Blodgivare och Invandrare

Sitter på Greyhoundbussen på the bus terminal i downtown Kitchener igen och väntar på att den ska köra iväg mot Guelph. Alltid lika härligt pirrigt i magen när jag vet att avståndet mellan Rasmus o mig snabbt minskar... :) Solen håller redan på att gå ner fast klockan bara är 4:15 pm. Ljuset forcerar de stålgrå, kristallfyllda molnen vid horisonten och lyser genom plexiglastaken som täcker hållplatserna på de andra plattformarna. Små tunna regndroppar gör korta strimmor över fönstret nu när bussen börjar köra. Ser ut som en asteroidsvärm som skapar stjärnfall över hela rutan, förutom att stjärnfallen stannar kvar på fönstret istället för att försvinna på en svart himmel efter en halv sekund av magisk strålglans.

På buss 8 från Universitetet ner till busstationen, satt två kvinnor i 45-årsåldern snett framför mig. Den ena var av asiatiskt ursprung, hade ljusgul hud, var naturligt smal och smålog hela tiden med blicken snett ner mot golvet. Hon såg väldigt lugn och snäll ut och professionell i sin stilfulla klädsel och läderhandskar. Hon samtalade med låg röst med sin väninna, kvinnan intill henne, som var av afrikanskt ursprung och hade len, chokladmörk hud. Hennes kindben var tydliga och hennes ögon nästan helt runda. Hon hade kortklippt kopparfärgat hår som envist krullade sig intensivt och talade med betydligt högre och minst lika glad röst. Fick lust att krama hennes bastanta kroppshydda, varpå hon skulle skrocka glatt och släppa mig för att ta ut en stor plåt med väldoftande bullar ur ugnen. Fast det skulle vara på hennes lediga tid, för nu var hon också väldigt stiligt klädd och de båda var nog på väg hem från kontoret eller på väg till ett möte. Plötsligt avbröt iaf den mörka kvinnan sig och, i ett mycket djupare tonläge, mumlade hon stönande medan hon snabbt försökte knäppa upp sin rock med ena handen. En tredje kvinna fångade hennes blick och sa "It's hot in here" eller nåt liknande. "Yes, very hot!" svarade den mörka kvinnan med ett leende, men la sen allvarligare till "and flushes on top of that! I've had them for 12 years now and really, they're not getting any better - they're getting worse!"

Tänkte genast på mamma och mormor som hade ett liknande samtal i mormors kök för ett antal år sen. Mamma klagade över sina vallningar och hur jobbigt det var, och det slog mig inte att det var en dotter som klagade inför sin mor, förrän mormor svarade "Kära barn, det är bara att vänja dig! Jag har dem fortfarande!"

82 bast.

Är det så även min framtid ser ut?

Nåja, det återstår att se. Jag kommer ju att vara upptagen med en massa andra problem tills det blir dags för det problemet, så jag lär ju inte gå sysslolös till dess i alla fall... :) Men vad scenariot på bussen ledde till i mitt huvud var hur underbart blandad befolkningen i denna nation är! Man möter verkligen alla sorts människor på campus, i mataffären, på gatan, på bussen - och ingen verkar ha problem med att personen intill ser annorlunda ut än han/hon själv! Det är fantastiskt upplyftande och inspirerande samtidigt som jag blir mer kritisk till hur beteendet kan vara hemma i Malmö. Lund har ju inga invandrare att tala om, förutom utbytesstudenter, men i Malmö är ju över en tredjedel av invånarna från ett annat land än Sverige och eventuella fördomar, rasism eller diskriminiering blir mycket tydligare där än i Lund. Jämfört med Malmö är Waterloo mycket mer integrerat och mig veterligen finns här inga getton eller uppdelningar av kontinenttillhörighet per stadsdel eller liknande. Jag hade ett långt samtal med min GIS-klasskompis John O'Reilly förra veckan och han sa att rasism i praktiken är obefintligt i Kanada. Det är fult att vara rasistisk och det är en mycket stark förolämpning att kalla någon rasist. Antagligen eftersom i princip alla, utom ursprungsbefolkningen som är decimerad till närmast utplåning, är mer eller mindre invandrare. Men Kanada har ju således blivit en beskyddare av minoriteter, utvecklats till ett rasblint samhälle och blivit en fredsbevarande och jämställd nation.

Ett mixat samhälle föder alltså tolerans, respekt och fred? Let's make the World mixed up, I say!


Nu till något helt annat:
Idag fick jag min femte kanadensiska spruta på bara en dryg månad!
Några ryser när de hör sånt, andra säger med lagom intresserad röst "Jaha?". Det bara slog mig idag, eftersom jag lät mig få en influensavaccination. De delas ut gratis på campus denna veckan och både students, faculty, staff and family are welcome att få en gratisspruta! Det har talats en hel del om det här har jag upptäckt, så jag tänkte "Why not?". Förresten är det University of Waterloo's slogan:

"You see something and say 'Why?'. I see something and say 'Why not?'"

Är det verkligen en bra slogan? För ett universitet, en källa till kunskap och utveckling? På en skala? Efter att ha läst det några gånger och sagt det högt för mig själv så känns det mer som en slogan en sekt skulle ha. Hade det varit mitt universitet hade jag nog kortat ner det till "When you see something, ask 'Why?'"

Anyways, ämnet var sprutor. Jag är inte rädd för sprutor längre och det kanske är därför jag tar varje chans jag kan för att få en? Det började i alla fall här med tuberculosis-sprutan alla nya och utbytesstudenter skulle ta i Oktober. Eftersom min första spruta visade att jag inte hade tuberkulos så behövde jag en till. Väldigt logiskt, sköterskan kan förklara! Så det var två sprutor på en vecka bara där. Sen kom sprutan, eller åtminstone nålen, när jag lämnade blod Nov 1. Och dagen efter fick jag min sista Gardasilspruta, så tillsammans med the flu shot idag är det fem.

Undrar hur många Rasmus fått?

;)

Just det, jag är Blodgivare (höll på att skriva Bloddonator, antar att språken håller på att mixa upp sig...)! :) Jag har inte donerat så många gånger i Lund, men eftersom man som kvinna bara får donera tre gånger per år, så har jag ju varit blodgivare i över ett år redan! Det känns jättebra att göra det, gör inte alls ont mer än det lilla svidet när sköterksan sätter in nålen, men de är oftast väldigt proffsiga och är så snälla så! Jag blev därför glad när jag redan första veckan i Waterloo hittade en Blood Donor Clinic nere vid Bulk Barn på Bridgeport Road. Och ännu gladare blev jag när de sa att det var helt okej för mig som svensk Blodgivare att lämna blod hos dem (efter lite bläddrande i pärmar och mummel bakom en dörr)! Eftersom jag lämnade blod strax innan jag åkte från Sverige så fick jag en tid i slutet av Oktober. Tjejen i receptionen var jättetrevlig och det verkade väldigt mysigt därinne, så jag blev jätteentusiastisk och skuttade därifrån, ivrig att komma tillbaka.

Så blev det slutligen dags och som ny på ett ställe så gör man ju som alltid: jämför med hur det är där hemma... Här följer de största skillnaderna i punktform och i kronologisk ordning för besöket:

- Efter att ha anmält min ankomst blev jag visad vidare till en sköterska bakom ett bord. Hon skulle ta min puls, blodtryck och blodvärde och därmed bedöma om jag fick fortsätta till nästa nivå. I Sverige får man istället sätta sig i donatorstolen direkt, där en sköterska testar ens blodvärde innan hon sätter in nålen och blodtrycket bara en gång per år. Denna kanadensiska sköterska var nog trött och försökte se bister och respektingivande ut, men efter några få försök till skämt så log hon och hennes ansikte blev genast så mycket mjukare och vackrare. Det roliga var också att hon kollade blodvärdet med nåt som liknade den gamla goda Sänkan. Hon stack hål på en fingertopp och bloddroppen sögs upp i ett tunt, tunt, glasrör. Detta tömde hon i ett ca 2 dl stort glas med en turkos vätska i, varpå mitt blod genast klumpade ihop sig i en bulle av liten ärtstorlek. Om den sjönk inom 15 s var blodvärdet tillräckligt högt. Min lilla klump flöt dock snabbt upp till ytan, varpå sköterskan yttrade ett bekymrat "Hmm..." och valde att plocka fram en digital blodmätare istället. Medan hon gjorde det sjönk min klump plötsligt som en sten och mätaren visade snart 34 i Hb. Gränsen för kvinnor är 25 (senast i Lund hade jag 42 - yeah!) så jag fick tillåtelse att proceed (fast blodtrycket var lite lågt...).

- Efter att man blivit godkänd får man sätta sig i ett litet bås för att i lugn o ro läsa igenom de tjugo sidor med information man får i famnen, samt skriva på ett godkännande eller ett "Ja, jag är medveten om att ni kommer att ta mitt blod. Ja, jag tycker att det är okej." Visserligen får man skriva på ett sånt i Sverige också, men det är bara en liten sida så det går lite fortare... Informationen man fick läsa handlade om olika sjukdomar som kan spridas med blodet från donator till mottagare, varför det är väldigt viktigt att donatorn är ärlig om han/hon vet eller anar att de inte är helt friska. Framför allt West Nile Virus verkar vara en stor grej här. Det är ett för människor ganska ofarligt virus men som många djur dör av varje år. Som människa kan man ha viruset i sitt blodsystem utan några symptom och virusarna dör/försvinner inom några dagar. Andra får symptom som liknar influensa eller stark förkylning och det är väldigt få och i så fall redan sjuka eller med svagt immunförsvar som dör varje år. Det lite roliga var ju dock att jag hört talas om West Nile Virus för första gången bara någon vecka tidigare och då i GIS-kursen eftersom det ingick i vår assignment att skapa en karta över Waterloo Region samt en över Ontario med fåglar funna döda av West Nile Virus under 2006! Waterloo var ganska ljusorange medan Toronto var knallrött på min karta... Men det är inte många fåglar det är tal om, så jag blev mer intresserad än skrämd. :)

- När man läst igenom alla papper och gett sitt godkännande blev man vidareslussad till nivå tre, där man blev instängd med en sköterska i ett ljust litet rum. Frågorna man fått läsa tidigare och ta ställning till hade bara handlat om sjukdomar och sjukdomshistoria i ens familj, men nu blev man istället muntligen förhörd av sköterskan om ens sexuella bravader och knarkvanor sedan senaste blodgivningen. Denna verkligen bistra 50-åriga sköterska hade nog läst frågorna en miljon gånger tidigare och såg inte att det var en helt ny person framför henne för fem öre... Men det kanske inte är så konstigt inom ett yrke där man träffar säkert hundra människor varje dag... Frågorna var lika, men mer detaljerade än de svenska. Men det häftigaste var att när alla var besvarade så gick sköterskan ut ur rummet medan man i enrum fick välja en liten klisterlapp med en streckkod på att sätta på sin besvarade och undertecknade blankett. Den ena klisterlappens streckkod betydde "Ja, jag tror att det är säkert att använda mitt blod, so go ahead!" medan den andra klisterlappen skulle visa "I think I have something, you probably shouldn't use my blood...". Detta steg finns inte i Sverige och jag tyckte att det var ett riktigt smart moment. Om man inte vågat säga till sköterskan eller kryssa för frågorna, som någon snart skulle gå igenom med en, sanningsenligt, så hade man nu chansen att enbart med sitt eget samvete som vittne, säga om man trodde att ens blod var okej eller inte. Man kanske dessutom hade blivit tvingad att gå dit eller bara kommit för att få sitt blod HIV-testat (vilket många tyvärr gör eftersom de inte vågar eller har råd att gå o göra det på en mottagning). Allt lämnat blod testas ändå, men om man satt en Big NoNo-lapp på sin påse så kasseras den. Ett mycket bra system som jag tycker att vi borde implementera i Sverige också!

- Därnäst fick man ta plats i en ledig stol. Och hear my word, those chairs are COMFY! I motsats till Sveriges vanliga, platta, fällbara patientbritsar med tre cm fyllning så fick man här sätta sig i den skönaste mjuka, breda salongsfåtölj! Aaaaaaaahh... Jag njöt... :) Sådana måste vi absolut införskaffa till alla Sveriges blodgivningsmottagningar! Tänk så många fler som skulle komma bara för att få koppla av en kvart i dessa ulliga, bulliga moln till viloplatser! Under tiden kommer en lugn och go sköterska och tittar till en titt som tätt, frågar om allt känns bra och om man kanske vill ha nåt litet att dricka, eller varför inte en filt? Allmän stresshantering i kombination med påfyllning av landets blodbank - kan det bli en bättre win-win situation?

- En stor skillnad mellan Kanada o Sverige är att de tar lika mycket blod ( 4.5-5 dl), men i Kanada får man lämna var 56e dag, man som kvinna. Alltså var 8e vecka! I Sverige ska det gå 10 veckor för män och 13 veckor för kvinnor, alltså mycket mer sällan, fast de tar lika mycket blod! Hm... Hur går detta ihop? Är kanadensarna vårdslösa och svenskarna förnuftiga eller är kanadensarna optimala och svenskarna överförsiktiga?

- Efter att man fyllt sin lilla påse får man gå till fikarummet och äta lite, precis som hemma. Men till skillnad från de fullkornsbullar, mager ost, mjölk och frukt man erbjuds i Sverige så kunde man här ENDAST (chock-)höja sitt blodsocker med chokladtäckta eller sockrade doughnuts från Tim Horton's samt choklad, kola, godis eller kakor från Bulk Barn. Skölja ner det kunde man med kaffe eller fem olika sorters läsk (varav visserligen en var Diet...). Vilket obönhörligen fick mig att undra om detta verkligen var en äkta medicinsk filial?

- Eftersom jag donerade för första gången i Kanada fick jag hela tiden bära (Synligt!) en klisterlapp på bröstet med texten "1st Time Donor!". Gulligt... Men det fick också folk omkring mig att ivrigt berätta om deras första gång, eller en av de 20-30 gånger de donerat blod. Ganska imponerande att möte någon som lämnat blod upp emot 50 gånger! På väggen i fikarummet fanns anslagstavlor med små foton på folk som lämnat för 10e, 20e, 25e, 30e, 40e, 50e upp till 300e gången! Det var visserligen bara en äldre herre som lämnat blod 300 gånger, men ändå: om han lämnat regelbundet, var 56e dag, och inte missat ett enda tillfälle så har han i så fall varit blodgivare i över 46 år! Ganska maffigt, va!?

I fikarummet satt två herrar i övre medelåldern (och övre viktklassen) och mumsade på vars två doughnuts (innan de skulle bege sig hem för att äta middag med sina fruar...). Den som började prata först (på perfekt engelska) hette John och hade kommit till Kanada som femåring med sina föräldrar från Italien. Den andre var tyst i början men muttrade sen (med stark accent) att han hade kommit som 22-åring från Ukraina och var väldigt tacksam att han hade kunnat skapa sig ett liv här eftersom han nog inte haft det alls lika bra om han hade stannat kvar hemma i Europa. Fantastiskt!... Really makes you think...

Så det som skulle ta "about 15 minutes" hade slutligen tagit mig två timmar! Jag snackade en hel del med sköterskorna inne på fåtöljsektionen och några andra tjejer som alltid kom och lämnade blod tillsammans. Den ena fick dock inte lämna denna gången eftersom hennes blodvärde var för lågt, men fick tipset att äta mycket russin (!) till nästa gång. Riktigt kul upplevelse, kan sannerligen rekommenderas. Och har du inte möjlighet att göra det i Kanada, så gör det i den stad du befinner dig! Förresten så fick jag mig en sann inspirationskälla till att berätta för andra hur viktigt det är att lämna blod. Det finns ju alltid broschyrer där olika människor berättar hur glada de är att de kunde få blod efter sin bilolycka eller på grund av deras njurdeficiency, men det var inte förrän Tony, den jättesnälla, lite tysta killen från Laos som bor i rummet bredvid Rasmus, berättade att han fick regelbundna blodtransfusioner på grund av hans ovanliga blodsjukdom, som jag kände hur viktigt det är att dela med sig av sitt friska blod om man kan. Han kände ingen blodgivare heller så det var en "cool moment" för oss båda. Och när han sa "Thank you!" så kände jag mig väldigt stolt... :)

Så om du är över 18 år och frisk - bli blodgivare. Du räddar verkligen liv...

Oj vilken moralkaka detta inlägget blev! Och långt... igen... Jag är inte kvar på bussen längre, utan nu är det lördag eftermiddag och Rasmus o jag hänger hos Österrikarna Ecke o Rut eftersom brandlarmet gick igen i Rasmus apartment building. Utanför fönstret singlar några enstaka snöflingor och vi har precis pratat om vad vi ska hitta på i New York när vi ses där i December, dagarna innan Rasmus o jag flyger vidare till Seattle för att fira jul och nyår med mamma och våra kära vänner familjen Marks. Rasmus visar nåt musikprogram på sin dator för Österrikarna, nåt med "Funky ABBA" och "African Jazz"... Han hade en liten konsert med ett av sina två jazzband i torsdags kväll, uppe i the Faculty Lounge. Jag hörde deras rehearsal för tre veckor sen och det lät mycket bättre nu, men den allmänna atmosfären var lite blasé, vilket var synd. Kanske grundad i osäkerhet och nervositet inför att spela flera takter solo? Bandledaren Andrew Scott, som vi även lyssnade på på restaurangen Manhattan's för tre veckor sen, såg väldigt trött ut och Rasmus sa att han blivit pappa för andra gången för bara två dagar sen. Efter spelningen sjönk han ner i en soffa och mumlade med sitt gråbleka ansikte nånting om att "My wife is gonna kill me"... När 13-manna bandet spelat klart, rumsterades det om bland stolarna och trumset och Rasmus med fem andra killar intog scenen. De jazzade loss på en helt annan nivå och det var underbart att lyssna på. Sån skillnad mot det förra gänget! Dessa sex killar; en trumpet, en saxofon, en grymt bra trummis, en elbas, en elgitarr o en kille från Bahamas på synt, var så levande i musiken och hade en mycket mer aktiv och smidig kommunikation mellan sig. "Okey, now you go!" viskade någon med en nick till en annan, varpå den andre jammade iväg och klättrade vida omkring med sina toner medan de andra understödde med stabilt komp. Jag njöt i fåtöljen, vilket även Erin, Tony, Evan o Susan (alla från Rasmus korridor) gjorde.

Igår, fredag, spelade Rasmus igen med samma basist, Dylan, samt elgitarristen Evan och en trummis (didn't catch his name...) i en byggnad mitt på campus som heter the Bull Ring och är helt rund och i rött tegel. Detta hus heter så eftersom det tidigare (pre-universitet) var ett auktions- och uppvisningsställe för boskap! De tre killarna brukar spela tillsammans på fredagar och har ibland fått $60 per person per kväll! I alla fall så bara joinade Rasmus dem och jammade på bättre än nånsin! Han är så otroligt begåvad och det är verkligen underbart att se hur han fylls till bredden av musiken... Och det låter bra också! :) Versionen av "Through the Grapevine" ska sent förglömmas!... Tony följde med igen och njöt med mig, efter att vi festat på pizzorna vi gjorde tillsammans for dinner.

Nu ska Ecke upp o plugga på sitt rum och eftersom brandlarmet borde ha tystnat vid det här laget så får väl Rasmus o jag göra detsamma... En sista snöflinga dalar sakta mot marken.

Ha en skön helg!

/kanadanka