Torsdageftermiddag på bussen

Så nu sitter jag igen här på bussen. Det är riktigt roligt att sitta med laptopen i knät och leka business woman journalist, hoppas att jag aldrig kommer att vänja mig. Det är också ganska kul att tänka att killen bredvid mig kanske kommer att kasta ett öga på skärmen, reagera på att han inte känner igen orden och sen börja fundera på vad det kan vara för språk, om jag bara talar det eller om jag kommer från ett annat land och i så fall vilket. Hur levde jag i hemlandet, varför sitter jag nu här på bussen bredvid honom och hur längesedan var det jag kom hit? Är jag på väg nånstans eller på väg hem? Har jag släktingar här eller är hela familjen nån helt annanstans? Trivs jag? Eller var det bättre hemma? Vilken mat tycker jag om? Och vilken musik vill jag helst lyssna på? Sjunger jag i duschen? Och är jag medveten om att jag kan göra en skillnad här i världen genom att utbilda mig och skaffa ett betydelsefullt arbete?

Eller det kanske bara är jag som tänker så?...

Fast killen tittar inte alls på min datorskärm, han sitter hela tiden vänd snett bakåt och pratar bara med sin flickvän som sitter på andra sidan gången. När Rasmus o jag tog sista bussen hem från vår heldag i Toronto så var killen bredvid mig jättegullig och gav Rasmus sin plats, så att vi skulle kunna sitta bredvid varandra hela vägen tillbaka till Guelph. Bussen var knökfull och säkert 5-6 personer fick stå upp hela vägen... Rasmus o jag var så trötta båda två och det var jätteskönt att halvslumra mot varandras axlar. Mmm... Par på bussar eller tåg får mig alltid att tänka på när min högstadie- o gymnasiekompis Liselott hade varit nånstans över helgen och åkt tåg tillbaka till Malmö. När vi sen sågs på måndagen berättade hon om ett jättegulligt par som hon haft snett mitt emot sig på tåget, där tjejen satt halvlutad mot väggen och killen vilade halvsittande i hennes knä, med ryggen mot hennes bröstkorg. Lugnet i deras andetag och ömheten i hennes mjuka händer som försiktigt smekte hans panna... Så skört och så värdefullt...

På tal om en helt annan sak så glömde jag berätta att när jag åkte till Guelph på torsdagen inför Torontohelgen, så såg jag en skylt längs vägen, precis innan stan där det är ett ganska stort semiindustriområde. På skylten stod det med stora bokstäver "Trelleborg AB"!
Vava?
Och en liten bit senare kom den lätt igenkända loggan för ABB på en lika stor skylt! Vad roligt förresten att man jublar över att se IKEA, DUX och Electrolux, men tycker att det nästan känns som ett larvigt försök att etablera sig utanför Sverige när man ser ett annat svenskt företag utomlands! Nästan så att det känns pinsamt... Men varför skulle inte svenska företag kunna slå sig in på den globala marknaden? Bara för att Sverige populationsvis är förhållandevis litet så behöver ju inte företagen som startades i landet vara det! Hallåååå!? Jag menar Volvo köptes ju faktiskt av fetstora Ford - för att de ville slippa undan konkurrensen eftersom Volvo är så himla Bäst! Och plötsligt när det går bra för ett svenskt företag så är man genast stolt och framme för att heja!
Underligt...

Eller det kanske bara är jag som tänker så?...

Så upplyftande det är att vara på väg någonstans!
När jag går där hemma i Waterloo mellan institutionerna eller mellan campus och Columbia Lake Village så är jag ju inte helt närvarande. Man vet vart man ska gå och kopplar på den interna chatten i huvudet eftersom man inte behöver ägna sin omgivning så stor uppmärksamhet. Men verkligheten blir så luddig på det viset. Just för att man inte tänker på var man går, man ser inte hur man förflyttar sig och lägger inte helt märke till individerna man möter på vägen. Precis som att läsa vid matbordet; plötsligt är bara tallriken tom och man undrar var ens mat tog vägen. Hällde jag inte mjölk på flingorna nyss?

Tittar upp och ut genom bussfönstret en stund bara för det. Har inte... oh, vad heter hon, Tudor-Sandahl kanske, skrivit om det i sin bok, "10 tankar om tid"? Eller nej, Bodil Jönsson heter författaren va? Nåt om ställtid, att man måste räkna in att det tar tid att ställa om från en situation till en annan - man kan inte bara ta ett kliv från jobbet och vara helt inne i att byta blöjor och laga mat samtidigt. Det går inte. Eller det blir inte bra iaf... Det blir sån mat man inte vill äta... Lånade den boken av Piddeludde för säkert två-tre år sedan och har burit den med mig till varje ny lägenhet och bokhylla, men inte öppnat den än...

Oh, Oh, snart kommer Trelleborg-skylten!

Så glad att Rasmus är så nära. Att ha en som man tycker riktigt mycket om och som tycker om en själv också, djupare och med andra förbehåll än vad kompisar har. Nån man verkligen bara är sig själv med och som är sig själv i ens egen närvaro. Bara vara... Och kramas... Mycket!

Måste ha missat Trelleborg-skylten för här kom ABB istället. Och om en vecka och två dagar kommer Marianne och Marie! Ska bli sååå kul, de ska hyra bil och plocka upp Rasmus o mig på lämpligt ställe och så ska vi åka till Niagarafallen över helgen! Riktigt najs! Och oj vad jag inte vill tänka på plugg då, så OJ vad jag ska läsa denna helgen och hela, hela veckan! Stora assignments att börja på i två classes, feta kapitel att läsa och en lab att lämna in i GIS-kursen, samt ett stort grupparbete (vattenkvalitén i Laurel Creek på campus: Maria, jag ska få låna vadarbyxor!!! Whoppiiiiiie!) och ett första prov i Geography of Tourism på torsdag. Hejåhå!... *suck*

Förresten så tror jag att jag förstått hur man känner igen en fransktalande kanadensare, eller iaf en kanadensare som växt upp i Quebec provinsen: de går till skolan på morgonen rökandes minst två cigaretter och stönandes "merde, merde" hela tiden!...

Denna helgen är det Homecoming för Waterloo University och på lördag ska Rasmus o jag åka tillbaka till Waterloo för att se matchen i American Football mellan Waterloo Warriors och Guelph Gryphons med Johan & Philip, Philip-the-German och några av hans polare. Som enda break i pluggandet denna helgen... hehe...

Oj, hinner ju skriva mycket på en halvtimme! Fast jag borde ju ha lärt mig att skriva lite fortare så mycket som jag sitter vid datorn. Tänk om internet bara hade lagt av här! Man hade inte kunnat titta på sitt schema, leta upp dagens power point presentationer, leta efter artiklar och läsa artiklar och framför allt inte kunnat meddela sig med någon - eller iaf varken Rasmus eller jag för ingen av oss har mobiltelefoner... Fast Ramus har ju en hemtelefon på rummet. Men tänk så beroende vi är av våra datorer och av internet! På föreläsningarna har säkert en tredjedel av eleverna en laptop framför sig, alla små o slimmade o nya och så fort läraren säger nåt viktigt så knapprar alla iväg! Nästan lite läskigt... Nu stängde nån några säten bakom mig precis av sin laptop, hörde den välbekanta Windowsmelodin... Antar att vi nästan är framme vid busstationen i Guelph...

Jadå!
Rasmus nästa!

:)

*love*

/kanadanka

Grönt ÄR skönt

Underbart vacker solnedgång utanför fönstret.
Som stillbilder av en färgexplosion som visas som slide show där bilderna fade'ar in och ut ur varandra så sakta att man inte märker att de ändras...

Igår var det ruskigt kvavt och hett hela dagen, över 30 grader och inte en vindpust. Var på campus från 8:30 am till 9:00 pm, då datorlabben i GIS var slut. Långa dagar! När jag sen lämnade datorsalen nere i bunkerkällaren på Environmental Studies-huset och kom ut i kvällen så var det betydligt varmare utomhus än inomhus. Jag gick hem i lugn takt och spanade efter ekorrar i mörkret och prasslande djur i buskarna. Men det häftiga var när jag kom ut på den stora, öppna Columbia Street och fick se ljusföreställningen vid horisonten. Ett gigantiskt område med blixtar som lyste upp molnen bakifrån, men det var så långt borta att knallarna inte nådde fram alls. Först trodde jag att det var från bilar som kom körande över nån kulle bortom skogen, men när jag förstod vad det var så var jag tvungen att stanna och titta. Är inte naturen och vädret bara så otroligt fascinerande?? Dessa krafter; helt fria, obundna, från början helt slumpartat bildade, enormt starka krafter... Jag är hänförd, varje gång!...

Väl hemma vid datorn (jag sitter fan BARA vid datorn, på campus eller hemma spelar ingen roll, så fort jag inte har föreläsning så sitter jag vid en dator! Börjar känna mig riktigt nördig snart; borde kanske skaffa underbett, en fet katt och flottigt hår... Nej, just det, det går ju inte, jag är ju allergisk...(Mot vaddå? Underbett?) Ha...ha...ha...) ... I ALLA FALL, så började det vräka ner utanför, verkligen HÄLLregna! Skänkte Mrs Groundhog o hennes batting en varm tanke och hoppades att de hade det torrt ett tag till därnere...
Idag var det som om regnet sköljt med sig en del av värmen och det var nästan tio grader kallare ute. Dvs strax över +20...

Chattade lite med Martin från korridoren på Kämnärs igår och vi kom in på något som var väldigt intressant och som jag skrev att jag ville skriva om på bloggen... Men vad var det nu då?... Nåt med fördomar, att folk i Nordamerika ser Europa som en helhet istället för en kontinent med en massa OLIKA länder? Fast det är ju inte så konstigt, har man bott här hela sitt liv så kan det ju vara ganska svårt att föreställa sig att om man åkte ett antal mil till nästa delstat eller territorium så skulle det vara ett helt annat land, med andra lagar, regler, traditioner, annan nationalsång, annan patriotism - och annat språk! En tjej i en av mina classes frågade var jag var ifrån och när jag sa Sweden så lyste hon upp och sa
"Noooooo! That's just so cool!"
"You think? Okey... Have you been there?"
"No, but I so really wanna go to Europe!"
Just det, det jag o Martin pratade om var att icke-europeer likställer vilket europeiskt land som helst med hela kontinenten. Eller snarare med västeuropa. Så här gick ekvationen: Sverige = europeiskt land = Europa = Frankrike, Storbritannien, Spanien och Tyskland = hippt, trendskapande, ny teknologi, riddare och prinsessor, ganska exotiskt...
Får ibland lust att göra en skolresa med alla amerikaner som inte varit i Europa än och gå runt med dem i alla fantastiska huvudstäder, peka på monument och gå på museum, åka genom de varierande landskapen och prova varje lands kulinariska specialiteter, lyssna på deras olika sorters folkmusik och deras språk och dialekter... Och även de mest inbitna amerikanerna skulle visa stora ögon, bli helt mjuka i hjärtat och säga "Woooow, man... this is really cooool, dude!"
Perspektiv...
Att allting är relativt...
(utom Einsteins relativitetsteori, jag vet, jag vet... Nördar!)
Underbart med perspektiv är det iaf...

Flera jag pratat med undrar om Kanada är annorlunda jämfört med USA och det tycker jag faktiskt att det är. Jag kan ju bara basera på mina egna erfarenheter, men mitt intryck är att amerikaner är betydligt mer stressiga, instängda i sina bilar, hus och bakom en leende fasad, mycket mer prestigejagande, inconsiderate vad gäller miljö, energibesparing och nerskräpning - och fetare! Kanadensarna jag mött i Waterloo, Kitchener, Guelph och megastaden Toronto har hittills varit mycket mer avspända och avstressade, också lite avskärmade och svåra att komma inpå, men PÅ RIKTIGT varmhjärtade och hjälpsamma, de är riktigt kassa på att släcka lampan efter sig, men installerar därför timers kopplade till rörelsedetektorer, de VILL källsortera men pallar inte riktigt så därför kan man slänga hårdplast och metallburkar i samma soptunna. Precis som amerikanerna har kanadensarna också en hel låååååååång flinghylla i varje mataffär, men iaf bara flingor på ENA sidan av den. Jag ser inte alls många som röker och har heller inte stött på någon som varit odräglig eller obefogat sur o elak. Men sen får man kanske komma ihåg att det finns ungefär tio gånger så många amerikaner som kanadensare och på en mindre yta. Amerikanerna gör det svårt för en att flytta dit om man vill jobba eller studera, medan kanadensarna istället välkomnar en och hjälper till för att få en att komma till rätta och känna sig hemma. Till exempel så är kursen jag har sist på onsdagseftermiddagar en hybridkurs, alltså delvis över internet och på distans. Halva klassen består således av kinesiska studenter i Nanjing som gör samma uppgifter som vi varje vecka och lägger sen upp dem på samma hemsida så att vi kan läsa varandras arbeten. De har dock hittills haft problem med att nå kurshemsidan eftersom den kinesiska regeringen censurerar internet och inte tillåter access till de flesta utländska sidor - men nu i veckan hade några av dem dykt upp och presenterat sig på hemsidan - varför professor McAllister idag in class utbrister
"Oh! That's so great! Will you guys please write them back, introduce yourselves and welcome them to Canada so that they feel greated!?"
Härligt! Mänsklig glädje o värme att bli glad av!

När det så var dags att gå hem för dagen idag (redan kl 5 pm!) så fick jag ett ryck och avvek från den sedvanligt trampade trottoaren längs Columbia Street. Jag gick istället tvärs över den till den lilla sjön Columbia Lake och plockade fram kameran för en liten one-on-one med naturen. Har verkligen saknat det och eftersom stressen ligger i halsgropen ofta så tänkte jag att jag behövde balsamera min själ med lite sus i löven och sånt. Och så skönt det var! Kom rakt på en grusgång som började leda runt sjön och fotade lite roliga växter och vackra höstlöv medan jag avlägsnade mig alltmer från min säck med hjärntråkigheter (yoga-uttryck) som jag lämnat vid trottoaren. Blev alltmer fascinerad av naturen omkring mig; en vacker häger i vassen, gäss som landade på vattnet, solblänket i krusningarna, de olika sorters löven på buskarna och färgskalan de bjöd på... Stigen vek av från sjön och började följa ån som slingrade sig bortåt. Träden och buskarna växte höga kring vattendraget och såg ut som om de lämnats att leva ifred i området. Jag smet in på en liten upptrampad stig mellan buskarna och befann mig plötsligt som i en urskog, som i ett tempererat Jurassic Park (men utan dinosar). Och så djupa andetag min själ tog!... Underbart, bara så underbart... Jag menar, hur häftigt är det inte att hitta ett blåmusselskal mitt inne i en blandlövskog, många, många mil från närmaste musselvatten? HUR har det hamnat där? En fågel som snappat åt sig musslan, tappat den och låtit en annan fågel plocka upp den som i sin tur flög med den en bit och så vidare... Eller så var det kanske studenterna som smugit sig in i skogen långt före mig, tänt en brasa och druckit öl - ur kvarlämnade burkar, FY! - och ätit musslor... Men nej, jag tror helt klart på fågelkedjan-teorin!
Trolskt var det iaf därinne och så orört (när jag kom längre in)! Lite vuxenpoäng drog mig tillbaka till nuet då jag råkade gnida smalbenet mot ett fallet träd och få en mossfläck på mina nytvättade byxor... fan... men den i-landsreaktionen lyckades jag putta undan ganska fort.
Följde ån en bit och hittade ett litet vattenfall i två steg. Slog mig ner en stund, fotade lite och fick plötsligt syn på en stor padda som kom simmande. Vilka majestätiska simtag! Så graciöst! Naturen är ju bara så fascinerande, jag säger det igen!... :)

Letade mig lite motvilligt ut ur urskogen och fortsatte i en stor båge runt sjön och gick hemåt på andra sidan jätteåkern som ligger norr om Columbia Lake Village. Hade varit ute i 90 minuter och solen hade nått den höjd där ljuset blir riktigt varmgult, nästan orange. Fina foton då!... :) När jag väl var hemma kände jag så mycket bättre jag mådde inuti än precis innan jag vek av från trottoaren. Det ska jag göra fler gånger!

*trädkram*

/kanadanka


Dagens utgifter:
Tim Horton's, a large coffee with milk and sweetener and a roasted 12 grain bagel: 2.50 CAD = ca 16 SEK

Långhelg...

Hejhej!

Har inte blivit så mycket skrivande på nästan en vecka av various reasons, men här kommer ett JÄTTEinlägg jag till störst del skrev i söndags kväll.

Varsågod.

Eller ursäkta.

Nu börjar det i alla fall:

Söndag kväll.

Många år betydde det söndagsångest och en knipande rädsla för veckan som snart skulle börja. Måndagen var alltid väldigt trevande och det var en stor lättnad att få komma hem efter skola och fritids och sjunka ner i den trygga och välbekanta TV-soffan.

Men här sitter man nu, ungefär 15 år senare, vid ett skrivbord man inte ens visste fanns och ägnar sig åt saker som inte ens var uppfunna när man satt där som en liten människa i den stora, mjuka soffan.

Häftigt!

Ibland skrämmande och obehagligt, men absolut mest häftigt...

Har lärt mig mycket nytt under veckan som gått. Denna andra veckan på läsåret som utbytesstudent (känner mig inte riktigt så konstig som asiaterna och latinosarna är hemma i Lund, men lite iaf...) har också känts lång som en månad, varje dag som en hel vecka, varje timme som en hel dag. Lugnar det sig inte snart så kommer nog intrycksbanken att sprängas!

Denna helgen kom Rasmus hit till Waterloo igen. Eftersom han har föreläsningar på fredagförmiddagar och jazzar med jambandet på söndagkvällar så blir helgerna med honom här inte alls lika långa som mina helger hos honom i Guelph. Men det duger, jämför bara med om vi inte ens varit på samma kontinent! Jisses!!! (Rasmus o jag har kommit på att vi är helt överens om en sak: vi ogillar dubbla utropstecken. Antingen är det ett efter en vanligt poängterad och viktig mening eller så är det tre efter en kraftigt manifesterad eller högt utropad mening. Inget hattande med två förvirrande fjuttisar, nejnej!)

I fredags hastade jag (som vanligt) till universitetet för att hinna till den bike auction som skulle hållas utanför Student Life Centre kl 12. Camilla var redan där, en tjej från LTH som också är här ett år, och vi utbytte våra uppsluppna förväntningar över de fynd till finfina cyklar vi hoppades kunna lägga beslag på. Vi underhölls först av några shiny specialcyklar som drevs på okonventionella sätt och som troligtvis skulle gå på flera hundra dollar om de blev sålda (till fattiga studenter ute efter kap?? I don't think sooo...), men blev faktiskt ganska besvikna på det klena utbudet i övrigt. Camilla o jag hade båda föreställt oss ett litet hav med cyklar i olika skick och lika många människor, men istället var vi i princip de enda tjejerna bland 30-40 killar (som alla stod o försökte spela olika roller för att lura varandra inför budgivningen) samt 6-7 cyklar av racermodell. "Inte en chans att man får en av dessa cyklarna till ett rimligt pris", tänkte nog både Camilla o jag. Ingen av oss var kvar när budgivningen väl började...

Jag tog bussen till downtown Kitchener för att möta Rasmus som skulle komma 3:15 pm från Guelph. Ingen buss. Klockan blev 3:30 innan jag ställde mig i kön till infodisken. När det väl blev min tur, gick jag fram till tanten i luckan och sa:

"Do you know when the next bus from Guelph is coming?" Jag talade kanske lite snabbt o rumphugget, men inte otydligt i mina öron.

"Whooooa!" svarade hon. Som om jag var en skenande häst som drog iväg med henne... Och ord för ord, välartikulerat, lååååångsssaaaaaaaaaaammmmt och med överdrivna handrörelser, frågade hon mig:

"All right, maaaa'aaam. Are you gooooiing somewhere or waaaaaiiiting for someone to coooooooome?"

Jag hade skakat på huvudet och sen nickat, upprepade gånger, som svar på hennes frågor medan hon pratat, men när hon avslutat meningen så var hon bara tyst och väntade ändå på ett svar. Var hon kanske halvdöv OCH blind?

Till slut fick jag reda på att tidtabellen som Rasmus o jag hade fått för två veckor sen inte gällde längre och att han förhoppningsvis skulle vara med på nästa inkommande buss som skulle anlända 4:10 pm. Inte jättelänge att vänta för min del, men Rasmus den stackarn hade ju fått vara på busstationen i Guelph redan kl 2:35... Jag satte mig att vänta på den lilla puben på stationen och tog upp min för dagen nyinköpta kurslitteratur (den enda boken registrerad som kurslitteratur för den kursen och skriven av hon som håller i den...). Det fanns bara tre personer på stället men svensk som man är vill man ju absolut inte stöta sig med någon, så jag beställde en Diet Coke för att få lov att ta upp en plats på the deserted saloon. Hann läsa några sidor samtidigt som jag lyssnade med halvt öra på kvinnan vid bardisken. Hon talade högt o otydligt för att berätta för alla (två) om vad hennes gubbe intill henne gjorde för tokerier hela tiden. Medan hon svepte sin halvlitersöl under fem meningar. Och beställde en till. Klockan 4 på dagen. Hur olika människor är, så olika saker vi uppfattar, lägger vikt vid och struntar i, hur olika våra livshistorier, mål och drömmar är har fascinerat mig så länge jag kan minnas... Hade kunnat sitta o lyssna på henne ett bra tag till... Men tack o lov kom slutligen bussen med min Rasmus i, en halvtimme försenad. Stod o kramades länge, länge på perrongen... :)

Vi gick runt en del på stan först och tittade bland annat på vinterskor på rea och gick in i Rasmus favoritsortsaffär: prylbutiker! Det är riktigt kul att strosa mellan hyllorna, korgarna och ställen med billiga plastsaker i grälla färger, peta, klämma och filosofera. Vad använder man skräpet till? Vem köper det överhuvud taget? Vilken stackare på andra sidan Jorden har fått tillverka det och hur lite fick de betalt egentligen? Sen hittar man nån fjantig liten mojäng som man fastnar för på ett ögonblick och tänker "Shit, vilket kap! Denna måste jag ha! ... Den är ju visserligen ganska ful... och jag behöver den verkligen inte... tror jag... men JO, den är ju bara så ball/söt/löjlig/ful/rolig - och kostar ju nästan ingenting!" Och så är man den som överhuvud taget faktiskt HAR köpt något i affären...

Fan då!

Vi hittade också en av butikerna i kedjan "Winerack": riktigt små butiker med inredning i ljust trä och vinflaskor från golv till tak, allting tillverkat av vinodlare i Ontario! Lokalproducerat alltså! Och för 8-10 dollar flaskan! DET kallar jag kap!

Men Rasmus gillar rött vin och jag föredrar vitt, så vad skulle vi ta oss till?

"Why not that one?" sa kvinnan bakom disken och pekade på ett rosévin rakt framför henne (heter förresten "blush wine" fick vi veta).

"Perfect! But what does it really taste like? Is it any good?"

"Of course! Well, actually I haven't tried exactly that one - but I know it's good!"

Ja, ja, vi måste i alla fall prova, så rosévinet blev det. Kom så småningom hem och började koka pasta och göra en tomatsås med grönsaker, vitlök o bönor - MJUMS!

"Maten är nästan klar, öppnar du flaskan?"

"Jadå, var har ni flasköppnaren?"

"En flasköppnare?... Jaaaaa du... flasköppnare... hm..." *rota, rota i lådorna*

Nej, ingen flasköppnare. Vi var båda väldigt hungriga och det började bli riktigt sent, men Rasmus viiiiiiiiiille verkligen smaka vinet till maten, så okej då, vi hällde vattnet av spagettin, satte tomatsåsplattan på minimum värme och gick till Sobeys. Makalöst att det är öppet dygnet runt, denna gigantus affär! Galet, galet...

"Men vi fick vad vi ville ha, och ännu fler syrliga karameller" (Lisas replik i Barnen i Bullerbyn när hon o Anna hade fått gå tillbaka till handelsboden igen eftersom de glömt en del varor de skulle köpa...). Vinet var gott, som ett syrligt och lite lättare portvin. Johan och Philip fick också smaka, men Rasmus muttrade "sött ju... lättdrucket ju... hmhm...". Men tyckte nog också att det var gott...

I lördags firade Wilfrid Laurier University homecoming weekend. Laurier är det andra universitetet i Waterloo, bara tre-fyra kvarter bort på samma gata som U of W. Homecoming har man både på high school och på universiteten och är lite som en minifestival över en helg i september, troligtvis för att fira att alla students and faculty have come home to school efter sommarlovet - kanske? Får det kallas kvalificerad gissning efter tre veckor som kanadensare?

I alla fall gick Rasmus, Johan, Philip o jag för att se matchen i amerikansk fotboll mellan Laurier's Golden Hawks och våra Waterloo Warriors kl 1 pm. Rasmus blev mycket mer excited än när vi såg baseball för två veckor sedan. Då var det kanske 15 pers som tittade på, släktingar i urtvättade kläder och några tjejer som spanade på spelarna. Men här, ojojoj, en JÄTTEläktare, fullständigt smockad med människor och ett skrikande och jublande som översteg smärtgränsen redan när vi var två kvarter därifrån! (Smått överdrivet...) Vi blev snabbt införstådda med att Laurier's färger var gult och lila, det gick bara inte att ta miste på, och vi fick leta en bra stund innan vi lyckades klämma ner oss på en bänk långt upp till (publikens, här spelarnas) höger. I den stekande solen. Utan att veta några egentliga regler...

Men vi gissade och frågade oss fram och blev väl successivt lite klokare. Efter en halvtimme gick Philip o jag för att köpa dricka, men jag började nästan skratta när jag såg hur lång kön till kiosken var! Föreställ er kön till biljettsläppet av nåt av Lunds mest kända spex och sen dubbla det... Dessutom var ju läsken hiskligt dyr: 2 dollar för en regular! Jisses, knappt ens i Sverige betalar man 13 spänn för en 33 cl läsk! Utom möjligtvis på Pressbyrån... Som tur var fanns vattenflaskor till salu en bit bort och där var kön nästintill obefintlig. Men den halvlitern kostade också två dollar. Surt, men tvunget. Och plötsligt stod det helt klart för mig hur den öppna marknaden fungerar med fluktuerande priser beroende på tillgång och efterfrågan...

Efter 90 minuter var första halvan av matchen slut, dvs the first two quarters. Och det stod 21-0 till Laurier eftersom de fått till tre touchdowns. Så vi gick... Nåt kvarter därifrån haffade vi några gul-lila tjejer på trottoaren (en av dem var otroligt lik Sandra Bullock! Sa det till henne också, men hon försökte bara pokerface'a bort sin reaktion. Glad eller inte?) och frågade om de visste om det fanns en bowling alley i närheten. Hittade den så småningom i uptown Waterloo med hjälp av tjejernas directions och gick in från värmen ner i den mörka källaren (varför är alltid bowlinghallar i källaren?). Disco bowling: $6.50 + $2.00 shoe rent. Killarna hade problem med att hitta rätt skostorlek men jag gissade rätt på size 9 åt mig, tack vare vinterkängorna jag provat... Än så länge var det inga överraskningar för oss, förutom kanske att vi var de enda bowlarna utom ett litet hav med 6-7-åringar som firade någons birthday. Bowlinghallen sålde ju nämligen birthday packages: disco bowling, no shoe rent and one bag of chips each for $10 per kid. With hot dog, another $2.00. Men de höll sig på sin kant och skrattade inte för gällt, så det var inga problem...

Men sen blev vi allt paffa när vi först bara såg fem käglor i andra änden av banan och sen återigen när det kom knappt handbollsstora klot rullande - och utan hål för fingrarna! Mycket mystiskt. Men som tur var fick vi 12 provkast innan själva spelet började, så vi hann vänja oss lite iaf. Det var riktigt roligt att klura ut poängsystemet och hitta sin nya kaströrelse - och underbart att slippa de übertunga bamsekloten (som jag alltid spräcker tumnageln på). Rasmus vann, båda omgångarna. Så lyckligt stolt han blev! :)

Vi bestämde oss för att stanna kvar i uptown Waterloo och strosade runt lite i jakten på lämpligt ställe att köpa mat på. Efter 3-4 asiatiska resaturanger med för dyr sushi blev det slutligen något så exotiskt som Subway. Johan och Rasmus visade svårigheter i att välja mellan de olika sorters bröden, kött, kyckling eller fisk samt vilka av grönsakerna och slutligen såserna de ville ha. Själv hade jag inga problem alls. Intressant att iaktta då jag hade den itutade generella uppfattningen att killar har väldigt lätt för att bestämma sig medan tjejer kan vela i all oändlighet. Eller det gäller kanske bara kläder?

Anyways, våra ubåtar avnjöts på en bänk i den sena eftermiddagssolen, innan vi började gå igen. Johan o Philip delade på en Matchasmoothie innan vi lämnade the city centre. Matcha är ett mycket finmalet japanskt grönt te med bl.a hög koffeinhalt och hade här bryggts och blandats med skummad mjölk och extra antioxidanter. Jättegott!!! Smakade faktiskt lite matcha också! :)

Slutet på vår heldag brought us back to Laurier University and the Comedy Night in the Athletics Complex. Vi hade köpt biljetter efter football matchen ($15! Was it gonna be worth it?...) och förberett oss med att tokshoppa snacks och dricka i olika sorter o färger på Bulk Barn på vägen dit. Homecomingfirandet skulle alltså avrundas med framträdanden av tre stora stå-upp komiker och vi gick förväntansfulla in i den stora gympasalen och letade upp våra platser i stolhavet. Vi var väl lite rädda att det skulle handla mycket om lokalpolitik eller kanadensiska kändisar och kom överens om att vi ljudligt skulle vända oss till varandra och med stark svensk accent säga "Did you understand datt?" om det var nåt skämt vi inte hängde med på. Men det slapp vi lyckligtvis göra (trots att vi inte förstod allt) och fick oss en hel del goda skratt. Vad jag minns nu på rak arm så hette killen Trevor som skämtade om sin homosexualitet och folks rädslor och fördomar om det, och kvinnan som liknade Babben Larsson berättade att hon tittade på fotboll med sin pappa bara för att spelarna var så snygga och att hon tyckte de liknade små cookies så mycket där de sprang runt på plan i sina färgade tröjor "that I just want to pick 'em up and lick the filling off them". För övrigt bodde hon ensam med sin katt och pinades så över att hon inte haft en pojkvän på 27 months...

Gick hem glada och trötta genom den ljumma kvällen efter en lång, lång dag...

(Det här inlägget blir ju riktigt långt! He...)

Det är helt otroligt så mycket djur här finns! Med svans! Och även utan svans: kanadagässen är överallt! Det skämtades förresten om dem också på Comedy Night. Nånting med att "Yeah, of course! Some new settler 200 years ago simply pointed at those honking, pooping birds and said 'These are the proud creatures we should name after our country!' Nice man, clever thinking!"

När Johan, Philip, Rasmus o jag gick hem genom campus från vår långa lördags utflykt så hamnade vi bara några meter ifrån en livs levande skunk! Den gick och sniffade längs väggen till ett av first year students-husen och självklart måste vi stanna och titta! Visst, vi hörde nog alla våra mammors röster säga 'Gå inte för nära, älskling!', men UJ vad svårt det var att låta bli! :) Den sniffade dock iväg in under en gran och vi skulle åt motsatt håll, så det blev inget sniffande på den för vår del iaf... Men när jag sen gick hem från campus kvällen efter såg jag ännu en skunk (säkert samma, men vore mer spännande med två! Fast mest för deras del kanske...). En liten bit tidigare såg jag även en stor groundhog nära Laurel Creek där den rinner genom campus. Den satt först helt stilla på gräsmattan, mitt emellan gänget av ekorrar som tallefjantade runt (de små nissarna kan inte hålla sig stilla för en sekund! Undrar vad deras genomsnittliga arbetspuls är och hur deras magsårsfrekvens ser ut...), men fnattade snart in bland vassen när den insåg att den var iakttagen. När Rasmus o jag gick hem från stan i fredags såg vi också en stor, fet groundhog nära trottoaren när vi precis hoppat av bussen vid södra änden av campus. Den prasslade iväg mellan buskarna, men stannade upp inom synhåll för oss en liten stund. Riktigt söta faktiskt. Skulle kunna halvt tämja en och ha den boende under soffan kanske... Mata den passivt med lämnade brödsmulor på golvet... Vi behöver en iaf...

Ny vecka, nya sidor, nya möten, nya ord.

Jätteglad för min bombastiska Canadian Oxford Dictionary på tal om det, förresten...

*love*

/kanadanka

Några utgifter:

(Sobeys, med shoppingsugen Rasmus: 26 CAD = ca 170 SEK - han betalade)

Football game: GRATIS med WATCard (student-leg), 8 CAD för Rasmus...

Canadian 5 pin, bowling: 8.50 CAD = ca 55 SEK

Subway, veggie sub + tax: 3.60 CAD = ca 24 SEK

Johans Matcha smoothie: 4.90 CAD = ca 32 SEK

Comedy Night: 15 CAD = ca 98 SEK

Oj, mycket pengar...