Långhelg...

Hejhej!

Har inte blivit så mycket skrivande på nästan en vecka av various reasons, men här kommer ett JÄTTEinlägg jag till störst del skrev i söndags kväll.

Varsågod.

Eller ursäkta.

Nu börjar det i alla fall:

Söndag kväll.

Många år betydde det söndagsångest och en knipande rädsla för veckan som snart skulle börja. Måndagen var alltid väldigt trevande och det var en stor lättnad att få komma hem efter skola och fritids och sjunka ner i den trygga och välbekanta TV-soffan.

Men här sitter man nu, ungefär 15 år senare, vid ett skrivbord man inte ens visste fanns och ägnar sig åt saker som inte ens var uppfunna när man satt där som en liten människa i den stora, mjuka soffan.

Häftigt!

Ibland skrämmande och obehagligt, men absolut mest häftigt...

Har lärt mig mycket nytt under veckan som gått. Denna andra veckan på läsåret som utbytesstudent (känner mig inte riktigt så konstig som asiaterna och latinosarna är hemma i Lund, men lite iaf...) har också känts lång som en månad, varje dag som en hel vecka, varje timme som en hel dag. Lugnar det sig inte snart så kommer nog intrycksbanken att sprängas!

Denna helgen kom Rasmus hit till Waterloo igen. Eftersom han har föreläsningar på fredagförmiddagar och jazzar med jambandet på söndagkvällar så blir helgerna med honom här inte alls lika långa som mina helger hos honom i Guelph. Men det duger, jämför bara med om vi inte ens varit på samma kontinent! Jisses!!! (Rasmus o jag har kommit på att vi är helt överens om en sak: vi ogillar dubbla utropstecken. Antingen är det ett efter en vanligt poängterad och viktig mening eller så är det tre efter en kraftigt manifesterad eller högt utropad mening. Inget hattande med två förvirrande fjuttisar, nejnej!)

I fredags hastade jag (som vanligt) till universitetet för att hinna till den bike auction som skulle hållas utanför Student Life Centre kl 12. Camilla var redan där, en tjej från LTH som också är här ett år, och vi utbytte våra uppsluppna förväntningar över de fynd till finfina cyklar vi hoppades kunna lägga beslag på. Vi underhölls först av några shiny specialcyklar som drevs på okonventionella sätt och som troligtvis skulle gå på flera hundra dollar om de blev sålda (till fattiga studenter ute efter kap?? I don't think sooo...), men blev faktiskt ganska besvikna på det klena utbudet i övrigt. Camilla o jag hade båda föreställt oss ett litet hav med cyklar i olika skick och lika många människor, men istället var vi i princip de enda tjejerna bland 30-40 killar (som alla stod o försökte spela olika roller för att lura varandra inför budgivningen) samt 6-7 cyklar av racermodell. "Inte en chans att man får en av dessa cyklarna till ett rimligt pris", tänkte nog både Camilla o jag. Ingen av oss var kvar när budgivningen väl började...

Jag tog bussen till downtown Kitchener för att möta Rasmus som skulle komma 3:15 pm från Guelph. Ingen buss. Klockan blev 3:30 innan jag ställde mig i kön till infodisken. När det väl blev min tur, gick jag fram till tanten i luckan och sa:

"Do you know when the next bus from Guelph is coming?" Jag talade kanske lite snabbt o rumphugget, men inte otydligt i mina öron.

"Whooooa!" svarade hon. Som om jag var en skenande häst som drog iväg med henne... Och ord för ord, välartikulerat, lååååångsssaaaaaaaaaaammmmt och med överdrivna handrörelser, frågade hon mig:

"All right, maaaa'aaam. Are you gooooiing somewhere or waaaaaiiiting for someone to coooooooome?"

Jag hade skakat på huvudet och sen nickat, upprepade gånger, som svar på hennes frågor medan hon pratat, men när hon avslutat meningen så var hon bara tyst och väntade ändå på ett svar. Var hon kanske halvdöv OCH blind?

Till slut fick jag reda på att tidtabellen som Rasmus o jag hade fått för två veckor sen inte gällde längre och att han förhoppningsvis skulle vara med på nästa inkommande buss som skulle anlända 4:10 pm. Inte jättelänge att vänta för min del, men Rasmus den stackarn hade ju fått vara på busstationen i Guelph redan kl 2:35... Jag satte mig att vänta på den lilla puben på stationen och tog upp min för dagen nyinköpta kurslitteratur (den enda boken registrerad som kurslitteratur för den kursen och skriven av hon som håller i den...). Det fanns bara tre personer på stället men svensk som man är vill man ju absolut inte stöta sig med någon, så jag beställde en Diet Coke för att få lov att ta upp en plats på the deserted saloon. Hann läsa några sidor samtidigt som jag lyssnade med halvt öra på kvinnan vid bardisken. Hon talade högt o otydligt för att berätta för alla (två) om vad hennes gubbe intill henne gjorde för tokerier hela tiden. Medan hon svepte sin halvlitersöl under fem meningar. Och beställde en till. Klockan 4 på dagen. Hur olika människor är, så olika saker vi uppfattar, lägger vikt vid och struntar i, hur olika våra livshistorier, mål och drömmar är har fascinerat mig så länge jag kan minnas... Hade kunnat sitta o lyssna på henne ett bra tag till... Men tack o lov kom slutligen bussen med min Rasmus i, en halvtimme försenad. Stod o kramades länge, länge på perrongen... :)

Vi gick runt en del på stan först och tittade bland annat på vinterskor på rea och gick in i Rasmus favoritsortsaffär: prylbutiker! Det är riktigt kul att strosa mellan hyllorna, korgarna och ställen med billiga plastsaker i grälla färger, peta, klämma och filosofera. Vad använder man skräpet till? Vem köper det överhuvud taget? Vilken stackare på andra sidan Jorden har fått tillverka det och hur lite fick de betalt egentligen? Sen hittar man nån fjantig liten mojäng som man fastnar för på ett ögonblick och tänker "Shit, vilket kap! Denna måste jag ha! ... Den är ju visserligen ganska ful... och jag behöver den verkligen inte... tror jag... men JO, den är ju bara så ball/söt/löjlig/ful/rolig - och kostar ju nästan ingenting!" Och så är man den som överhuvud taget faktiskt HAR köpt något i affären...

Fan då!

Vi hittade också en av butikerna i kedjan "Winerack": riktigt små butiker med inredning i ljust trä och vinflaskor från golv till tak, allting tillverkat av vinodlare i Ontario! Lokalproducerat alltså! Och för 8-10 dollar flaskan! DET kallar jag kap!

Men Rasmus gillar rött vin och jag föredrar vitt, så vad skulle vi ta oss till?

"Why not that one?" sa kvinnan bakom disken och pekade på ett rosévin rakt framför henne (heter förresten "blush wine" fick vi veta).

"Perfect! But what does it really taste like? Is it any good?"

"Of course! Well, actually I haven't tried exactly that one - but I know it's good!"

Ja, ja, vi måste i alla fall prova, så rosévinet blev det. Kom så småningom hem och började koka pasta och göra en tomatsås med grönsaker, vitlök o bönor - MJUMS!

"Maten är nästan klar, öppnar du flaskan?"

"Jadå, var har ni flasköppnaren?"

"En flasköppnare?... Jaaaaa du... flasköppnare... hm..." *rota, rota i lådorna*

Nej, ingen flasköppnare. Vi var båda väldigt hungriga och det började bli riktigt sent, men Rasmus viiiiiiiiiille verkligen smaka vinet till maten, så okej då, vi hällde vattnet av spagettin, satte tomatsåsplattan på minimum värme och gick till Sobeys. Makalöst att det är öppet dygnet runt, denna gigantus affär! Galet, galet...

"Men vi fick vad vi ville ha, och ännu fler syrliga karameller" (Lisas replik i Barnen i Bullerbyn när hon o Anna hade fått gå tillbaka till handelsboden igen eftersom de glömt en del varor de skulle köpa...). Vinet var gott, som ett syrligt och lite lättare portvin. Johan och Philip fick också smaka, men Rasmus muttrade "sött ju... lättdrucket ju... hmhm...". Men tyckte nog också att det var gott...

I lördags firade Wilfrid Laurier University homecoming weekend. Laurier är det andra universitetet i Waterloo, bara tre-fyra kvarter bort på samma gata som U of W. Homecoming har man både på high school och på universiteten och är lite som en minifestival över en helg i september, troligtvis för att fira att alla students and faculty have come home to school efter sommarlovet - kanske? Får det kallas kvalificerad gissning efter tre veckor som kanadensare?

I alla fall gick Rasmus, Johan, Philip o jag för att se matchen i amerikansk fotboll mellan Laurier's Golden Hawks och våra Waterloo Warriors kl 1 pm. Rasmus blev mycket mer excited än när vi såg baseball för två veckor sedan. Då var det kanske 15 pers som tittade på, släktingar i urtvättade kläder och några tjejer som spanade på spelarna. Men här, ojojoj, en JÄTTEläktare, fullständigt smockad med människor och ett skrikande och jublande som översteg smärtgränsen redan när vi var två kvarter därifrån! (Smått överdrivet...) Vi blev snabbt införstådda med att Laurier's färger var gult och lila, det gick bara inte att ta miste på, och vi fick leta en bra stund innan vi lyckades klämma ner oss på en bänk långt upp till (publikens, här spelarnas) höger. I den stekande solen. Utan att veta några egentliga regler...

Men vi gissade och frågade oss fram och blev väl successivt lite klokare. Efter en halvtimme gick Philip o jag för att köpa dricka, men jag började nästan skratta när jag såg hur lång kön till kiosken var! Föreställ er kön till biljettsläppet av nåt av Lunds mest kända spex och sen dubbla det... Dessutom var ju läsken hiskligt dyr: 2 dollar för en regular! Jisses, knappt ens i Sverige betalar man 13 spänn för en 33 cl läsk! Utom möjligtvis på Pressbyrån... Som tur var fanns vattenflaskor till salu en bit bort och där var kön nästintill obefintlig. Men den halvlitern kostade också två dollar. Surt, men tvunget. Och plötsligt stod det helt klart för mig hur den öppna marknaden fungerar med fluktuerande priser beroende på tillgång och efterfrågan...

Efter 90 minuter var första halvan av matchen slut, dvs the first two quarters. Och det stod 21-0 till Laurier eftersom de fått till tre touchdowns. Så vi gick... Nåt kvarter därifrån haffade vi några gul-lila tjejer på trottoaren (en av dem var otroligt lik Sandra Bullock! Sa det till henne också, men hon försökte bara pokerface'a bort sin reaktion. Glad eller inte?) och frågade om de visste om det fanns en bowling alley i närheten. Hittade den så småningom i uptown Waterloo med hjälp av tjejernas directions och gick in från värmen ner i den mörka källaren (varför är alltid bowlinghallar i källaren?). Disco bowling: $6.50 + $2.00 shoe rent. Killarna hade problem med att hitta rätt skostorlek men jag gissade rätt på size 9 åt mig, tack vare vinterkängorna jag provat... Än så länge var det inga överraskningar för oss, förutom kanske att vi var de enda bowlarna utom ett litet hav med 6-7-åringar som firade någons birthday. Bowlinghallen sålde ju nämligen birthday packages: disco bowling, no shoe rent and one bag of chips each for $10 per kid. With hot dog, another $2.00. Men de höll sig på sin kant och skrattade inte för gällt, så det var inga problem...

Men sen blev vi allt paffa när vi först bara såg fem käglor i andra änden av banan och sen återigen när det kom knappt handbollsstora klot rullande - och utan hål för fingrarna! Mycket mystiskt. Men som tur var fick vi 12 provkast innan själva spelet började, så vi hann vänja oss lite iaf. Det var riktigt roligt att klura ut poängsystemet och hitta sin nya kaströrelse - och underbart att slippa de übertunga bamsekloten (som jag alltid spräcker tumnageln på). Rasmus vann, båda omgångarna. Så lyckligt stolt han blev! :)

Vi bestämde oss för att stanna kvar i uptown Waterloo och strosade runt lite i jakten på lämpligt ställe att köpa mat på. Efter 3-4 asiatiska resaturanger med för dyr sushi blev det slutligen något så exotiskt som Subway. Johan och Rasmus visade svårigheter i att välja mellan de olika sorters bröden, kött, kyckling eller fisk samt vilka av grönsakerna och slutligen såserna de ville ha. Själv hade jag inga problem alls. Intressant att iaktta då jag hade den itutade generella uppfattningen att killar har väldigt lätt för att bestämma sig medan tjejer kan vela i all oändlighet. Eller det gäller kanske bara kläder?

Anyways, våra ubåtar avnjöts på en bänk i den sena eftermiddagssolen, innan vi började gå igen. Johan o Philip delade på en Matchasmoothie innan vi lämnade the city centre. Matcha är ett mycket finmalet japanskt grönt te med bl.a hög koffeinhalt och hade här bryggts och blandats med skummad mjölk och extra antioxidanter. Jättegott!!! Smakade faktiskt lite matcha också! :)

Slutet på vår heldag brought us back to Laurier University and the Comedy Night in the Athletics Complex. Vi hade köpt biljetter efter football matchen ($15! Was it gonna be worth it?...) och förberett oss med att tokshoppa snacks och dricka i olika sorter o färger på Bulk Barn på vägen dit. Homecomingfirandet skulle alltså avrundas med framträdanden av tre stora stå-upp komiker och vi gick förväntansfulla in i den stora gympasalen och letade upp våra platser i stolhavet. Vi var väl lite rädda att det skulle handla mycket om lokalpolitik eller kanadensiska kändisar och kom överens om att vi ljudligt skulle vända oss till varandra och med stark svensk accent säga "Did you understand datt?" om det var nåt skämt vi inte hängde med på. Men det slapp vi lyckligtvis göra (trots att vi inte förstod allt) och fick oss en hel del goda skratt. Vad jag minns nu på rak arm så hette killen Trevor som skämtade om sin homosexualitet och folks rädslor och fördomar om det, och kvinnan som liknade Babben Larsson berättade att hon tittade på fotboll med sin pappa bara för att spelarna var så snygga och att hon tyckte de liknade små cookies så mycket där de sprang runt på plan i sina färgade tröjor "that I just want to pick 'em up and lick the filling off them". För övrigt bodde hon ensam med sin katt och pinades så över att hon inte haft en pojkvän på 27 months...

Gick hem glada och trötta genom den ljumma kvällen efter en lång, lång dag...

(Det här inlägget blir ju riktigt långt! He...)

Det är helt otroligt så mycket djur här finns! Med svans! Och även utan svans: kanadagässen är överallt! Det skämtades förresten om dem också på Comedy Night. Nånting med att "Yeah, of course! Some new settler 200 years ago simply pointed at those honking, pooping birds and said 'These are the proud creatures we should name after our country!' Nice man, clever thinking!"

När Johan, Philip, Rasmus o jag gick hem genom campus från vår långa lördags utflykt så hamnade vi bara några meter ifrån en livs levande skunk! Den gick och sniffade längs väggen till ett av first year students-husen och självklart måste vi stanna och titta! Visst, vi hörde nog alla våra mammors röster säga 'Gå inte för nära, älskling!', men UJ vad svårt det var att låta bli! :) Den sniffade dock iväg in under en gran och vi skulle åt motsatt håll, så det blev inget sniffande på den för vår del iaf... Men när jag sen gick hem från campus kvällen efter såg jag ännu en skunk (säkert samma, men vore mer spännande med två! Fast mest för deras del kanske...). En liten bit tidigare såg jag även en stor groundhog nära Laurel Creek där den rinner genom campus. Den satt först helt stilla på gräsmattan, mitt emellan gänget av ekorrar som tallefjantade runt (de små nissarna kan inte hålla sig stilla för en sekund! Undrar vad deras genomsnittliga arbetspuls är och hur deras magsårsfrekvens ser ut...), men fnattade snart in bland vassen när den insåg att den var iakttagen. När Rasmus o jag gick hem från stan i fredags såg vi också en stor, fet groundhog nära trottoaren när vi precis hoppat av bussen vid södra änden av campus. Den prasslade iväg mellan buskarna, men stannade upp inom synhåll för oss en liten stund. Riktigt söta faktiskt. Skulle kunna halvt tämja en och ha den boende under soffan kanske... Mata den passivt med lämnade brödsmulor på golvet... Vi behöver en iaf...

Ny vecka, nya sidor, nya möten, nya ord.

Jätteglad för min bombastiska Canadian Oxford Dictionary på tal om det, förresten...

*love*

/kanadanka

Några utgifter:

(Sobeys, med shoppingsugen Rasmus: 26 CAD = ca 170 SEK - han betalade)

Football game: GRATIS med WATCard (student-leg), 8 CAD för Rasmus...

Canadian 5 pin, bowling: 8.50 CAD = ca 55 SEK

Subway, veggie sub + tax: 3.60 CAD = ca 24 SEK

Johans Matcha smoothie: 4.90 CAD = ca 32 SEK

Comedy Night: 15 CAD = ca 98 SEK

Oj, mycket pengar...