Missed Connections

Titeln är från den lilla hörna i studenttidningen Imprint som är tillägnad anonyma, insända, korta meddelanden. Fenomenet har funnits jättelänge, mig veterligen, bland annat i en-sides-tidningarna som gavs ut i nybyggarstäderna i Vilda Västern, där folk frågade efter andra som de tappat bort på vägen västerut. Men hur har dessa korta notiser egentligen förändrats? Det vill säga hur har språkbruket förändrats och gränserna för hur man får lov att uttrycka sig i allmänna medier? Vad är dagens syn på personliga relationer och hur grov får man vara för att anses vara grov? För ändå, en insändare i en tidning är inte ett konfidentiellt brev, om än ämnat för endast en person, utan ett publikt uttalande, fritt för vem som helst att läsa.

I den upplaga av Imprint som kom ut torsdagen November 22, 2007, fanns sex stycken små notiser under titeln "Missed Connections". Det började respektfullt, kärleksfullt och vackert:

"I always end up waiting with you at the iXpress but stop outside of DC on Tuesdays around noon... you tend to wear gigantic headphones. I think our classes get out at the same time or something... anyways, you always look so angry at the world and yesterday you didn't answer when the bus driver said hi to you. You're really cute... you should try smiling sometime, it may not be as hard as you think."

Så gulligt! Nästan poetiskt!... Värmde mitt hjärta, så jag fortsatte med lite förhoppningar om nåt liknande:

"I see you in ENVS 102 with your hood up and sitting alone. You know who I am, I'm always trying to catch your attention. You've got a pretty smile, don't be afraid to use it. Even a Lone Wolf needs some company sometime! Talk to me when I sit near you.
- Hopefully Yours."

ENVS 102 är kurskoden för en kurs inom Environmental Studies. Människor som läser miljöinriktade ämnen har generellt sett en vänlig, lugn, ganska verbal och medlande inställning till sin omgivning, vilket lite framträder i notisen ovan. Men där finns en antydan till någon sexuell attraktion och det är mest här min poäng kommer in: hur mycket får man säga i dagens samhälle?

"You were walking a long haired setter in Victoria Park, by the restaurant-chalet. I was by the lake, feeding ducks with my two kids. Is the dog free this Saturday night?"

Gulligt? I alla fall ärligt, till synes oskyldigt, men vaddå: är den ensamstående mamman så desperat att hon vill dejta en hund?

...

Jaha, var det killen hon var ute efter? Ja, då var det ju inte så farligt... Men då vänds plötsligt rampljuset mot honom: är han en vekling som inte vågar dejta en tvåbarnsmamma?? Bäst för honom att han hör av sig, singel eller inte, för fega killar som backar från en snäll o trevlig tjej bara för att hon har barn från ett tidigare förhållande, såna tycker vi inte om! Stinker diskriminering lång väg... *puh!*

Följande insändare undrar jag om det är ett försök till prostitution, mutning eller (nej det kan det väl bara inte vara...) en vänlig inbjudan till en trevlig kväll tillsammans? Hur som helst har det en lite trashy känsla, även om insändaren förklarar sig som en icke-raggare:

"You: play-fighting with your female friend at Starlight during the Malajube show. I know it's been a while, but I didn't want to sound like a sleezebag trying to pick you up. I love your piercings... find me at World Domination and I'll give you another one, on the house, or a beer if I'm coming off of my shift."

Alltså, "jag tycker att du är het, kom till mig på mitt jobb så förför jag dig med en VIP-behandling eller försöker i alla fall supa dig under bordet så att du är lättare att övertala att följa med hem till mig sen". Nu börjar det bli riktigt nasty tycker jag. Snudd på förnedrande, inte särskilt gulligt längre... Och värre blir det:

"Remember how I said that we wouldn't work as a couple, because everything was based around the sex, so it was better if we just didn't see each other at all anymore? Well, I changed my mind. Give me a call at your earliest convenience, I'll be ready and waiting."

Men herregud!! Bjuder du ut dig bara så där? Hur billig vill du framställa dig egentligen? Fast visserligen, om man är så desperat att man bara måste få till det med någon så är det väl bäst att be någon man redan känner och som man vet är reko (dvs testad och friskförklarad) om en tjänst... Det jag reagerar på är hur lätt det tas på sexuella relationer och att bli sexuellt tillfredsställd ses som en så naturlig sak som att man kliar där det kliar.
Fast varför inte? Visst vill jag romantisera det och se det som väldigt intimt och personligt, förtroende- och kärleksfullt. Men när folk pratar om sexuellt umgänge som ett personligt behov som vem som helst ur en väldigt stor krets kan få tillfredsställa, då försvinner romantiken och ömheten tycker jag... Eller gör det det? Visst kan ett one-night-stand vara ömt och kärleksfullt utan att det behöver leda till nåt vidare förhållande om personerna inte klaffar på en personlig nivå? Det låter väl liberalt och fritänkande? Men i det inkluderas ju att själva mötet inte är intimt, inte en dialog, halva nöjet inte i att göra det njutbart för partnern... och då går en viktig och självuppfyllande del förlorad!

"You were at the Silver Spur on Friday, wearing some kind of plaid shirt and some long hair and beard, like a modern pirate. Anyways, you are a terrible singer, but if you wanna raid my booty feel free anytime."

Jag vill inte döma någon, bara filosofera kring dagens allmänna syn på sexualitet och sexuellt umgänge. Homosexuella kan nu gifta sig i Sverige, dock inte i kyrkan, samt adoptera barn och alltså göra nästan samma livsval som heterosexuella svenskar. Hur sjukt låter inte det?
Varför skulle inte homosexuella kunna göra exakt samma livsval som heterosexuella? Löjligt! Och sorgligt... att vi i det vi kallar ett modernt Sverige inte kan göra mindre "skillnad på folk och folk"...
Men HBT-rättigheterna är på rätt väg och okunskapen som föder rädslan och diskrimineringen minskar successivt. Likaså har tänkandet kring sexuella relationer blivit allt mer liberalt och den individuella självständigheten allt starkare. Men till vilket pris? Fler skilsmässor? Så pass många att mer än hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa inom de första fem åren? För att vi är mindre benägna att kompromissa eftersom vi "klarar oss själva ändå"? "Kan snart hitta någon ny"? För att vaddå? Ha en livskamrat eller bara någon att dela säng med? Kan det inte vara så att man känner sig mer ensam om man bara delar en del av sig själv med någon annan och inte ens hela jag? Har vi för dåligt självförtroende eller är för sturska för att erkänna att vi behöver varandra på mer än ett sätt?

Frågorna är många och jag kom nog in på x antal sidospår, men det pekar på hur mångfacetterat och grenat ämnet är...

Eller är det bara jag som tänker så?


/kanadanka