wind. It's gonna take my tent!"
Och efter nån sekund av ögonkontakt började ett varmt leende bre ut sig i hans blick.
Jag älskar att göra människor glada. Jag älskar att verkligen SE personen jag har framför mig, och försöka tills det går. Se om de är glada i grund o botten. Om de har en positiv syn på livet, egentligen, även om tältet håller på att blåsa iväg. Och att få höra deras historier! Mössa-mannen visade en glimt av ett så fint hjärta att han fick 20 dollar istället för 15 av mig. Kanske inte min klokast spenderade dricks, men tecknet av uppskattning kändes rätt i stunden.
Inne på turistdelen var man mer som boskap i en stor inhägnad där man bara kunde röra sig i samma takt som strömmen av gående biomassa. Det var pumpor, tomater, paprikor, gurkor, rödbetor och marmelader och lite till. Rasmus sa att det gav starka Kiviks Marknad-vibbar... "Inomhus" på denna delen var säkert fyra gånger så stort och vi hann inte alls se alla stånd o bodar som fanns! Innan vi gick in köpte killarna en massa sparris och sötpotatis och jag ett blomkålshuvud. Där inne rann snoret lite mindre i takt med att näsväggarna värmdes upp, men vi hade allt mer att bära på, så pratet sjönk undan i takt med blodsockret. Men både Johan o Philip hann köpa vars en plånbok (Philip tappade sin i förra veckan! Med alla kort o grejer i, inte kul alls...), Johan köpt sex limpor bröd av en väldigt pratglad italiensk kanadensare som slängde in "capish" och "multo bene" varhelst han kunde och Rasmus stirrade flertalet gånger på gamla GameBoy- och Nintendospel som låg i långa rader... Vi var faktiskt bara där i drygt tre timmar, men med alla de intrycken kändes det som tre dagar... Innan vi tog sista bussen hem från marknaden så köpte vi lite vagnmat (dvs varm mat från vagnar à la Malmöfestivalen). Johan en kycklingburgare, Rasmus o jag delade på två vegetariska vårrullar o en massa stekt paprika medan Philip var den mest nyfikna av oss och vågade sig på Poutine, en kanadensisk vardagsnationalrätt bestående av något så exotiskt och djärvt som pommes frites och smält ost, täckt med gravy (ungefär som brunsås). Man kan häpna över viss kulinarisk uppfinningsrikedom och inte minst vad majoriteten av invånarna i ett land faktiskt fastnar för!
På kvällen kalasade vi på fräst grön o vit sparris, samt det hemlagade snabbmatsalternativet spagetti med tomatsås! Pojkarna avslutade med att njuta varandras ostar i förnämliga smakbitar och vi tömde flaskan med Kosher påsk-björnbärsvin som Rasmus o jag inhandlat på LCBO kvällen innan. Vi drog vidare genom natten till CLV Community Center för att titta på film med tyskarna på storbildsTV'n där, efter att vi noggrant iakttagit Rasmus JiffyPop från några veckor sen. Det är alltså popcorn som man poppar på spisen, men färdigförpackade i ett metallhölje som utvidgar sig allt medan cornen poppas! Se inledningen på Scream eller Scary Movie, så vet du var inspirationen till detta inköp kom från!...
Okej, lång dag imorgon med ömma leder och tungt huvud. Ska ta vattenprover ur Laurel Creek med projektgruppen och (s)labba med dem i Ecology-labbet på förmiddagen. Sen lååååååång Politics-föreläsning kl 1:30-4:30 pm innan jag parkerar mig i GIS-datorlabbet igen...
Hoppas att det inte regnar de snuttar jag är utomhus imorgon...
:)
*love*
/kanadanka
Helgens utgifter:
LCBO, björnbärsvin o Fireball (kanelwhiskey): 14 CAD = 95 SEK
Farmers' Market:
mössa 20 CAD = 130 SEK
pumpor 2,50 CAD = 17 SEK
en råglimpa 3 CAD = 20 SEK
ett blomkålshuvud 1 CAD = 6,50 SEK
vagnmat 4 CAD = 26 SEK
Hoppsan, jag hade visst rätt i att plånboken verkade väldigt mycket tunnare när vi åkte hem... Och då har jag inte ens tagit med alla utgifterna... ;)
Thursday, October 11, 2007
Long time, no write
Yo!
Ursäkta uppehållet, det har varit en del snurrandes i den nära omgivningen vilket gjort att bloggen halkat ner på priolistan. Men notera att två nya länkar till fotoalbum är upplagda, samt att samtliga länkar nu är sådana att man inte måste vara facebookare för att komma åt dem! My bad, I'm sorry!
Ja, hejåhå... hur mår DU?
:)
GIS-laben som upptog större delen av förra veckan lämnades in igår med lättat hjärta som följd. Det är bara två artiklar kvar att läsa inför uppsatsen i Geography of Tourism, men idag började jag skriva lite på den ändå... Jag har droppat Introduction to Sustainable Resources eftersom det var så j*dra mycket plugg, jag ändå inte kunde tillgodoräkna mig den hemma och jag fick reda på att de flesta studenterna här faktiskt inte läser fem kurser utan "bara" fyra! *pust* Politics of Sustainable Communities rullar på i monstertempo och är varierande intressant eller snark-faktor, medan grupparbetet i Greening the Campus and Community börjar ta fart, både socialt och akademiskt!
På kompisfronten är det lite mindre ekande tomt. Särskilt folk i GIS-klassen är lättpratade, snälla och hjälpsamma! Det är något av ett måste eftersom ingen av oss visste vad sjutton vi höll på med under arbetet med första inlämningsarbetet förra veckan och vi försökte hjälpa varandra så gott vi kunde. Förresten så är det en helt underbar känsla att gå från att behöva be om hjälp var femte minut till att bli ombedd om hjälp var femte minut! Men nu är det lite back to square one eftersom vi fick lab nr 2 i förrgår... Men det ökar ju gemenskapen, whoopie!...
I helgen kom ju Marianne o Marie på besök! De landade i Toronto kl 12 på lördagen, hämtade ut en hyrbil och körde till Guelph. Där möttes de av en kanadensisk fem rätters lunch, med det bästa landet har att erbjuda i kulinarisk väg! Vi inledde med KRAFT Dinner, vilket är kanadensiska för macaroni & cheese, som förrätt!. Därefter fölljde en rostad 12 grain bagel där man kunde välja mellan Philadelphia's Garlic & Herb spread eller det underlifa fenomenet Marmite. ... vilket lämnar en speechless! Vad är det för nåt egentligen?? Det står yeast på innehållsförpackningen och det består av mer än 20 % protein, inget socker och inget fett - och det smakar som jäst soja...
Gott? Nja...
För att rädda smaklökarna kunde det sköljas ner med te och följas av en rostad cinnamon & raisin bagel med förslagsvis cream cheese på...
Som förefterrätt bjöds sedan waffle med äkta maple syrup och avslutningsvis, Rasmus o min stolt upphittade älsklingsfavorit: fettfri, sockerfri och gelatinfri Chocolate Jell-O! MJUMS!!!
Marianne konstaterade lite lätt förvånad efteråt att det ju faktiskt inte var nånting som var... äckligt!
Så med fulla, varma magar hoppade vi in i bilen (en vinröd Buick) och drog iväg alla fyra! Det var inte så svårt att hitta väg 6 söderut från Guelph, komma på Highway 401 en liten bit och på 6'an igen, men i Hamilton (vid Lake Ontario's västra hörn, 491,000 inv) blev det lite roligare! Men nu vet vi att man kan följa en enda väg genom nästan hela stan...
Efter lite avsaknad av en talande GPS (mansröst eller kvinnoröst, det är frågan...) kom vi på QEW och kunde dra på österut, längs Lake Ontario's sydkust. Lite förvånande att se en massa vinodlingar längs vägen, den ena efter den andra, med tanke på den inte alltför sydliga breddgraden vi befann oss på. Men samtidigt så såg ju Rasmus o jag hundratals flaskor, alla från Ontario, när vi var inne på Winerack för några veckor sen! Iaf nådde vi Saint Catharines, körde igenom och över en gigantisk jättebro. Först trodde vi att vi var på väg över Niagarafloden och in i USA (Nooooo!!!) men så visade det sig att vi bara passerade den LILLA floden på kartan. "Ja just det, allting är ju större i Amerikat!"
Att komma fram till den lilla staden Niagara var lite av en chock. Lite sjaviga tvåvåningshus till en början, inte mycket för världen att se, men så PANG! Hotell, hotell, hotell överallt! Restauranger, höghus, IMAX-bio, torn, neonskyltar och några fler hotell - jisses! Vad jag fått lära mig i Geography of Tourism kursen de senaste veckorna sprang snabbt till ytan av mitt medvetande och ett visst motstånd mot denna exploatering uppstod... Men vi hittade vårt hotell och en viss liten längtan började bubbla i magen när man kom in i lobbyn och kände doften av den torra och lite för rena miljön. Marianne fick nycklarna, bilen togs omhand av en valet som körde bort den och vi fortsatte in i hissen. *pling* Ljuv ton i mina öron! Leta, vad står det för nummer på dörrarna? Oj, så mjuk heltäckningsmattan är! Där! Vårt rum! Öppna, öppna, öppna! JAAAAAAAAA!!!
Det mest fantastiska med rummet var först sängen. En mjuk och så bred säng, för två inom denna aspekt svältfödda utbytesstudenter... Mjukt, mjukt, mjukt under kroppen! Känna, njuta, aaaaaaah...
Men lätt utklassat: utsikten! Det kändes som om man hade kunnat hoppa från fönstret rakt ner i vattnet så nära vi var! Och att se Niagarafallen för första gången, i solnedgången, från ett relativt nyputsat hotellfönster, på 9e våningen... Uj, uj, uj!
För Marianne o Marie var klockan närmare två på natten och de hade varit på Svågertorp klockan 4:30 på morgonen och inte sovit mycket sen dess. Så när Marianne upptäckte att det inte alls kunde vara King size beds vi fått så ringde hon genast upp receptionen och på bästa jetlag manér upplyste personalen om detta. Vilket var väldigt effektivt eftersom vi genast blev förflyttade till ett rum på 13e våningen istället!
Marie, Rasmus o jag gick ner till den lockande hotellpoolen för ett snabb dopp, men eftersom Rasmus inte kunde låna badbyxor av någon så läste han tidningen i en av solstolarna vid poolen medan Marie o jag plaskade runt lite. Vi kom förresten ofta att prata om hur övertydliga nordamerikaner är med sina skyltar överallt. Det är ju inte ovanligt att man ser skyltar som "Caution! Slippery when wet" när man nalkas ett nytvättat golv, och det kan ju vara inte helt orimligt med tanke på t.ex äldre som kan se dåligt och ha sämre balans. Men vad sägs om "Employees must wash hands after being to the washroom" på en restaurangs toaletter eller att vid poolen läsa "Please do not blow your nose or in any other way contaminate the water"? Inne på varenda toalett på campus finns också inte bara en utan flera laminerade A4 med instruktioner om hur man gör för att tvätta händerna... Visste du förresten att du måste gnida händerna - även handryggen - i minst 15 sekunder??
Iaf så blev det till slut middag på TGI Friday's (ceasar salad med o utan kyckling, tomatsoppa, jättetallrik med pommes) innan Marianne o Marie ville däcka i hotellsängarna. Rasmus o jag tog en kvällspromenad nere på the walkway ovanför floden och bort till det kanadensiska Horseshoe Fall som vi kunde se från hotellrummet. Det amerikanska fallet the Bridal Veil är mycket mindre och inte böjt i ett u som det kanadensiska, men båda är ju riktigt maffiga - och lyses upp av jättestrålkastare med skiftande färger på kvällen! Yes, precis vad vi hade hoppats på! NOT! Men jaja, kanske lite romatiskt iaf... Men bara lite...
På söndagmorgonen vaknade Marianne 6:30 och låg och höll i sig i nästan en timme innan hon studsade upp och förtjust klappade i händerna "Okej, upp o hoppa nu!" Det var en sorg att lämna den mjuka, breda och ack så sköna sängen, men vad skulle man inte missa om man låg kvar där hela dagen!? Dock var utsikten fascinerande på ett helt annat sätt: tjock dimma gjorde att man knappt såg hotellet på andra sidan gatan! Nåja, vi checkade ut och letade upp ett ställe att äta frukost på i väntan på att dimman skulle lätta lite. "A bagel with cream cheese and a cup of coffee" blev beställningen av majoriteten! "Man får ju passa på att dricka deras blaskiga kaffe när man nu är här!"
Sen turistade vi på som alla andra: först Journey Behind the Fall där man går i tunnlar som sprängdes inne i berget 1944 bakom HorseShoe Fall och sen en tur på Maid of the Mist, rätt in i fallet! Trots regnjacka och två lager med plast som man fick sig tilldelade så var man ju ändå nådigt dyblöt ända in på kroppen! Men så glad man var!!! Alltid fantastiskt att uppleva naturens krafter live! :)
Efter lunchen på "My cousin Vinny's American-Italian Eatery" (pasta med kapris o rödlök, grönsallad, grekisk sallad, hamburgare med cheddar, mozzarella och bacon samt vattnig Diet Pepsi), så tog vi vår Buick längs Niagarafloden norrut. Vilket landskap... Turen längs vattnet slutade vid den puttenuttiga lilla byn Niagara-on-the-Lake precis innan Lake Ontario. Vi stannade också till på vägen vid en liten butik som sålde lokalproducerad frukt, pumpor i alla färger o former, indian corn och lönnsirap i långa rader!
QEW (Queen Elisabeth Way kanske?) tog oss tillbaka till Waterloo så småningom och där hoppade Rasmus o jag av. Måndagen bjöd på intensivt pluggande på vars en stol, men det intensiva föregående dygnet var hela tiden närvarande i tankarna...
Tack Marianne, jättejättetack!
Ett minne för livet, mest tack var dig!...
Hoppas kongressen i Vancouver går bra och att ni får se ordentligt med valar...
Nu måste jag gå och snyta mig igen... Rasmus började snörvla redan i måndagskväll och sen dröjde det inte länge innan jag var inne på samma spår. Viktigt att dricka mycket vatten. Och sova! Inatt blev det tolv timmar... Mmmmmm...
Förresten så har vädret slagit om. Nu är det höst! I måndags var det +30 grader o jättesol, men i onsdags var det 14 grader på mitt rum när jag vaknade och det regnade hela dagen. The forecast för resten av veckan är spridda skurar och +10 som topptemperatur på dagarna. Yeah!
Väldigt glad över min cykel!...
*love*
Ursäkta uppehållet, det har varit en del snurrandes i den nära omgivningen vilket gjort att bloggen halkat ner på priolistan. Men notera att två nya länkar till fotoalbum är upplagda, samt att samtliga länkar nu är sådana att man inte måste vara facebookare för att komma åt dem! My bad, I'm sorry!
Ja, hejåhå... hur mår DU?
:)
GIS-laben som upptog större delen av förra veckan lämnades in igår med lättat hjärta som följd. Det är bara två artiklar kvar att läsa inför uppsatsen i Geography of Tourism, men idag började jag skriva lite på den ändå... Jag har droppat Introduction to Sustainable Resources eftersom det var så j*dra mycket plugg, jag ändå inte kunde tillgodoräkna mig den hemma och jag fick reda på att de flesta studenterna här faktiskt inte läser fem kurser utan "bara" fyra! *pust* Politics of Sustainable Communities rullar på i monstertempo och är varierande intressant eller snark-faktor, medan grupparbetet i Greening the Campus and Community börjar ta fart, både socialt och akademiskt!
På kompisfronten är det lite mindre ekande tomt. Särskilt folk i GIS-klassen är lättpratade, snälla och hjälpsamma! Det är något av ett måste eftersom ingen av oss visste vad sjutton vi höll på med under arbetet med första inlämningsarbetet förra veckan och vi försökte hjälpa varandra så gott vi kunde. Förresten så är det en helt underbar känsla att gå från att behöva be om hjälp var femte minut till att bli ombedd om hjälp var femte minut! Men nu är det lite back to square one eftersom vi fick lab nr 2 i förrgår... Men det ökar ju gemenskapen, whoopie!...
I helgen kom ju Marianne o Marie på besök! De landade i Toronto kl 12 på lördagen, hämtade ut en hyrbil och körde till Guelph. Där möttes de av en kanadensisk fem rätters lunch, med det bästa landet har att erbjuda i kulinarisk väg! Vi inledde med KRAFT Dinner, vilket är kanadensiska för macaroni & cheese, som förrätt!. Därefter fölljde en rostad 12 grain bagel där man kunde välja mellan Philadelphia's Garlic & Herb spread eller det underlifa fenomenet Marmite. ... vilket lämnar en speechless! Vad är det för nåt egentligen?? Det står yeast på innehållsförpackningen och det består av mer än 20 % protein, inget socker och inget fett - och det smakar som jäst soja...
Gott? Nja...
För att rädda smaklökarna kunde det sköljas ner med te och följas av en rostad cinnamon & raisin bagel med förslagsvis cream cheese på...
Som förefterrätt bjöds sedan waffle med äkta maple syrup och avslutningsvis, Rasmus o min stolt upphittade älsklingsfavorit: fettfri, sockerfri och gelatinfri Chocolate Jell-O! MJUMS!!!
Marianne konstaterade lite lätt förvånad efteråt att det ju faktiskt inte var nånting som var... äckligt!
Så med fulla, varma magar hoppade vi in i bilen (en vinröd Buick) och drog iväg alla fyra! Det var inte så svårt att hitta väg 6 söderut från Guelph, komma på Highway 401 en liten bit och på 6'an igen, men i Hamilton (vid Lake Ontario's västra hörn, 491,000 inv) blev det lite roligare! Men nu vet vi att man kan följa en enda väg genom nästan hela stan...
Efter lite avsaknad av en talande GPS (mansröst eller kvinnoröst, det är frågan...) kom vi på QEW och kunde dra på österut, längs Lake Ontario's sydkust. Lite förvånande att se en massa vinodlingar längs vägen, den ena efter den andra, med tanke på den inte alltför sydliga breddgraden vi befann oss på. Men samtidigt så såg ju Rasmus o jag hundratals flaskor, alla från Ontario, när vi var inne på Winerack för några veckor sen! Iaf nådde vi Saint Catharines, körde igenom och över en gigantisk jättebro. Först trodde vi att vi var på väg över Niagarafloden och in i USA (Nooooo!!!) men så visade det sig att vi bara passerade den LILLA floden på kartan. "Ja just det, allting är ju större i Amerikat!"
Att komma fram till den lilla staden Niagara var lite av en chock. Lite sjaviga tvåvåningshus till en början, inte mycket för världen att se, men så PANG! Hotell, hotell, hotell överallt! Restauranger, höghus, IMAX-bio, torn, neonskyltar och några fler hotell - jisses! Vad jag fått lära mig i Geography of Tourism kursen de senaste veckorna sprang snabbt till ytan av mitt medvetande och ett visst motstånd mot denna exploatering uppstod... Men vi hittade vårt hotell och en viss liten längtan började bubbla i magen när man kom in i lobbyn och kände doften av den torra och lite för rena miljön. Marianne fick nycklarna, bilen togs omhand av en valet som körde bort den och vi fortsatte in i hissen. *pling* Ljuv ton i mina öron! Leta, vad står det för nummer på dörrarna? Oj, så mjuk heltäckningsmattan är! Där! Vårt rum! Öppna, öppna, öppna! JAAAAAAAAA!!!
Det mest fantastiska med rummet var först sängen. En mjuk och så bred säng, för två inom denna aspekt svältfödda utbytesstudenter... Mjukt, mjukt, mjukt under kroppen! Känna, njuta, aaaaaaah...
Men lätt utklassat: utsikten! Det kändes som om man hade kunnat hoppa från fönstret rakt ner i vattnet så nära vi var! Och att se Niagarafallen för första gången, i solnedgången, från ett relativt nyputsat hotellfönster, på 9e våningen... Uj, uj, uj!
För Marianne o Marie var klockan närmare två på natten och de hade varit på Svågertorp klockan 4:30 på morgonen och inte sovit mycket sen dess. Så när Marianne upptäckte att det inte alls kunde vara King size beds vi fått så ringde hon genast upp receptionen och på bästa jetlag manér upplyste personalen om detta. Vilket var väldigt effektivt eftersom vi genast blev förflyttade till ett rum på 13e våningen istället!
Marie, Rasmus o jag gick ner till den lockande hotellpoolen för ett snabb dopp, men eftersom Rasmus inte kunde låna badbyxor av någon så läste han tidningen i en av solstolarna vid poolen medan Marie o jag plaskade runt lite. Vi kom förresten ofta att prata om hur övertydliga nordamerikaner är med sina skyltar överallt. Det är ju inte ovanligt att man ser skyltar som "Caution! Slippery when wet" när man nalkas ett nytvättat golv, och det kan ju vara inte helt orimligt med tanke på t.ex äldre som kan se dåligt och ha sämre balans. Men vad sägs om "Employees must wash hands after being to the washroom" på en restaurangs toaletter eller att vid poolen läsa "Please do not blow your nose or in any other way contaminate the water"? Inne på varenda toalett på campus finns också inte bara en utan flera laminerade A4 med instruktioner om hur man gör för att tvätta händerna... Visste du förresten att du måste gnida händerna - även handryggen - i minst 15 sekunder??
Iaf så blev det till slut middag på TGI Friday's (ceasar salad med o utan kyckling, tomatsoppa, jättetallrik med pommes) innan Marianne o Marie ville däcka i hotellsängarna. Rasmus o jag tog en kvällspromenad nere på the walkway ovanför floden och bort till det kanadensiska Horseshoe Fall som vi kunde se från hotellrummet. Det amerikanska fallet the Bridal Veil är mycket mindre och inte böjt i ett u som det kanadensiska, men båda är ju riktigt maffiga - och lyses upp av jättestrålkastare med skiftande färger på kvällen! Yes, precis vad vi hade hoppats på! NOT! Men jaja, kanske lite romatiskt iaf... Men bara lite...
På söndagmorgonen vaknade Marianne 6:30 och låg och höll i sig i nästan en timme innan hon studsade upp och förtjust klappade i händerna "Okej, upp o hoppa nu!" Det var en sorg att lämna den mjuka, breda och ack så sköna sängen, men vad skulle man inte missa om man låg kvar där hela dagen!? Dock var utsikten fascinerande på ett helt annat sätt: tjock dimma gjorde att man knappt såg hotellet på andra sidan gatan! Nåja, vi checkade ut och letade upp ett ställe att äta frukost på i väntan på att dimman skulle lätta lite. "A bagel with cream cheese and a cup of coffee" blev beställningen av majoriteten! "Man får ju passa på att dricka deras blaskiga kaffe när man nu är här!"
Sen turistade vi på som alla andra: först Journey Behind the Fall där man går i tunnlar som sprängdes inne i berget 1944 bakom HorseShoe Fall och sen en tur på Maid of the Mist, rätt in i fallet! Trots regnjacka och två lager med plast som man fick sig tilldelade så var man ju ändå nådigt dyblöt ända in på kroppen! Men så glad man var!!! Alltid fantastiskt att uppleva naturens krafter live! :)
Efter lunchen på "My cousin Vinny's American-Italian Eatery" (pasta med kapris o rödlök, grönsallad, grekisk sallad, hamburgare med cheddar, mozzarella och bacon samt vattnig Diet Pepsi), så tog vi vår Buick längs Niagarafloden norrut. Vilket landskap... Turen längs vattnet slutade vid den puttenuttiga lilla byn Niagara-on-the-Lake precis innan Lake Ontario. Vi stannade också till på vägen vid en liten butik som sålde lokalproducerad frukt, pumpor i alla färger o former, indian corn och lönnsirap i långa rader!
QEW (Queen Elisabeth Way kanske?) tog oss tillbaka till Waterloo så småningom och där hoppade Rasmus o jag av. Måndagen bjöd på intensivt pluggande på vars en stol, men det intensiva föregående dygnet var hela tiden närvarande i tankarna...
Tack Marianne, jättejättetack!
Ett minne för livet, mest tack var dig!...
Hoppas kongressen i Vancouver går bra och att ni får se ordentligt med valar...
Nu måste jag gå och snyta mig igen... Rasmus började snörvla redan i måndagskväll och sen dröjde det inte länge innan jag var inne på samma spår. Viktigt att dricka mycket vatten. Och sova! Inatt blev det tolv timmar... Mmmmmm...
Förresten så har vädret slagit om. Nu är det höst! I måndags var det +30 grader o jättesol, men i onsdags var det 14 grader på mitt rum när jag vaknade och det regnade hela dagen. The forecast för resten av veckan är spridda skurar och +10 som topptemperatur på dagarna. Yeah!
Väldigt glad över min cykel!...
*love*
Subscribe to:
Comments (Atom)
