Hejåhå,
vad tiden gå!
Fast ibland den springa
och man vill den tvinga
att sakta ner,
så man kan njuta mer...

Alltid kul att spontandikta, det borde man göra oftare. Fast det är ju som roligast när det plötsligt bara dyker upp i huvudet och det kan man ju inte styra, så det är kanske orimligt att vilja spontandikta oftare eftersom det ju faktiskt inte blir spontan diktning då...

Nåja,
jag ville mest säga att Rasmus o jag fortfarande lever, men att det inte skrivits på ett tag eftersom jag är inne i en trött period och dessutom har mycketmycket skolarbete. Förra måndagen sov jag 12 timmar under natten sen 2+2 timmar under dagen och gick ändå och la mig vid 10 pm. Det är otroligt skönt att sova fast min säng är hård och varje metal spring i madrassen känns. Men jag vet ungefär var groparna är där jag kan passa in knäna och somna ganska bekvämt.

Vi var i Stratford förra lördagen och såg musikalen Oklahoma! Bussen avgick från CLV Community Centre 4:00 pm SHARP! (not...) och vi var kanske 20 studenter som stod i små clusters på gräsmattan och väntade på bussen. Rasmus o jag stod med Philipp-the-German och några av hans tyska kompisar och försökte hitta samtalsämnen. Det var lite segt eftersom alla var lite trötta i huvudet sådär en gråmulen lördag eftermiddag, men så kom vår buss runt hörnet: en jättetypisk amerikansk knallgul school bus! När vi gick på kände jag mig precis som Forest Gump måste ha gjort när han klev på bussen till skolan för första gången och spanade efter en ledig plats mellan huvudena som tittade upp från de grå sätena... Bussen rullade genom det lågt böljande landskapet mot Stratford, känd för sina många teatrar och döpt efter Shakespeares födelseort vid floden Avon. Det rann en flod genom kanadensiska Stratford också, men vad den hette ville ingen skylt förtälja...

Väl framme i Stratford stannade vi vid Festival Theatre där föreställningen skulle vara tre timmar senare och den kvinnliga chauffören mumlade nåt i mikrofonen om att "take a right, take a left, downtown, leaving from here, good time" innan vi trillade ut på gräset. Innan vi åkte hade Philipp förresten råkat börja prata på tyska med Rasmus och när vi kom ut ur bussen började Rasmus säga nåt på svenska till Philipp. Mycket roligt, mycket roligt... Vi började gå längs med floden i riktning mot vad vi trodde var downtown. På vägen kom vi förbi en ishall och jag kände mig nödgad att gå in o visitera toiletten. Där inne pågick nog en konståkningstävling eller hockeymatch för det fanns knattar i båda sorters utstyrsel. Roligt dock att det fanns en stor skylt på väggen där inne där det stod typ "No hockey playing, no sticks, no pucks"... Hm... Förresten, märket på låset på insidan av båset inne på damernas var Hiny Hider!

Vi gick runt i nån timme på de största gatorna (= de med affärer) i skymningen och jag njöt av att lunka stillsamt med Rasmus intill, titta på allt galet, vackert, udda, fult och mumsigt i skyltfönstren. Julpyntning hade påbörjats så gott som i varje affär, men det var en mysig stämning över det. Bäst minns jag chokladaffären vi tittade in i (och gick två varv i...). Där fanns en maskin som höll vit choklad flytande och en med mörk choklad... Allt var så vackert gjort och upplagt, det var som en tätt stjärnströdd himmel av praliner, marsipankreationer, fudge, knäck, mer choklad, candied apples, glass och ännu mer choklad... I hörnet satt en gosedjursisbjörn i närmast naturlig storlek, inklämd i en t-shirt på vilken det stod "Give me all your chocolate and no one gets hurt!"... :)
Vi hann med ett besök på Tim Horton's innan vi började dra oss tillbaka mot teatern, men de hade ingen broccoli soup så det blev the regular för mig: en toasted 12 grain bagel och en kaffe med mjölk o sweetener. Rasmus tog också en bagel och testade sen en doughnut med strawberry/lime-sylt i.
Musikalen Oklahoma är skriven av samma personer som skrev... vad var det nu Rasmus sa... gah, minns inte! Men den utspelar sig i Södern under Vilda Västern-tid (1800-nån gång) och huvudpersonerna heter... men jisses, vad minnet är kort! Eh... Aunt... jag tjuvkikar i programmet helt enkelt! Ha! Detta är anledningen till att alltid behålla alla program o biljetter o grejer man får: om man glömt detaljerna när man ska skriva om dem på sin blog så är informationen inte långt borta! :) Musikalen är skriven av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II och huvudpersonerna heter Laurey, Curly, Aunt Eller, Jud Fry, Ado Annie, Will Parker och Ali Hakim. Ado Annie sjunger en av de mest kända sångerna från musikalen som heter "I'm just a girl who can't say no" och "tema"låten börjar "Oh, what a beautiful morning, oh, what a beautiful day! I've got a beautiful feeling, everything's going my way!". Den låten var också den som Rasmus, jag o tyskorna sjöng ljudligt på när vi lämnade teatern efteråt - och under i princip hela bussreasn tillbaka till Waterloo... Pjäsen var fantastisk med tanke på alla dansnummer som den stora ensemblen genomförde tillsammans! Visserligen extremt stereotypiskt, men alla flickor såg så lätta ut och det såg så enkelt ut när de hoppade, svävade, snurrade o allt. Killarna var också duktiga, men inte lika alvlika som tjejerna i sina enkla men vackra klänningar... Mmmm... Har önskat sen jag var liten att jag hade kunnat vara med på den tiden och upptäcka västern... Visserligen hemskt att inse vilka fördomsfulla och rasistiska åsikter man skulle ha och hur kämpit, otryggt, obekvämt och kallt och hungrigt det ofta skulle vara, men att få vara bland de första (vita...) människorna att få se det fantastiska landskap USA har att erbjuda - och då orört - det övervinner så mycket... Ännu bättre: att få vara indian och leva i balans med naturen (innan de vita kom)... barndomsdrömmar är starka, dom!

Var var vi nånstans? Jo, foton från Stratford finns i albumet ute till höger!

Denna helgen kom Rasmus hit igen. Men först kom han i tisdags och överraskade mig!! Jag hade en riktigt shitty day och vågat skriva ner lite mörka tankar i ett mail till honom på eftermiddagen, för att få pysa av mig lite till någon som jag vet bryr sig. Han hade inte heller varit så glad, så han hade tagit bussen vid 9 pm från Guelph till Waterloo, bytt till stadsbuss och fått gå 3-4 km för att komma hit! Jag hade kommit hem från GIS-labbet en dryg halvtimme tidigare och just fått iväg min paper i Politics of Sustainable Communities, när jag hörde någon komma in därnere. Jag trodde att det var Philip som pratade med Johan och att de skulle plugga tillsammans eller nåt. Steg i trappan följdes av en knackning på min halvöppna dörr. Jag trodde att det var Philip som bara ville säga hej innan han typ skulle gå på toa eller nåt, men så hör jag ett försiktigt "Hej älskling?" och ser ett Rasmushuvud sticka fram bakom dörren! HEEEEEEEEEEJ!!! Jag flög upp ur stolen och fick nog mest ur mig ett pip och sen stod vi o bara höll om varandra hårt mitt på mitt golv i säkert 10 minuter...

Underbart...

:)

Han stannade bara över natten och jag följde honom till busshållplatsen vid campus på förmiddagen. Men vilken injektion av positiv energi det var! Den dagen var helt annorlunda än de föregående!

I fredags kom Rasmus tillbaka och tog sig direkt till GIS-labbet på campus där jag satt och arbetade med labben som ska lämnas in imorgon. Jag hann göra klart de två kartorna och ska skriva svaren på de sista frågorna imorgon... Men vi lämnade Environmental Studies building ganska snart och gick till anda änden av campus för att hitta "Game Museum"! Rasmus hade letat upp det på internet och blivit sugen, men tyvärr var det lilla rummet med utställning och spel redo att spelas stängt för veckan, så det blev lite snopet fönstertittande istället. Men precis innan hade vi äntligen fått vår broccolisoppa på Tim Horton's i Student Life Centre, så vi var ganska glada ändå! :) Men vi gick tillbaka till SLC för att leta information om kvällens Warrior Weekend-upplägg och hittade då Johan mitt i vimmlet. Han sa att han strax skulle till Campus Crusade for Cheese som hade möte och bjöd oss att följa med. Vilket roligt sällskap! Vi kom in i en helt vanlig, grå och tråkig föreläsningssal på tredje våningen i Math & Computer's Building, men där var ett tjugotal leende människor och en papperstallrik med små kubikcentimeter stora ostkuber på varannan bänk. För 2 dollar (och 10 cent för en papperstallrik) fick man sen gå runt o smaka på alla ostarna när ordförande hade hojtat "Go!" från svarta tavlan. Killarna mumsade, grimaserade, smaskade och njöt och tyckte nog att Asiago var bäst av alla 14 ostsorter i rummet. Jag fick tjuvsmaka på 2-3 sorter och föll pladask för den rökta cheddarn. Sen uppstod simultant ett enromt behov av vatten, så vi gick ut i korridoren och letade upp en liten springbrunn (eller vad man nu ska kalla de typiska vattenhålen, de små kranarna som utdelar vatten åt nordost/nordväst/i 45 graders vinkel från nollmeridianen/snett uppåt). Sen var det röstning men vi kom tillbaka precis när Asiago passerats, men jag hann iaf rösta (med båda armarna rakt uppåt och fingrarna spretande åt alla håll) på den rökta cheddarn. Asiago vann överlägset med 14 röster mot i genomsnitt 3-4. Fast den kanadensiska milda orange osten fick noll röster... Till nästa gång efterfrågades bland annat en minst 5 år gammal cheddar, weird greek cheese, sheep cheddar, nån ny rökt sort och en stark Gouda. Intressant sällskap! :)
Rasmus o jag gick och handlade på Sobeys, sov middag och lagade middag och gick sen tillbaka till campus för att vara med på Warrior Weekend's fredagsutbud. Det är en fredag och lördag i månaden som är döpt efter University of Waterloo's sports teams Warriors och som erbjuder gratis film, snacks och olika aktiviteter mot uppvisande av WatCard (= StudentID). Rasmus o jag kom precis innan filmen Superbad skulle börja (vilken Rasmus velat se sen vi var i Toronto i mitten av September...), men vi hann ändå göra vars en stressball (peta ner mycket mjöl i en ballong - knyt åt - krama i handen om stressad) och Rasmus fixade en liten påse popcorn. Sen satt vi bland 200 andra på vanliga pinnstolar i det stora öppna rummet i SLC och tittade på en provisorisk jätteskärm och skrattade och fascinerades och skrattade lite till.

Lördagen bjöd på djupare kultur eftersom vi tog oss till Kitchener-Waterloo Art Gallery (commonly known as the KWAG), efter rekommendation av min GIS-class mate John O'Reilly. Han o jag pratade i nästan tre timmar i GIS-labbet i torsdags kväll om en massa intressanta ämnen som tro, för- och nackdelar med religion, rätt till abort eller inte, rasism, arkitektur (hans favoritarkitekt är Santiago Calatrava: skaparen av Turning Torso!), samhällsuppbyggnad, lokaltrafik och mycket mer... Verkligen givande! Säkert de tre timmar jag lärt mig mest på i det labbet... Iaf så sa John att han var grymt imponerad av den lastbil som fanns på KWAG och som bestod av hundratals små gotiska bågar i trä, samt den video som visade en fyrbent trästol som föll isär och sedan samlade ihop sig själv och reste sig upp med hjälp av datorn som var placerad inuti dess sits. Detta fick också Rasmus väldigt intresserad av att gå dit! ;) Lastbilen var verkligen imponerande och jag kan verkligen förstå att John trodde att den var utskuren i trä, men när man kom nära såg man att den var av superrostig metall. Filmen av stolen som trillade i bitar höll oss också naglade i 5 min 35 s, men eftersnacket övergick i vår egen diskussion om vad som är konst och om det verkligen är så att det är konstgalleriägarna som bestämmer vad som är "riktig" konst. Denna diskussion höll säkert på i en timme... medan vi tittade på resten av tavlorna i det relativt lilla galleriet och sen gick ut till busshållplatsen i det nära nollgradiga vädret. Vi åkte vidare till Fairview Mall, denna fullständiga brytning mot KWAG i den södra änden av Kitchener. Varken Rasmus eller jag hade varit längre söderut än downtown Kitchener, så det var på tiden att utforska mer av stan. Vår destination blev således i sann nordamerikansk konsumtionsanda en gigantisk shopping mall. Vi hann nog bara vara där en dryg timme innan de stängde 6 pm, men vi hann ju bli införstådda med hur sjukt många butiker och jätteaffärer det fanns på området. Till Rasmus stora förtjusning hann vi in på Wal-Mart efter att vi valt ut den troligtvis godaste och mest prisvärda snabbmatsrestaurangen in the entire food court och avnjutit vår Korean dumplings with rice and two side dishes of veggies and a large Diet Coke. Det är förresten jättemysigt att dela maträtt med varandra! Inte bara ekonomiskt och kalorimässigt fördelaktigt, utan även gulligt... ;)

Vad gjorde vi på lördagkvällen? Vi var så trötta att Rasmus somnade på bussen hem och väl hemma läste jag en artikel och han pluggade tills jag gick o la mig och han gick ner för att prata med Johan och Philip en stund. Rasmus var nog ett nattdjur i sitt tidigare liv...

Foton från KWAG och lite annat finns också i albumet ute till höger - enjoy!

Nu ska jag sova. Igen.

Stay cool...

/kanadanka

Några utgifter:
buss t.o.r Stratford + Oklahoma biljett: 30 CAD = ca 200 SEK
Tim Horton's: broccoli soup, bagel and medium coffee: 4.50 CAD = ca 28 SEK
Sobey's: matkvitto att dela jämnt: 22 CAD = ca 145 SEK
Inträde KWAG: Free! = Gratis!