Torsdageftermiddag på bussen

Så nu sitter jag igen här på bussen. Det är riktigt roligt att sitta med laptopen i knät och leka business woman journalist, hoppas att jag aldrig kommer att vänja mig. Det är också ganska kul att tänka att killen bredvid mig kanske kommer att kasta ett öga på skärmen, reagera på att han inte känner igen orden och sen börja fundera på vad det kan vara för språk, om jag bara talar det eller om jag kommer från ett annat land och i så fall vilket. Hur levde jag i hemlandet, varför sitter jag nu här på bussen bredvid honom och hur längesedan var det jag kom hit? Är jag på väg nånstans eller på väg hem? Har jag släktingar här eller är hela familjen nån helt annanstans? Trivs jag? Eller var det bättre hemma? Vilken mat tycker jag om? Och vilken musik vill jag helst lyssna på? Sjunger jag i duschen? Och är jag medveten om att jag kan göra en skillnad här i världen genom att utbilda mig och skaffa ett betydelsefullt arbete?

Eller det kanske bara är jag som tänker så?...

Fast killen tittar inte alls på min datorskärm, han sitter hela tiden vänd snett bakåt och pratar bara med sin flickvän som sitter på andra sidan gången. När Rasmus o jag tog sista bussen hem från vår heldag i Toronto så var killen bredvid mig jättegullig och gav Rasmus sin plats, så att vi skulle kunna sitta bredvid varandra hela vägen tillbaka till Guelph. Bussen var knökfull och säkert 5-6 personer fick stå upp hela vägen... Rasmus o jag var så trötta båda två och det var jätteskönt att halvslumra mot varandras axlar. Mmm... Par på bussar eller tåg får mig alltid att tänka på när min högstadie- o gymnasiekompis Liselott hade varit nånstans över helgen och åkt tåg tillbaka till Malmö. När vi sen sågs på måndagen berättade hon om ett jättegulligt par som hon haft snett mitt emot sig på tåget, där tjejen satt halvlutad mot väggen och killen vilade halvsittande i hennes knä, med ryggen mot hennes bröstkorg. Lugnet i deras andetag och ömheten i hennes mjuka händer som försiktigt smekte hans panna... Så skört och så värdefullt...

På tal om en helt annan sak så glömde jag berätta att när jag åkte till Guelph på torsdagen inför Torontohelgen, så såg jag en skylt längs vägen, precis innan stan där det är ett ganska stort semiindustriområde. På skylten stod det med stora bokstäver "Trelleborg AB"!
Vava?
Och en liten bit senare kom den lätt igenkända loggan för ABB på en lika stor skylt! Vad roligt förresten att man jublar över att se IKEA, DUX och Electrolux, men tycker att det nästan känns som ett larvigt försök att etablera sig utanför Sverige när man ser ett annat svenskt företag utomlands! Nästan så att det känns pinsamt... Men varför skulle inte svenska företag kunna slå sig in på den globala marknaden? Bara för att Sverige populationsvis är förhållandevis litet så behöver ju inte företagen som startades i landet vara det! Hallåååå!? Jag menar Volvo köptes ju faktiskt av fetstora Ford - för att de ville slippa undan konkurrensen eftersom Volvo är så himla Bäst! Och plötsligt när det går bra för ett svenskt företag så är man genast stolt och framme för att heja!
Underligt...

Eller det kanske bara är jag som tänker så?...

Så upplyftande det är att vara på väg någonstans!
När jag går där hemma i Waterloo mellan institutionerna eller mellan campus och Columbia Lake Village så är jag ju inte helt närvarande. Man vet vart man ska gå och kopplar på den interna chatten i huvudet eftersom man inte behöver ägna sin omgivning så stor uppmärksamhet. Men verkligheten blir så luddig på det viset. Just för att man inte tänker på var man går, man ser inte hur man förflyttar sig och lägger inte helt märke till individerna man möter på vägen. Precis som att läsa vid matbordet; plötsligt är bara tallriken tom och man undrar var ens mat tog vägen. Hällde jag inte mjölk på flingorna nyss?

Tittar upp och ut genom bussfönstret en stund bara för det. Har inte... oh, vad heter hon, Tudor-Sandahl kanske, skrivit om det i sin bok, "10 tankar om tid"? Eller nej, Bodil Jönsson heter författaren va? Nåt om ställtid, att man måste räkna in att det tar tid att ställa om från en situation till en annan - man kan inte bara ta ett kliv från jobbet och vara helt inne i att byta blöjor och laga mat samtidigt. Det går inte. Eller det blir inte bra iaf... Det blir sån mat man inte vill äta... Lånade den boken av Piddeludde för säkert två-tre år sedan och har burit den med mig till varje ny lägenhet och bokhylla, men inte öppnat den än...

Oh, Oh, snart kommer Trelleborg-skylten!

Så glad att Rasmus är så nära. Att ha en som man tycker riktigt mycket om och som tycker om en själv också, djupare och med andra förbehåll än vad kompisar har. Nån man verkligen bara är sig själv med och som är sig själv i ens egen närvaro. Bara vara... Och kramas... Mycket!

Måste ha missat Trelleborg-skylten för här kom ABB istället. Och om en vecka och två dagar kommer Marianne och Marie! Ska bli sååå kul, de ska hyra bil och plocka upp Rasmus o mig på lämpligt ställe och så ska vi åka till Niagarafallen över helgen! Riktigt najs! Och oj vad jag inte vill tänka på plugg då, så OJ vad jag ska läsa denna helgen och hela, hela veckan! Stora assignments att börja på i två classes, feta kapitel att läsa och en lab att lämna in i GIS-kursen, samt ett stort grupparbete (vattenkvalitén i Laurel Creek på campus: Maria, jag ska få låna vadarbyxor!!! Whoppiiiiiie!) och ett första prov i Geography of Tourism på torsdag. Hejåhå!... *suck*

Förresten så tror jag att jag förstått hur man känner igen en fransktalande kanadensare, eller iaf en kanadensare som växt upp i Quebec provinsen: de går till skolan på morgonen rökandes minst två cigaretter och stönandes "merde, merde" hela tiden!...

Denna helgen är det Homecoming för Waterloo University och på lördag ska Rasmus o jag åka tillbaka till Waterloo för att se matchen i American Football mellan Waterloo Warriors och Guelph Gryphons med Johan & Philip, Philip-the-German och några av hans polare. Som enda break i pluggandet denna helgen... hehe...

Oj, hinner ju skriva mycket på en halvtimme! Fast jag borde ju ha lärt mig att skriva lite fortare så mycket som jag sitter vid datorn. Tänk om internet bara hade lagt av här! Man hade inte kunnat titta på sitt schema, leta upp dagens power point presentationer, leta efter artiklar och läsa artiklar och framför allt inte kunnat meddela sig med någon - eller iaf varken Rasmus eller jag för ingen av oss har mobiltelefoner... Fast Ramus har ju en hemtelefon på rummet. Men tänk så beroende vi är av våra datorer och av internet! På föreläsningarna har säkert en tredjedel av eleverna en laptop framför sig, alla små o slimmade o nya och så fort läraren säger nåt viktigt så knapprar alla iväg! Nästan lite läskigt... Nu stängde nån några säten bakom mig precis av sin laptop, hörde den välbekanta Windowsmelodin... Antar att vi nästan är framme vid busstationen i Guelph...

Jadå!
Rasmus nästa!

:)

*love*

/kanadanka