Väntans tider.
Väntan o Längtan.
Väntan på att tiden ska gå så att tentaperioden tar slut o en månads ledighet tar vid.
Längtan efter ljus, värme, avslappnade axlar o lugnt sinne, så att hjärtat o huvudet kan ta in alla mysiga stunder, glada skratt o vackert tindrande av snöflingor, stjärnor, månljus på snön o tända ljus överallt.
*ljuv suck*
Men först, två tentor till. Tre dagar till med intensiv hjärnaktivitet, inbankande av de där miljoner små detaljerna som läraren nog tycker är viktiga nog att fråga om på provet. Hu...
Och mitt i allt detta, som tar upp så mycket tid o koncentrationskapacitet så behöver man packa ner hela sitt rum. Sälja cykel, lämna täcke o lite kläder till andrahands-affären, låna en våg av en vän för att kunna kolla vikten på väskorna, o sen lämna tillbaka den. Och alla dessa beslut om vad som ska med, vad som ska lämnas, säljas eller slängas, vad som ska vara var o vad som kommer att behövas när. Allt detta får inte plats bland hjärncellerna o minneskorten i huvudet samtidigt som tentapluggandet pågår! Men ändå måste man lämna sitt residence within 24 hours of the final exam - annars får man böta $50 per dag! Varför? Har frågat runt en hel del, men ingen vet eller kan ens komma på en anledning...
Nåja, det har varit fyra sköna o koncentrationsfyllda dagar i Guelph med Rasmus. Han skrev sin näst sista tenta idag o har en till på torsdag. På torsdag kväll hinner han jamma en session till med det ena jazzgänget o kommer till mig på fredag förmiddag. Jag har två tentor kvar, en på torsdag kväll o en på fredag kväll: 7-10 pm... Jag var nyss på middag hos min TA i den kursen o hon sa "Noone wants to write an exam on a Friday night! Least having to be there as a Teaching Assistant"...
Denna underbara Ashoo är från Indien o kom till Tennessee, USA, som 25-åring för att läsa GIS, eftersom det inte var så utvecklat i Indien på den tiden. Hon hamnade som muslim mitt i det Amerikanska bibelbältet o kommenterade det hela som "very interesting... yes, very interesting...". Hon träffade sin man Rehan, från Pakistan, i USA och sa att om det inte varit för honom och hennes vänner där så hade hon åkt tillbaka till Indien. Men nu har de bott i Kanada i tre år o varit gifta i drygt sju år. De är ett underbart par o båda betecknas av att de inte lämnar någon med problem förrän deras problem är löst. Deras två väninnor som också var med på middagen ikväll höll med om detta på flera plan.
Jag blir så glad av underbara människor! Såna det lyser om. Såna som bibehåller ett positivt tänkande o vet att njuta av vänner, glädje o samhörighet mer än storleken på staden de lever i. De är inte alltid upptäcksbara vid första mötet, men de finns där, där man minst anar det! Och dekan fylla en med en varm lätthet, få en att känna att man skulle kunna flyga iväg som en tyst ballong o bara njuta av allt vackert vår enda planet har att erbjuda...
Och så är de ju ofta roliga att vara med också! Jag kom till Ashoo o Rehan kl 5 pm o snart kom väninnorna Asia och Ibtsam också. De fastar för tillfället o var REEEEEEALLY HUNGRY, men skulle be först, så jag fick följa med Ashoo i bil till en snäll dam som lagat maten åt oss, för att hämta varma, ångande skålar. Runt soffbordet i vardagsrummet satt vi sen o njöt o babblade, som ambassadörer från Indien, Pakistan, Egypten/Palestina, Algeriet o Sverige. Kontrast!
Efter den härligt kryddiga o mustiga middagen med hemlagade samosas, risotto, linsgryta, curry, chutney o inlagda morötter, bjöds det te. Eftersom Ashoo är från världens mest tekonsumerande o -producerande land blev jag ju väldigt nyfiken på vad som skulle vankas! Ett kraftigt Assam-te? Ett ljuvt Darjeeling? Ashoo höjde spänningen med att fråga om jag ville ha kardemumma o varm mjölk i! "Oj, en exotisk variant! Detta blir najs!" tänkte jag. Men Rasmus, du skulle varit med för din favoritsort kom fram: Lipton's Yellow Label... Kunde knappt hålla mig för skratt... ;)
Efter en ganska lång paus för matsmältning fick jag beträda köket o bjuda vännerna på Swedish pancakes! Tänkte erbjuda dem lyxvarianten med glass o jisses, vad sägs om Vanilla Blueberry Cheesecake Ice Cream? Jag tyckte den var en större höjdare är pannkakorna, men de gick också hem! Den sista hamnade dock lite naggad, med glass på, i frysen för att sparas till frukost...
Därefter spelade vi Scrabble, dvs Alfapet. Det var andra gången i mitt liv, sedan en omgång med kompisgänget i gymnasiet! Och minst lika roligt! Mycket skratt o ordboksbläddrande eftersom vi alla var trötta o ingen av oss hade engelska som modersmål.
I helgen hade Rasmus o jag julmys med hans korridorare Erin! Vi bakade pepparkakor o spritsade dem med (Swedish made) kristyr. Eftersom Erin o Rasmus inte var sugna på att ge sig på ett helt husbygge så skapade jag ett litet utedass för att upprätthålla min nu treåriga tradition av pepparkakskonstruktionskreationerande med kusin Anna i Stockholm (haha, de särskrivande engelsktalande don't know what they're missing: längre ord åt folket!), vilket fick glada kommentarer efteråt av alla som såg det! ;)
På Rasmus initiativ så gjorde vi egen glögg också! Rasmus fick lycklig gå fram till tanten på Wine Rack o fråga vilket som var deras "cheapest red wine"... Sen hade vi i kanelstånger, nejlikor, Erins kardemummakärnor o stjärnanis samt rivet apelsinskal på slutet. Österrikaren Ekke som kom förbi tillsammans med Ruth senare på kvällen sa att han "usually don't like glühwein, but this was really, really good!". Rasmus hade också laddat ner julmusik på sin mp3 o kopplat den till stereon så vi kunde ha jinglebell sounds i bakgrunden hela kvällen! Hög julmysfaktor på den kvällen! Och inte nog med det, kvällen efter gjorde vi risgrynsgröt! (NB: sushiris funkar mycket bra, mycket bra...) Erin blev hooked på gröten, särskilt som hon fick mandeln (som i detta fallet fick substitueras med ett minttuggummi, och inte helt av slumpen hamnade i hennes tallrik...). Förresten, försök översätta Olles kommentar när Barnen i Bullerbyn firar jul:
"Nu orkar jag inte äta mer, nu vill jag ha mina julklappér"!
Inget pluggande blev gjort idag, men en paus är aldrig fel... Inledde detta inlägget med att det bara är tre dagar kvar. Tossigt. Av 3.5 månader... Tjosan... Men en vår i Lund är underbar... O en vår i Lund med kära vänner, spex och en Rasmus är ljuvligt underbar!
Det blir säkert bra. Som Ashoo sagt: "True friends are what keeps your hopes up: they share and remind you of great times and give you strength through hard times to experience new good ones"...
Ta hand om varandra!
*kram*
/kanadanka
Tuesday, December 11, 2007
Sunday, December 2, 2007
Första advent
Chattade nyss med Rasmus på Skype och skrev att det känns HELSKUMT att plötsligt ha å, ä, ö att tillgå på tangentbordet! Det har varit en intensiv period of grupparbetande på sistone, varför majoriteten av dygnets timmar tillbringats i ett o samma rum: John Geddes Computer Lab. Sen... oj, vad är det för dag idag egentligen? Tappar helt dagsuppfattningen när varje dag är den andra lik: Vakna två minuter innan väckarklockan går igång med "Country FM", "Kool FM" eller "Wake up, Cambridge!", på med kläder, tvätta ansiktet, vakna till lite grann. Ner för den knarrande trappan så tyst som möjligt (paradox...) och tillbringa de sedvanliga sju minuterna med att koka kaffevatten, hälla upp de olika müslibeståndsdelarna och fylla upp med mjölk. Vattnet på kaffepulver och en Sweet n' Low portionspåse, på med mjölk upp till kanten. Sked. Tidning? Nej...
Vad är klockan? Har jag bråttom? Nej, inte riktigt än. Borsta tänderna. Har jag nåt att ta med som lunch idag?
Titta ut genom fönstret: regnar eller snöar det? Oj, klar himmel! Alltså inga regnbyxor på och torra fötter när jag kommer att komma fram, najs!
Tjugo minuter av frisk, kylig luft i ansiktet. Annika piggnar till ordentligt. Underbart skönt med vind i ansiktet! Synd att jag har ett mål och en tid att passa...
Campus. Några ekorrar på vägen? Inte alls många. Men de går väl inte i ide? Var sover de förresten? Uppe i granarna o tallarna eller nere under snön kanske? Hm...
Environmental Studies Building. 2. In genom dörrarna, stampa av snön, fan att mina skor ska sqeeka så förbannat mot golvet, pinsamt så störande det är! Nåja, av med jackan, häng den över stolen, vem är här idag? Sitta ner, av med skorna. Höger vad in under rumpan. Logga in...
...
...
*nej, måste gå på toa nu*
...
Sounds good?
Works okey?
Can we really say that?
Do you have a reference to back that up with?
Why can't we keep this part?
Oh, you found something? Great!
...
*skratt*
...
Okey guys, see you tomorrow! Good job today! No, I'll stay a bit longer, I wanna check something...
...
Sjunger lite inne på damtoaletten med den skönaste ackustiken på campus. Luciavisa från förra året med Bella Voce...
...
Spara. Yes, 17 minuter kvar. Måste betyda att vi skapat många nya filer på kartorna idag! Eller att jag behöver ett nytt USB...
På med jackan. Regnbyxor? Lika bra... Vantar. Mössan? Nej, fäller upp huvan på tröjan istället. Får inte glömma mitt USB...
Ut. Kallt. Men snö! Härligt! Så underbart det lyser upp. Dalarna hos gudmor Mia på vintern. Fattas bara en Skrållan eller Molly att gå ut med under stjärnorna... Rasmus. Vill hålla handen med Rasmus. Kanske kasta lite snöboll på vägen? Nej, orkar inte. Ensam. Hem. Säng.
Men skönt med den fria luften i ansiktet. Frihet...
Någon i köket? Lamporna är på. Fast det betyder ju inget, Kajan o Johan släcker ju aldrig efter sig... Låst? Ja. Faktiskt skönt, då har jag stället för mig själv. Av med skorna. Fuktbesiktning, hur mycket har de läckt denna gången? Ett steg in i huset. Lågt, monotont surr i huvudet. Axlarna sjunker lite grann.
Sova...
Vad är klockan? Har jag bråttom? Nej, inte riktigt än. Borsta tänderna. Har jag nåt att ta med som lunch idag?
Titta ut genom fönstret: regnar eller snöar det? Oj, klar himmel! Alltså inga regnbyxor på och torra fötter när jag kommer att komma fram, najs!
Tjugo minuter av frisk, kylig luft i ansiktet. Annika piggnar till ordentligt. Underbart skönt med vind i ansiktet! Synd att jag har ett mål och en tid att passa...
Campus. Några ekorrar på vägen? Inte alls många. Men de går väl inte i ide? Var sover de förresten? Uppe i granarna o tallarna eller nere under snön kanske? Hm...
Environmental Studies Building. 2. In genom dörrarna, stampa av snön, fan att mina skor ska sqeeka så förbannat mot golvet, pinsamt så störande det är! Nåja, av med jackan, häng den över stolen, vem är här idag? Sitta ner, av med skorna. Höger vad in under rumpan. Logga in...
...
...
*nej, måste gå på toa nu*
...
Sounds good?
Works okey?
Can we really say that?
Do you have a reference to back that up with?
Why can't we keep this part?
Oh, you found something? Great!
...
*skratt*
...
Okey guys, see you tomorrow! Good job today! No, I'll stay a bit longer, I wanna check something...
...
Sjunger lite inne på damtoaletten med den skönaste ackustiken på campus. Luciavisa från förra året med Bella Voce...
...
Spara. Yes, 17 minuter kvar. Måste betyda att vi skapat många nya filer på kartorna idag! Eller att jag behöver ett nytt USB...
På med jackan. Regnbyxor? Lika bra... Vantar. Mössan? Nej, fäller upp huvan på tröjan istället. Får inte glömma mitt USB...
Ut. Kallt. Men snö! Härligt! Så underbart det lyser upp. Dalarna hos gudmor Mia på vintern. Fattas bara en Skrållan eller Molly att gå ut med under stjärnorna... Rasmus. Vill hålla handen med Rasmus. Kanske kasta lite snöboll på vägen? Nej, orkar inte. Ensam. Hem. Säng.
Men skönt med den fria luften i ansiktet. Frihet...
Någon i köket? Lamporna är på. Fast det betyder ju inget, Kajan o Johan släcker ju aldrig efter sig... Låst? Ja. Faktiskt skönt, då har jag stället för mig själv. Av med skorna. Fuktbesiktning, hur mycket har de läckt denna gången? Ett steg in i huset. Lågt, monotont surr i huvudet. Axlarna sjunker lite grann.
Sova...
Monday, November 26, 2007
Missed Connections
Titeln är från den lilla hörna i studenttidningen Imprint som är tillägnad anonyma, insända, korta meddelanden. Fenomenet har funnits jättelänge, mig veterligen, bland annat i en-sides-tidningarna som gavs ut i nybyggarstäderna i Vilda Västern, där folk frågade efter andra som de tappat bort på vägen västerut. Men hur har dessa korta notiser egentligen förändrats? Det vill säga hur har språkbruket förändrats och gränserna för hur man får lov att uttrycka sig i allmänna medier? Vad är dagens syn på personliga relationer och hur grov får man vara för att anses vara grov? För ändå, en insändare i en tidning är inte ett konfidentiellt brev, om än ämnat för endast en person, utan ett publikt uttalande, fritt för vem som helst att läsa.
I den upplaga av Imprint som kom ut torsdagen November 22, 2007, fanns sex stycken små notiser under titeln "Missed Connections". Det började respektfullt, kärleksfullt och vackert:
"I always end up waiting with you at the iXpress but stop outside of DC on Tuesdays around noon... you tend to wear gigantic headphones. I think our classes get out at the same time or something... anyways, you always look so angry at the world and yesterday you didn't answer when the bus driver said hi to you. You're really cute... you should try smiling sometime, it may not be as hard as you think."
Så gulligt! Nästan poetiskt!... Värmde mitt hjärta, så jag fortsatte med lite förhoppningar om nåt liknande:
"I see you in ENVS 102 with your hood up and sitting alone. You know who I am, I'm always trying to catch your attention. You've got a pretty smile, don't be afraid to use it. Even a Lone Wolf needs some company sometime! Talk to me when I sit near you.
- Hopefully Yours."
ENVS 102 är kurskoden för en kurs inom Environmental Studies. Människor som läser miljöinriktade ämnen har generellt sett en vänlig, lugn, ganska verbal och medlande inställning till sin omgivning, vilket lite framträder i notisen ovan. Men där finns en antydan till någon sexuell attraktion och det är mest här min poäng kommer in: hur mycket får man säga i dagens samhälle?
"You were walking a long haired setter in Victoria Park, by the restaurant-chalet. I was by the lake, feeding ducks with my two kids. Is the dog free this Saturday night?"
Gulligt? I alla fall ärligt, till synes oskyldigt, men vaddå: är den ensamstående mamman så desperat att hon vill dejta en hund?
...
Jaha, var det killen hon var ute efter? Ja, då var det ju inte så farligt... Men då vänds plötsligt rampljuset mot honom: är han en vekling som inte vågar dejta en tvåbarnsmamma?? Bäst för honom att han hör av sig, singel eller inte, för fega killar som backar från en snäll o trevlig tjej bara för att hon har barn från ett tidigare förhållande, såna tycker vi inte om! Stinker diskriminering lång väg... *puh!*
Följande insändare undrar jag om det är ett försök till prostitution, mutning eller (nej det kan det väl bara inte vara...) en vänlig inbjudan till en trevlig kväll tillsammans? Hur som helst har det en lite trashy känsla, även om insändaren förklarar sig som en icke-raggare:
"You: play-fighting with your female friend at Starlight during the Malajube show. I know it's been a while, but I didn't want to sound like a sleezebag trying to pick you up. I love your piercings... find me at World Domination and I'll give you another one, on the house, or a beer if I'm coming off of my shift."
Alltså, "jag tycker att du är het, kom till mig på mitt jobb så förför jag dig med en VIP-behandling eller försöker i alla fall supa dig under bordet så att du är lättare att övertala att följa med hem till mig sen". Nu börjar det bli riktigt nasty tycker jag. Snudd på förnedrande, inte särskilt gulligt längre... Och värre blir det:
"Remember how I said that we wouldn't work as a couple, because everything was based around the sex, so it was better if we just didn't see each other at all anymore? Well, I changed my mind. Give me a call at your earliest convenience, I'll be ready and waiting."
Men herregud!! Bjuder du ut dig bara så där? Hur billig vill du framställa dig egentligen? Fast visserligen, om man är så desperat att man bara måste få till det med någon så är det väl bäst att be någon man redan känner och som man vet är reko (dvs testad och friskförklarad) om en tjänst... Det jag reagerar på är hur lätt det tas på sexuella relationer och att bli sexuellt tillfredsställd ses som en så naturlig sak som att man kliar där det kliar.
Fast varför inte? Visst vill jag romantisera det och se det som väldigt intimt och personligt, förtroende- och kärleksfullt. Men när folk pratar om sexuellt umgänge som ett personligt behov som vem som helst ur en väldigt stor krets kan få tillfredsställa, då försvinner romantiken och ömheten tycker jag... Eller gör det det? Visst kan ett one-night-stand vara ömt och kärleksfullt utan att det behöver leda till nåt vidare förhållande om personerna inte klaffar på en personlig nivå? Det låter väl liberalt och fritänkande? Men i det inkluderas ju att själva mötet inte är intimt, inte en dialog, halva nöjet inte i att göra det njutbart för partnern... och då går en viktig och självuppfyllande del förlorad!
"You were at the Silver Spur on Friday, wearing some kind of plaid shirt and some long hair and beard, like a modern pirate. Anyways, you are a terrible singer, but if you wanna raid my booty feel free anytime."
Jag vill inte döma någon, bara filosofera kring dagens allmänna syn på sexualitet och sexuellt umgänge. Homosexuella kan nu gifta sig i Sverige, dock inte i kyrkan, samt adoptera barn och alltså göra nästan samma livsval som heterosexuella svenskar. Hur sjukt låter inte det?
Varför skulle inte homosexuella kunna göra exakt samma livsval som heterosexuella? Löjligt! Och sorgligt... att vi i det vi kallar ett modernt Sverige inte kan göra mindre "skillnad på folk och folk"...
Men HBT-rättigheterna är på rätt väg och okunskapen som föder rädslan och diskrimineringen minskar successivt. Likaså har tänkandet kring sexuella relationer blivit allt mer liberalt och den individuella självständigheten allt starkare. Men till vilket pris? Fler skilsmässor? Så pass många att mer än hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa inom de första fem åren? För att vi är mindre benägna att kompromissa eftersom vi "klarar oss själva ändå"? "Kan snart hitta någon ny"? För att vaddå? Ha en livskamrat eller bara någon att dela säng med? Kan det inte vara så att man känner sig mer ensam om man bara delar en del av sig själv med någon annan och inte ens hela jag? Har vi för dåligt självförtroende eller är för sturska för att erkänna att vi behöver varandra på mer än ett sätt?
Frågorna är många och jag kom nog in på x antal sidospår, men det pekar på hur mångfacetterat och grenat ämnet är...
Eller är det bara jag som tänker så?
/kanadanka
I den upplaga av Imprint som kom ut torsdagen November 22, 2007, fanns sex stycken små notiser under titeln "Missed Connections". Det började respektfullt, kärleksfullt och vackert:
"I always end up waiting with you at the iXpress but stop outside of DC on Tuesdays around noon... you tend to wear gigantic headphones. I think our classes get out at the same time or something... anyways, you always look so angry at the world and yesterday you didn't answer when the bus driver said hi to you. You're really cute... you should try smiling sometime, it may not be as hard as you think."
Så gulligt! Nästan poetiskt!... Värmde mitt hjärta, så jag fortsatte med lite förhoppningar om nåt liknande:
"I see you in ENVS 102 with your hood up and sitting alone. You know who I am, I'm always trying to catch your attention. You've got a pretty smile, don't be afraid to use it. Even a Lone Wolf needs some company sometime! Talk to me when I sit near you.
- Hopefully Yours."
ENVS 102 är kurskoden för en kurs inom Environmental Studies. Människor som läser miljöinriktade ämnen har generellt sett en vänlig, lugn, ganska verbal och medlande inställning till sin omgivning, vilket lite framträder i notisen ovan. Men där finns en antydan till någon sexuell attraktion och det är mest här min poäng kommer in: hur mycket får man säga i dagens samhälle?
"You were walking a long haired setter in Victoria Park, by the restaurant-chalet. I was by the lake, feeding ducks with my two kids. Is the dog free this Saturday night?"
Gulligt? I alla fall ärligt, till synes oskyldigt, men vaddå: är den ensamstående mamman så desperat att hon vill dejta en hund?
...
Jaha, var det killen hon var ute efter? Ja, då var det ju inte så farligt... Men då vänds plötsligt rampljuset mot honom: är han en vekling som inte vågar dejta en tvåbarnsmamma?? Bäst för honom att han hör av sig, singel eller inte, för fega killar som backar från en snäll o trevlig tjej bara för att hon har barn från ett tidigare förhållande, såna tycker vi inte om! Stinker diskriminering lång väg... *puh!*
Följande insändare undrar jag om det är ett försök till prostitution, mutning eller (nej det kan det väl bara inte vara...) en vänlig inbjudan till en trevlig kväll tillsammans? Hur som helst har det en lite trashy känsla, även om insändaren förklarar sig som en icke-raggare:
"You: play-fighting with your female friend at Starlight during the Malajube show. I know it's been a while, but I didn't want to sound like a sleezebag trying to pick you up. I love your piercings... find me at World Domination and I'll give you another one, on the house, or a beer if I'm coming off of my shift."
Alltså, "jag tycker att du är het, kom till mig på mitt jobb så förför jag dig med en VIP-behandling eller försöker i alla fall supa dig under bordet så att du är lättare att övertala att följa med hem till mig sen". Nu börjar det bli riktigt nasty tycker jag. Snudd på förnedrande, inte särskilt gulligt längre... Och värre blir det:
"Remember how I said that we wouldn't work as a couple, because everything was based around the sex, so it was better if we just didn't see each other at all anymore? Well, I changed my mind. Give me a call at your earliest convenience, I'll be ready and waiting."
Men herregud!! Bjuder du ut dig bara så där? Hur billig vill du framställa dig egentligen? Fast visserligen, om man är så desperat att man bara måste få till det med någon så är det väl bäst att be någon man redan känner och som man vet är reko (dvs testad och friskförklarad) om en tjänst... Det jag reagerar på är hur lätt det tas på sexuella relationer och att bli sexuellt tillfredsställd ses som en så naturlig sak som att man kliar där det kliar.
Fast varför inte? Visst vill jag romantisera det och se det som väldigt intimt och personligt, förtroende- och kärleksfullt. Men när folk pratar om sexuellt umgänge som ett personligt behov som vem som helst ur en väldigt stor krets kan få tillfredsställa, då försvinner romantiken och ömheten tycker jag... Eller gör det det? Visst kan ett one-night-stand vara ömt och kärleksfullt utan att det behöver leda till nåt vidare förhållande om personerna inte klaffar på en personlig nivå? Det låter väl liberalt och fritänkande? Men i det inkluderas ju att själva mötet inte är intimt, inte en dialog, halva nöjet inte i att göra det njutbart för partnern... och då går en viktig och självuppfyllande del förlorad!
"You were at the Silver Spur on Friday, wearing some kind of plaid shirt and some long hair and beard, like a modern pirate. Anyways, you are a terrible singer, but if you wanna raid my booty feel free anytime."
Jag vill inte döma någon, bara filosofera kring dagens allmänna syn på sexualitet och sexuellt umgänge. Homosexuella kan nu gifta sig i Sverige, dock inte i kyrkan, samt adoptera barn och alltså göra nästan samma livsval som heterosexuella svenskar. Hur sjukt låter inte det?
Varför skulle inte homosexuella kunna göra exakt samma livsval som heterosexuella? Löjligt! Och sorgligt... att vi i det vi kallar ett modernt Sverige inte kan göra mindre "skillnad på folk och folk"...
Men HBT-rättigheterna är på rätt väg och okunskapen som föder rädslan och diskrimineringen minskar successivt. Likaså har tänkandet kring sexuella relationer blivit allt mer liberalt och den individuella självständigheten allt starkare. Men till vilket pris? Fler skilsmässor? Så pass många att mer än hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa inom de första fem åren? För att vi är mindre benägna att kompromissa eftersom vi "klarar oss själva ändå"? "Kan snart hitta någon ny"? För att vaddå? Ha en livskamrat eller bara någon att dela säng med? Kan det inte vara så att man känner sig mer ensam om man bara delar en del av sig själv med någon annan och inte ens hela jag? Har vi för dåligt självförtroende eller är för sturska för att erkänna att vi behöver varandra på mer än ett sätt?
Frågorna är många och jag kom nog in på x antal sidospår, men det pekar på hur mångfacetterat och grenat ämnet är...
Eller är det bara jag som tänker så?
/kanadanka
Långsam Revolution = Evolution
Det är lördag kväll i Waterloo, i den lilla studentbyn Columbia Lake Village. Utomhus ligger ett tunt snötäcke och gör den lilla världen ljusare och mjukare. En kall snålblåst smiter mellan de små radhusen, på jakt efter nakna kinder att bita till i. Men inte en själ är ute.
Fullmånen står högt under stjärnorna och blickar in genom fönstret till det lilla matrummet i hus nummer 88. Vid det kvadratiska matbordet sitter två unga studenter, en pojke och en flicka, mitt emot varandra och knapprar på vars en laptop. Det är lördag kväll i den lilla studentbyn och för att kompensera för kylan utanför dörren går hjärnorna i husen på högvarv. Det luktar tentaperiod.
Inget hörs i huset, utom kylskåpet som brummar monotont och våra fingrar som hoppar över tangenterna. Rasmus bröt tystnaden nyss då han utbrast "Yes!" med båda armarna över huvudet, strålade och sa "Jag har äntligen fixat buggen som jag jagat i två dagar nu!"
Okej...
Precis som han sa så tror jag inte att jag kan förstå hur duktig han är på det han gör eftersom jag inte har någon som helst insikt om vad det faktiskt innebär att programmera, lösa datorproblem och skapa helt nya program. Mycket bokstäver och figurer som måste vara exakt korrekt, annars händer ingenting. Nåt sånt. Kanske samma anledning till att vi oftast tycks diskutera miljövetenskapliga problem som växthuseffekt, bananer, ekologiskt och lokalproducerat, vad hållbar utveckling egentligen är och innebär, incitament för förändring osv. Rasmus vet oftast lika mycket som jag, eller rättare sagt så kan vi båda komma överens om att vi vet för lite för att komma fram till en lösning på problemet vi diskuterar. Vilket ibland kan få mig att känna mig som om jag inte lärt mig nånting användbart på dessa snart tre år inom programmet. Miljövetenskap är ju så ofantligt brett att det inte kan vara möjligt att bli expert på allt inom ämnet. Eller hur? Det är ju en relativt ung kunskap också och många forskningsresultat har inte hunnit fastställas som sanningar än, liksom att många aspekter har ett så ofattbart tidsspann att vi helt enkelt inte kan pröva teorierna annat än matematiskt, men då med så många hypotetiska siffror att resultaten blir alldeles för osäkra (oj, vad jag hellre velat uttrycka det resonemanget på engelska... ... Coolt!).
I alla fall, vad vill jag få sagt? Jo, att datavetenskap inte är en allmän kunskap medan miljövetenskap är det. Låter det logiskt? Allmänheten kan inte mycket om datavetenskap och klarar sig bra ändå, men de flesta i samhället har ett hum om miljö, ekosystem, återanvändning och begränsade naturresurser och förstår mer eller mindre att deras egna handlingar spelar roll för oss alla. Tänk om alla ni som läser detta inlägget inte skulle använda andra transportmedel än cykel och kommunaltrafik under en vecka. Det skulle göra stor skillnad jämfört med om ni istället använde bil varje dag. Det SKULLE göra skillnad! Många tror inte det, men sammanlagt, vad var och en av oss gör spelar roll! Prova att bara köpa ekologiska varor i en vecka! Eller handla lokalproducerade grödor på torget i helgen! Köp kläder av ekologiskt odlad bomull eller ännu bättre: second-hand! Köp nedladdningsbar musik och film på internet istället för tillverkade och transporterade cd's och dvd's i affären, börja byta ut dina glödlampor mot lågenergilampor efterhand som de går sönder (ja, de är dyrare, men varar ca 20 ggr längre! Och inte kostar de 20 ggr så mycket, heller...), med mera, med mera...
Men varför?
Jo, för genom att vi alla börjar ändra våra konsumtionsmönster, byta transportmedel och livsstil - successivt, inte allt på en gång - så kan vi få till ett hållbart samhälle; ett samhälle som inte förbrukar mer än vad som kan återframställas, ett samhälle utan avfall, ett samhälle med ren luft, rent vatten och mindre stress. Men inte med mer arbetslöshet. Inte med alla boendes på 4 m2 var och utan frihet. Ta det lugnt, det är inte tal om frihetsberövande eller politisk revolution.
Det är evolution.
För om vi alla (menandes alla människor på hela Jorden, inte bara somliga eller nästan alla, utan ALLA) ändrar våra attityder till vår omgivning och vår planet - vår enda planet - så tror jag att vi alla så småningom kan leva fredligt i en värld där ingen svälter eller är utan rent vatten, ingen krigar, ingen är så fattig att de inte kan skaffa mat eller tak över huvudet, och där varje barn kan växa upp i trygghet på den fantastiska, levande, färgstarka Jord vi ännu har.
Vi är människor: vi har förmåga att förinta världen. Men vi har också förmåga att skydda den. Vårda den. Ta hand om varandra och allt det liv som hotas av... oss.
Människan kan tänka, skapa, utveckla. Och vi sätter våra egna ribbor för de mål vi vill nå, för att skapa ambition och engagemang. Jag tror att vi kan klara av att skapa hållbara samhällen för både oss själva och Naturen. Men låt oss sätta ribban högre. Mycket högre.
/kanadanka
Fullmånen står högt under stjärnorna och blickar in genom fönstret till det lilla matrummet i hus nummer 88. Vid det kvadratiska matbordet sitter två unga studenter, en pojke och en flicka, mitt emot varandra och knapprar på vars en laptop. Det är lördag kväll i den lilla studentbyn och för att kompensera för kylan utanför dörren går hjärnorna i husen på högvarv. Det luktar tentaperiod.
Inget hörs i huset, utom kylskåpet som brummar monotont och våra fingrar som hoppar över tangenterna. Rasmus bröt tystnaden nyss då han utbrast "Yes!" med båda armarna över huvudet, strålade och sa "Jag har äntligen fixat buggen som jag jagat i två dagar nu!"
Okej...
Precis som han sa så tror jag inte att jag kan förstå hur duktig han är på det han gör eftersom jag inte har någon som helst insikt om vad det faktiskt innebär att programmera, lösa datorproblem och skapa helt nya program. Mycket bokstäver och figurer som måste vara exakt korrekt, annars händer ingenting. Nåt sånt. Kanske samma anledning till att vi oftast tycks diskutera miljövetenskapliga problem som växthuseffekt, bananer, ekologiskt och lokalproducerat, vad hållbar utveckling egentligen är och innebär, incitament för förändring osv. Rasmus vet oftast lika mycket som jag, eller rättare sagt så kan vi båda komma överens om att vi vet för lite för att komma fram till en lösning på problemet vi diskuterar. Vilket ibland kan få mig att känna mig som om jag inte lärt mig nånting användbart på dessa snart tre år inom programmet. Miljövetenskap är ju så ofantligt brett att det inte kan vara möjligt att bli expert på allt inom ämnet. Eller hur? Det är ju en relativt ung kunskap också och många forskningsresultat har inte hunnit fastställas som sanningar än, liksom att många aspekter har ett så ofattbart tidsspann att vi helt enkelt inte kan pröva teorierna annat än matematiskt, men då med så många hypotetiska siffror att resultaten blir alldeles för osäkra (oj, vad jag hellre velat uttrycka det resonemanget på engelska... ... Coolt!).
I alla fall, vad vill jag få sagt? Jo, att datavetenskap inte är en allmän kunskap medan miljövetenskap är det. Låter det logiskt? Allmänheten kan inte mycket om datavetenskap och klarar sig bra ändå, men de flesta i samhället har ett hum om miljö, ekosystem, återanvändning och begränsade naturresurser och förstår mer eller mindre att deras egna handlingar spelar roll för oss alla. Tänk om alla ni som läser detta inlägget inte skulle använda andra transportmedel än cykel och kommunaltrafik under en vecka. Det skulle göra stor skillnad jämfört med om ni istället använde bil varje dag. Det SKULLE göra skillnad! Många tror inte det, men sammanlagt, vad var och en av oss gör spelar roll! Prova att bara köpa ekologiska varor i en vecka! Eller handla lokalproducerade grödor på torget i helgen! Köp kläder av ekologiskt odlad bomull eller ännu bättre: second-hand! Köp nedladdningsbar musik och film på internet istället för tillverkade och transporterade cd's och dvd's i affären, börja byta ut dina glödlampor mot lågenergilampor efterhand som de går sönder (ja, de är dyrare, men varar ca 20 ggr längre! Och inte kostar de 20 ggr så mycket, heller...), med mera, med mera...
Men varför?
Jo, för genom att vi alla börjar ändra våra konsumtionsmönster, byta transportmedel och livsstil - successivt, inte allt på en gång - så kan vi få till ett hållbart samhälle; ett samhälle som inte förbrukar mer än vad som kan återframställas, ett samhälle utan avfall, ett samhälle med ren luft, rent vatten och mindre stress. Men inte med mer arbetslöshet. Inte med alla boendes på 4 m2 var och utan frihet. Ta det lugnt, det är inte tal om frihetsberövande eller politisk revolution.
Det är evolution.
För om vi alla (menandes alla människor på hela Jorden, inte bara somliga eller nästan alla, utan ALLA) ändrar våra attityder till vår omgivning och vår planet - vår enda planet - så tror jag att vi alla så småningom kan leva fredligt i en värld där ingen svälter eller är utan rent vatten, ingen krigar, ingen är så fattig att de inte kan skaffa mat eller tak över huvudet, och där varje barn kan växa upp i trygghet på den fantastiska, levande, färgstarka Jord vi ännu har.
Vi är människor: vi har förmåga att förinta världen. Men vi har också förmåga att skydda den. Vårda den. Ta hand om varandra och allt det liv som hotas av... oss.
Människan kan tänka, skapa, utveckla. Och vi sätter våra egna ribbor för de mål vi vill nå, för att skapa ambition och engagemang. Jag tror att vi kan klara av att skapa hållbara samhällen för både oss själva och Naturen. Men låt oss sätta ribban högre. Mycket högre.
/kanadanka
Sunday, November 18, 2007
Blodgivare och Invandrare
Sitter på Greyhoundbussen på the bus terminal i downtown Kitchener igen och väntar på att den ska köra iväg mot Guelph. Alltid lika härligt pirrigt i magen när jag vet att avståndet mellan Rasmus o mig snabbt minskar... :) Solen håller redan på att gå ner fast klockan bara är 4:15 pm. Ljuset forcerar de stålgrå, kristallfyllda molnen vid horisonten och lyser genom plexiglastaken som täcker hållplatserna på de andra plattformarna. Små tunna regndroppar gör korta strimmor över fönstret nu när bussen börjar köra. Ser ut som en asteroidsvärm som skapar stjärnfall över hela rutan, förutom att stjärnfallen stannar kvar på fönstret istället för att försvinna på en svart himmel efter en halv sekund av magisk strålglans.
På buss 8 från Universitetet ner till busstationen, satt två kvinnor i 45-årsåldern snett framför mig. Den ena var av asiatiskt ursprung, hade ljusgul hud, var naturligt smal och smålog hela tiden med blicken snett ner mot golvet. Hon såg väldigt lugn och snäll ut och professionell i sin stilfulla klädsel och läderhandskar. Hon samtalade med låg röst med sin väninna, kvinnan intill henne, som var av afrikanskt ursprung och hade len, chokladmörk hud. Hennes kindben var tydliga och hennes ögon nästan helt runda. Hon hade kortklippt kopparfärgat hår som envist krullade sig intensivt och talade med betydligt högre och minst lika glad röst. Fick lust att krama hennes bastanta kroppshydda, varpå hon skulle skrocka glatt och släppa mig för att ta ut en stor plåt med väldoftande bullar ur ugnen. Fast det skulle vara på hennes lediga tid, för nu var hon också väldigt stiligt klädd och de båda var nog på väg hem från kontoret eller på väg till ett möte. Plötsligt avbröt iaf den mörka kvinnan sig och, i ett mycket djupare tonläge, mumlade hon stönande medan hon snabbt försökte knäppa upp sin rock med ena handen. En tredje kvinna fångade hennes blick och sa "It's hot in here" eller nåt liknande. "Yes, very hot!" svarade den mörka kvinnan med ett leende, men la sen allvarligare till "and flushes on top of that! I've had them for 12 years now and really, they're not getting any better - they're getting worse!"
Tänkte genast på mamma och mormor som hade ett liknande samtal i mormors kök för ett antal år sen. Mamma klagade över sina vallningar och hur jobbigt det var, och det slog mig inte att det var en dotter som klagade inför sin mor, förrän mormor svarade "Kära barn, det är bara att vänja dig! Jag har dem fortfarande!"
82 bast.
Är det så även min framtid ser ut?
Nåja, det återstår att se. Jag kommer ju att vara upptagen med en massa andra problem tills det blir dags för det problemet, så jag lär ju inte gå sysslolös till dess i alla fall... :) Men vad scenariot på bussen ledde till i mitt huvud var hur underbart blandad befolkningen i denna nation är! Man möter verkligen alla sorts människor på campus, i mataffären, på gatan, på bussen - och ingen verkar ha problem med att personen intill ser annorlunda ut än han/hon själv! Det är fantastiskt upplyftande och inspirerande samtidigt som jag blir mer kritisk till hur beteendet kan vara hemma i Malmö. Lund har ju inga invandrare att tala om, förutom utbytesstudenter, men i Malmö är ju över en tredjedel av invånarna från ett annat land än Sverige och eventuella fördomar, rasism eller diskriminiering blir mycket tydligare där än i Lund. Jämfört med Malmö är Waterloo mycket mer integrerat och mig veterligen finns här inga getton eller uppdelningar av kontinenttillhörighet per stadsdel eller liknande. Jag hade ett långt samtal med min GIS-klasskompis John O'Reilly förra veckan och han sa att rasism i praktiken är obefintligt i Kanada. Det är fult att vara rasistisk och det är en mycket stark förolämpning att kalla någon rasist. Antagligen eftersom i princip alla, utom ursprungsbefolkningen som är decimerad till närmast utplåning, är mer eller mindre invandrare. Men Kanada har ju således blivit en beskyddare av minoriteter, utvecklats till ett rasblint samhälle och blivit en fredsbevarande och jämställd nation.
Ett mixat samhälle föder alltså tolerans, respekt och fred? Let's make the World mixed up, I say!
Nu till något helt annat:
Idag fick jag min femte kanadensiska spruta på bara en dryg månad!
Några ryser när de hör sånt, andra säger med lagom intresserad röst "Jaha?". Det bara slog mig idag, eftersom jag lät mig få en influensavaccination. De delas ut gratis på campus denna veckan och både students, faculty, staff and family are welcome att få en gratisspruta! Det har talats en hel del om det här har jag upptäckt, så jag tänkte "Why not?". Förresten är det University of Waterloo's slogan:
"You see something and say 'Why?'. I see something and say 'Why not?'"
Är det verkligen en bra slogan? För ett universitet, en källa till kunskap och utveckling? På en skala? Efter att ha läst det några gånger och sagt det högt för mig själv så känns det mer som en slogan en sekt skulle ha. Hade det varit mitt universitet hade jag nog kortat ner det till "When you see something, ask 'Why?'"
Anyways, ämnet var sprutor. Jag är inte rädd för sprutor längre och det kanske är därför jag tar varje chans jag kan för att få en? Det började i alla fall här med tuberculosis-sprutan alla nya och utbytesstudenter skulle ta i Oktober. Eftersom min första spruta visade att jag inte hade tuberkulos så behövde jag en till. Väldigt logiskt, sköterskan kan förklara! Så det var två sprutor på en vecka bara där. Sen kom sprutan, eller åtminstone nålen, när jag lämnade blod Nov 1. Och dagen efter fick jag min sista Gardasilspruta, så tillsammans med the flu shot idag är det fem.
Undrar hur många Rasmus fått?
;)
Just det, jag är Blodgivare (höll på att skriva Bloddonator, antar att språken håller på att mixa upp sig...)! :) Jag har inte donerat så många gånger i Lund, men eftersom man som kvinna bara får donera tre gånger per år, så har jag ju varit blodgivare i över ett år redan! Det känns jättebra att göra det, gör inte alls ont mer än det lilla svidet när sköterksan sätter in nålen, men de är oftast väldigt proffsiga och är så snälla så! Jag blev därför glad när jag redan första veckan i Waterloo hittade en Blood Donor Clinic nere vid Bulk Barn på Bridgeport Road. Och ännu gladare blev jag när de sa att det var helt okej för mig som svensk Blodgivare att lämna blod hos dem (efter lite bläddrande i pärmar och mummel bakom en dörr)! Eftersom jag lämnade blod strax innan jag åkte från Sverige så fick jag en tid i slutet av Oktober. Tjejen i receptionen var jättetrevlig och det verkade väldigt mysigt därinne, så jag blev jätteentusiastisk och skuttade därifrån, ivrig att komma tillbaka.
Så blev det slutligen dags och som ny på ett ställe så gör man ju som alltid: jämför med hur det är där hemma... Här följer de största skillnaderna i punktform och i kronologisk ordning för besöket:
- Efter att ha anmält min ankomst blev jag visad vidare till en sköterska bakom ett bord. Hon skulle ta min puls, blodtryck och blodvärde och därmed bedöma om jag fick fortsätta till nästa nivå. I Sverige får man istället sätta sig i donatorstolen direkt, där en sköterska testar ens blodvärde innan hon sätter in nålen och blodtrycket bara en gång per år. Denna kanadensiska sköterska var nog trött och försökte se bister och respektingivande ut, men efter några få försök till skämt så log hon och hennes ansikte blev genast så mycket mjukare och vackrare. Det roliga var också att hon kollade blodvärdet med nåt som liknade den gamla goda Sänkan. Hon stack hål på en fingertopp och bloddroppen sögs upp i ett tunt, tunt, glasrör. Detta tömde hon i ett ca 2 dl stort glas med en turkos vätska i, varpå mitt blod genast klumpade ihop sig i en bulle av liten ärtstorlek. Om den sjönk inom 15 s var blodvärdet tillräckligt högt. Min lilla klump flöt dock snabbt upp till ytan, varpå sköterskan yttrade ett bekymrat "Hmm..." och valde att plocka fram en digital blodmätare istället. Medan hon gjorde det sjönk min klump plötsligt som en sten och mätaren visade snart 34 i Hb. Gränsen för kvinnor är 25 (senast i Lund hade jag 42 - yeah!) så jag fick tillåtelse att proceed (fast blodtrycket var lite lågt...).
- Efter att man blivit godkänd får man sätta sig i ett litet bås för att i lugn o ro läsa igenom de tjugo sidor med information man får i famnen, samt skriva på ett godkännande eller ett "Ja, jag är medveten om att ni kommer att ta mitt blod. Ja, jag tycker att det är okej." Visserligen får man skriva på ett sånt i Sverige också, men det är bara en liten sida så det går lite fortare... Informationen man fick läsa handlade om olika sjukdomar som kan spridas med blodet från donator till mottagare, varför det är väldigt viktigt att donatorn är ärlig om han/hon vet eller anar att de inte är helt friska. Framför allt West Nile Virus verkar vara en stor grej här. Det är ett för människor ganska ofarligt virus men som många djur dör av varje år. Som människa kan man ha viruset i sitt blodsystem utan några symptom och virusarna dör/försvinner inom några dagar. Andra får symptom som liknar influensa eller stark förkylning och det är väldigt få och i så fall redan sjuka eller med svagt immunförsvar som dör varje år. Det lite roliga var ju dock att jag hört talas om West Nile Virus för första gången bara någon vecka tidigare och då i GIS-kursen eftersom det ingick i vår assignment att skapa en karta över Waterloo Region samt en över Ontario med fåglar funna döda av West Nile Virus under 2006! Waterloo var ganska ljusorange medan Toronto var knallrött på min karta... Men det är inte många fåglar det är tal om, så jag blev mer intresserad än skrämd. :)
- När man läst igenom alla papper och gett sitt godkännande blev man vidareslussad till nivå tre, där man blev instängd med en sköterska i ett ljust litet rum. Frågorna man fått läsa tidigare och ta ställning till hade bara handlat om sjukdomar och sjukdomshistoria i ens familj, men nu blev man istället muntligen förhörd av sköterskan om ens sexuella bravader och knarkvanor sedan senaste blodgivningen. Denna verkligen bistra 50-åriga sköterska hade nog läst frågorna en miljon gånger tidigare och såg inte att det var en helt ny person framför henne för fem öre... Men det kanske inte är så konstigt inom ett yrke där man träffar säkert hundra människor varje dag... Frågorna var lika, men mer detaljerade än de svenska. Men det häftigaste var att när alla var besvarade så gick sköterskan ut ur rummet medan man i enrum fick välja en liten klisterlapp med en streckkod på att sätta på sin besvarade och undertecknade blankett. Den ena klisterlappens streckkod betydde "Ja, jag tror att det är säkert att använda mitt blod, so go ahead!" medan den andra klisterlappen skulle visa "I think I have something, you probably shouldn't use my blood...". Detta steg finns inte i Sverige och jag tyckte att det var ett riktigt smart moment. Om man inte vågat säga till sköterskan eller kryssa för frågorna, som någon snart skulle gå igenom med en, sanningsenligt, så hade man nu chansen att enbart med sitt eget samvete som vittne, säga om man trodde att ens blod var okej eller inte. Man kanske dessutom hade blivit tvingad att gå dit eller bara kommit för att få sitt blod HIV-testat (vilket många tyvärr gör eftersom de inte vågar eller har råd att gå o göra det på en mottagning). Allt lämnat blod testas ändå, men om man satt en Big NoNo-lapp på sin påse så kasseras den. Ett mycket bra system som jag tycker att vi borde implementera i Sverige också!
- Därnäst fick man ta plats i en ledig stol. Och hear my word, those chairs are COMFY! I motsats till Sveriges vanliga, platta, fällbara patientbritsar med tre cm fyllning så fick man här sätta sig i den skönaste mjuka, breda salongsfåtölj! Aaaaaaaahh... Jag njöt... :) Sådana måste vi absolut införskaffa till alla Sveriges blodgivningsmottagningar! Tänk så många fler som skulle komma bara för att få koppla av en kvart i dessa ulliga, bulliga moln till viloplatser! Under tiden kommer en lugn och go sköterska och tittar till en titt som tätt, frågar om allt känns bra och om man kanske vill ha nåt litet att dricka, eller varför inte en filt? Allmän stresshantering i kombination med påfyllning av landets blodbank - kan det bli en bättre win-win situation?
- En stor skillnad mellan Kanada o Sverige är att de tar lika mycket blod ( 4.5-5 dl), men i Kanada får man lämna var 56e dag, man som kvinna. Alltså var 8e vecka! I Sverige ska det gå 10 veckor för män och 13 veckor för kvinnor, alltså mycket mer sällan, fast de tar lika mycket blod! Hm... Hur går detta ihop? Är kanadensarna vårdslösa och svenskarna förnuftiga eller är kanadensarna optimala och svenskarna överförsiktiga?
- Efter att man fyllt sin lilla påse får man gå till fikarummet och äta lite, precis som hemma. Men till skillnad från de fullkornsbullar, mager ost, mjölk och frukt man erbjuds i Sverige så kunde man här ENDAST (chock-)höja sitt blodsocker med chokladtäckta eller sockrade doughnuts från Tim Horton's samt choklad, kola, godis eller kakor från Bulk Barn. Skölja ner det kunde man med kaffe eller fem olika sorters läsk (varav visserligen en var Diet...). Vilket obönhörligen fick mig att undra om detta verkligen var en äkta medicinsk filial?
- Eftersom jag donerade för första gången i Kanada fick jag hela tiden bära (Synligt!) en klisterlapp på bröstet med texten "1st Time Donor!". Gulligt... Men det fick också folk omkring mig att ivrigt berätta om deras första gång, eller en av de 20-30 gånger de donerat blod. Ganska imponerande att möte någon som lämnat blod upp emot 50 gånger! På väggen i fikarummet fanns anslagstavlor med små foton på folk som lämnat för 10e, 20e, 25e, 30e, 40e, 50e upp till 300e gången! Det var visserligen bara en äldre herre som lämnat blod 300 gånger, men ändå: om han lämnat regelbundet, var 56e dag, och inte missat ett enda tillfälle så har han i så fall varit blodgivare i över 46 år! Ganska maffigt, va!?
I fikarummet satt två herrar i övre medelåldern (och övre viktklassen) och mumsade på vars två doughnuts (innan de skulle bege sig hem för att äta middag med sina fruar...). Den som började prata först (på perfekt engelska) hette John och hade kommit till Kanada som femåring med sina föräldrar från Italien. Den andre var tyst i början men muttrade sen (med stark accent) att han hade kommit som 22-åring från Ukraina och var väldigt tacksam att han hade kunnat skapa sig ett liv här eftersom han nog inte haft det alls lika bra om han hade stannat kvar hemma i Europa. Fantastiskt!... Really makes you think...
Så det som skulle ta "about 15 minutes" hade slutligen tagit mig två timmar! Jag snackade en hel del med sköterskorna inne på fåtöljsektionen och några andra tjejer som alltid kom och lämnade blod tillsammans. Den ena fick dock inte lämna denna gången eftersom hennes blodvärde var för lågt, men fick tipset att äta mycket russin (!) till nästa gång. Riktigt kul upplevelse, kan sannerligen rekommenderas. Och har du inte möjlighet att göra det i Kanada, så gör det i den stad du befinner dig! Förresten så fick jag mig en sann inspirationskälla till att berätta för andra hur viktigt det är att lämna blod. Det finns ju alltid broschyrer där olika människor berättar hur glada de är att de kunde få blod efter sin bilolycka eller på grund av deras njurdeficiency, men det var inte förrän Tony, den jättesnälla, lite tysta killen från Laos som bor i rummet bredvid Rasmus, berättade att han fick regelbundna blodtransfusioner på grund av hans ovanliga blodsjukdom, som jag kände hur viktigt det är att dela med sig av sitt friska blod om man kan. Han kände ingen blodgivare heller så det var en "cool moment" för oss båda. Och när han sa "Thank you!" så kände jag mig väldigt stolt... :)
Så om du är över 18 år och frisk - bli blodgivare. Du räddar verkligen liv...
Oj vilken moralkaka detta inlägget blev! Och långt... igen... Jag är inte kvar på bussen längre, utan nu är det lördag eftermiddag och Rasmus o jag hänger hos Österrikarna Ecke o Rut eftersom brandlarmet gick igen i Rasmus apartment building. Utanför fönstret singlar några enstaka snöflingor och vi har precis pratat om vad vi ska hitta på i New York när vi ses där i December, dagarna innan Rasmus o jag flyger vidare till Seattle för att fira jul och nyår med mamma och våra kära vänner familjen Marks. Rasmus visar nåt musikprogram på sin dator för Österrikarna, nåt med "Funky ABBA" och "African Jazz"... Han hade en liten konsert med ett av sina två jazzband i torsdags kväll, uppe i the Faculty Lounge. Jag hörde deras rehearsal för tre veckor sen och det lät mycket bättre nu, men den allmänna atmosfären var lite blasé, vilket var synd. Kanske grundad i osäkerhet och nervositet inför att spela flera takter solo? Bandledaren Andrew Scott, som vi även lyssnade på på restaurangen Manhattan's för tre veckor sen, såg väldigt trött ut och Rasmus sa att han blivit pappa för andra gången för bara två dagar sen. Efter spelningen sjönk han ner i en soffa och mumlade med sitt gråbleka ansikte nånting om att "My wife is gonna kill me"... När 13-manna bandet spelat klart, rumsterades det om bland stolarna och trumset och Rasmus med fem andra killar intog scenen. De jazzade loss på en helt annan nivå och det var underbart att lyssna på. Sån skillnad mot det förra gänget! Dessa sex killar; en trumpet, en saxofon, en grymt bra trummis, en elbas, en elgitarr o en kille från Bahamas på synt, var så levande i musiken och hade en mycket mer aktiv och smidig kommunikation mellan sig. "Okey, now you go!" viskade någon med en nick till en annan, varpå den andre jammade iväg och klättrade vida omkring med sina toner medan de andra understödde med stabilt komp. Jag njöt i fåtöljen, vilket även Erin, Tony, Evan o Susan (alla från Rasmus korridor) gjorde.
Igår, fredag, spelade Rasmus igen med samma basist, Dylan, samt elgitarristen Evan och en trummis (didn't catch his name...) i en byggnad mitt på campus som heter the Bull Ring och är helt rund och i rött tegel. Detta hus heter så eftersom det tidigare (pre-universitet) var ett auktions- och uppvisningsställe för boskap! De tre killarna brukar spela tillsammans på fredagar och har ibland fått $60 per person per kväll! I alla fall så bara joinade Rasmus dem och jammade på bättre än nånsin! Han är så otroligt begåvad och det är verkligen underbart att se hur han fylls till bredden av musiken... Och det låter bra också! :) Versionen av "Through the Grapevine" ska sent förglömmas!... Tony följde med igen och njöt med mig, efter att vi festat på pizzorna vi gjorde tillsammans for dinner.
Nu ska Ecke upp o plugga på sitt rum och eftersom brandlarmet borde ha tystnat vid det här laget så får väl Rasmus o jag göra detsamma... En sista snöflinga dalar sakta mot marken.
Ha en skön helg!
/kanadanka
På buss 8 från Universitetet ner till busstationen, satt två kvinnor i 45-årsåldern snett framför mig. Den ena var av asiatiskt ursprung, hade ljusgul hud, var naturligt smal och smålog hela tiden med blicken snett ner mot golvet. Hon såg väldigt lugn och snäll ut och professionell i sin stilfulla klädsel och läderhandskar. Hon samtalade med låg röst med sin väninna, kvinnan intill henne, som var av afrikanskt ursprung och hade len, chokladmörk hud. Hennes kindben var tydliga och hennes ögon nästan helt runda. Hon hade kortklippt kopparfärgat hår som envist krullade sig intensivt och talade med betydligt högre och minst lika glad röst. Fick lust att krama hennes bastanta kroppshydda, varpå hon skulle skrocka glatt och släppa mig för att ta ut en stor plåt med väldoftande bullar ur ugnen. Fast det skulle vara på hennes lediga tid, för nu var hon också väldigt stiligt klädd och de båda var nog på väg hem från kontoret eller på väg till ett möte. Plötsligt avbröt iaf den mörka kvinnan sig och, i ett mycket djupare tonläge, mumlade hon stönande medan hon snabbt försökte knäppa upp sin rock med ena handen. En tredje kvinna fångade hennes blick och sa "It's hot in here" eller nåt liknande. "Yes, very hot!" svarade den mörka kvinnan med ett leende, men la sen allvarligare till "and flushes on top of that! I've had them for 12 years now and really, they're not getting any better - they're getting worse!"
Tänkte genast på mamma och mormor som hade ett liknande samtal i mormors kök för ett antal år sen. Mamma klagade över sina vallningar och hur jobbigt det var, och det slog mig inte att det var en dotter som klagade inför sin mor, förrän mormor svarade "Kära barn, det är bara att vänja dig! Jag har dem fortfarande!"
82 bast.
Är det så även min framtid ser ut?
Nåja, det återstår att se. Jag kommer ju att vara upptagen med en massa andra problem tills det blir dags för det problemet, så jag lär ju inte gå sysslolös till dess i alla fall... :) Men vad scenariot på bussen ledde till i mitt huvud var hur underbart blandad befolkningen i denna nation är! Man möter verkligen alla sorts människor på campus, i mataffären, på gatan, på bussen - och ingen verkar ha problem med att personen intill ser annorlunda ut än han/hon själv! Det är fantastiskt upplyftande och inspirerande samtidigt som jag blir mer kritisk till hur beteendet kan vara hemma i Malmö. Lund har ju inga invandrare att tala om, förutom utbytesstudenter, men i Malmö är ju över en tredjedel av invånarna från ett annat land än Sverige och eventuella fördomar, rasism eller diskriminiering blir mycket tydligare där än i Lund. Jämfört med Malmö är Waterloo mycket mer integrerat och mig veterligen finns här inga getton eller uppdelningar av kontinenttillhörighet per stadsdel eller liknande. Jag hade ett långt samtal med min GIS-klasskompis John O'Reilly förra veckan och han sa att rasism i praktiken är obefintligt i Kanada. Det är fult att vara rasistisk och det är en mycket stark förolämpning att kalla någon rasist. Antagligen eftersom i princip alla, utom ursprungsbefolkningen som är decimerad till närmast utplåning, är mer eller mindre invandrare. Men Kanada har ju således blivit en beskyddare av minoriteter, utvecklats till ett rasblint samhälle och blivit en fredsbevarande och jämställd nation.
Ett mixat samhälle föder alltså tolerans, respekt och fred? Let's make the World mixed up, I say!
Nu till något helt annat:
Idag fick jag min femte kanadensiska spruta på bara en dryg månad!
Några ryser när de hör sånt, andra säger med lagom intresserad röst "Jaha?". Det bara slog mig idag, eftersom jag lät mig få en influensavaccination. De delas ut gratis på campus denna veckan och både students, faculty, staff and family are welcome att få en gratisspruta! Det har talats en hel del om det här har jag upptäckt, så jag tänkte "Why not?". Förresten är det University of Waterloo's slogan:
"You see something and say 'Why?'. I see something and say 'Why not?'"
Är det verkligen en bra slogan? För ett universitet, en källa till kunskap och utveckling? På en skala? Efter att ha läst det några gånger och sagt det högt för mig själv så känns det mer som en slogan en sekt skulle ha. Hade det varit mitt universitet hade jag nog kortat ner det till "When you see something, ask 'Why?'"
Anyways, ämnet var sprutor. Jag är inte rädd för sprutor längre och det kanske är därför jag tar varje chans jag kan för att få en? Det började i alla fall här med tuberculosis-sprutan alla nya och utbytesstudenter skulle ta i Oktober. Eftersom min första spruta visade att jag inte hade tuberkulos så behövde jag en till. Väldigt logiskt, sköterskan kan förklara! Så det var två sprutor på en vecka bara där. Sen kom sprutan, eller åtminstone nålen, när jag lämnade blod Nov 1. Och dagen efter fick jag min sista Gardasilspruta, så tillsammans med the flu shot idag är det fem.
Undrar hur många Rasmus fått?
;)
Just det, jag är Blodgivare (höll på att skriva Bloddonator, antar att språken håller på att mixa upp sig...)! :) Jag har inte donerat så många gånger i Lund, men eftersom man som kvinna bara får donera tre gånger per år, så har jag ju varit blodgivare i över ett år redan! Det känns jättebra att göra det, gör inte alls ont mer än det lilla svidet när sköterksan sätter in nålen, men de är oftast väldigt proffsiga och är så snälla så! Jag blev därför glad när jag redan första veckan i Waterloo hittade en Blood Donor Clinic nere vid Bulk Barn på Bridgeport Road. Och ännu gladare blev jag när de sa att det var helt okej för mig som svensk Blodgivare att lämna blod hos dem (efter lite bläddrande i pärmar och mummel bakom en dörr)! Eftersom jag lämnade blod strax innan jag åkte från Sverige så fick jag en tid i slutet av Oktober. Tjejen i receptionen var jättetrevlig och det verkade väldigt mysigt därinne, så jag blev jätteentusiastisk och skuttade därifrån, ivrig att komma tillbaka.
Så blev det slutligen dags och som ny på ett ställe så gör man ju som alltid: jämför med hur det är där hemma... Här följer de största skillnaderna i punktform och i kronologisk ordning för besöket:
- Efter att ha anmält min ankomst blev jag visad vidare till en sköterska bakom ett bord. Hon skulle ta min puls, blodtryck och blodvärde och därmed bedöma om jag fick fortsätta till nästa nivå. I Sverige får man istället sätta sig i donatorstolen direkt, där en sköterska testar ens blodvärde innan hon sätter in nålen och blodtrycket bara en gång per år. Denna kanadensiska sköterska var nog trött och försökte se bister och respektingivande ut, men efter några få försök till skämt så log hon och hennes ansikte blev genast så mycket mjukare och vackrare. Det roliga var också att hon kollade blodvärdet med nåt som liknade den gamla goda Sänkan. Hon stack hål på en fingertopp och bloddroppen sögs upp i ett tunt, tunt, glasrör. Detta tömde hon i ett ca 2 dl stort glas med en turkos vätska i, varpå mitt blod genast klumpade ihop sig i en bulle av liten ärtstorlek. Om den sjönk inom 15 s var blodvärdet tillräckligt högt. Min lilla klump flöt dock snabbt upp till ytan, varpå sköterskan yttrade ett bekymrat "Hmm..." och valde att plocka fram en digital blodmätare istället. Medan hon gjorde det sjönk min klump plötsligt som en sten och mätaren visade snart 34 i Hb. Gränsen för kvinnor är 25 (senast i Lund hade jag 42 - yeah!) så jag fick tillåtelse att proceed (fast blodtrycket var lite lågt...).
- Efter att man blivit godkänd får man sätta sig i ett litet bås för att i lugn o ro läsa igenom de tjugo sidor med information man får i famnen, samt skriva på ett godkännande eller ett "Ja, jag är medveten om att ni kommer att ta mitt blod. Ja, jag tycker att det är okej." Visserligen får man skriva på ett sånt i Sverige också, men det är bara en liten sida så det går lite fortare... Informationen man fick läsa handlade om olika sjukdomar som kan spridas med blodet från donator till mottagare, varför det är väldigt viktigt att donatorn är ärlig om han/hon vet eller anar att de inte är helt friska. Framför allt West Nile Virus verkar vara en stor grej här. Det är ett för människor ganska ofarligt virus men som många djur dör av varje år. Som människa kan man ha viruset i sitt blodsystem utan några symptom och virusarna dör/försvinner inom några dagar. Andra får symptom som liknar influensa eller stark förkylning och det är väldigt få och i så fall redan sjuka eller med svagt immunförsvar som dör varje år. Det lite roliga var ju dock att jag hört talas om West Nile Virus för första gången bara någon vecka tidigare och då i GIS-kursen eftersom det ingick i vår assignment att skapa en karta över Waterloo Region samt en över Ontario med fåglar funna döda av West Nile Virus under 2006! Waterloo var ganska ljusorange medan Toronto var knallrött på min karta... Men det är inte många fåglar det är tal om, så jag blev mer intresserad än skrämd. :)
- När man läst igenom alla papper och gett sitt godkännande blev man vidareslussad till nivå tre, där man blev instängd med en sköterska i ett ljust litet rum. Frågorna man fått läsa tidigare och ta ställning till hade bara handlat om sjukdomar och sjukdomshistoria i ens familj, men nu blev man istället muntligen förhörd av sköterskan om ens sexuella bravader och knarkvanor sedan senaste blodgivningen. Denna verkligen bistra 50-åriga sköterska hade nog läst frågorna en miljon gånger tidigare och såg inte att det var en helt ny person framför henne för fem öre... Men det kanske inte är så konstigt inom ett yrke där man träffar säkert hundra människor varje dag... Frågorna var lika, men mer detaljerade än de svenska. Men det häftigaste var att när alla var besvarade så gick sköterskan ut ur rummet medan man i enrum fick välja en liten klisterlapp med en streckkod på att sätta på sin besvarade och undertecknade blankett. Den ena klisterlappens streckkod betydde "Ja, jag tror att det är säkert att använda mitt blod, so go ahead!" medan den andra klisterlappen skulle visa "I think I have something, you probably shouldn't use my blood...". Detta steg finns inte i Sverige och jag tyckte att det var ett riktigt smart moment. Om man inte vågat säga till sköterskan eller kryssa för frågorna, som någon snart skulle gå igenom med en, sanningsenligt, så hade man nu chansen att enbart med sitt eget samvete som vittne, säga om man trodde att ens blod var okej eller inte. Man kanske dessutom hade blivit tvingad att gå dit eller bara kommit för att få sitt blod HIV-testat (vilket många tyvärr gör eftersom de inte vågar eller har råd att gå o göra det på en mottagning). Allt lämnat blod testas ändå, men om man satt en Big NoNo-lapp på sin påse så kasseras den. Ett mycket bra system som jag tycker att vi borde implementera i Sverige också!
- Därnäst fick man ta plats i en ledig stol. Och hear my word, those chairs are COMFY! I motsats till Sveriges vanliga, platta, fällbara patientbritsar med tre cm fyllning så fick man här sätta sig i den skönaste mjuka, breda salongsfåtölj! Aaaaaaaahh... Jag njöt... :) Sådana måste vi absolut införskaffa till alla Sveriges blodgivningsmottagningar! Tänk så många fler som skulle komma bara för att få koppla av en kvart i dessa ulliga, bulliga moln till viloplatser! Under tiden kommer en lugn och go sköterska och tittar till en titt som tätt, frågar om allt känns bra och om man kanske vill ha nåt litet att dricka, eller varför inte en filt? Allmän stresshantering i kombination med påfyllning av landets blodbank - kan det bli en bättre win-win situation?
- En stor skillnad mellan Kanada o Sverige är att de tar lika mycket blod ( 4.5-5 dl), men i Kanada får man lämna var 56e dag, man som kvinna. Alltså var 8e vecka! I Sverige ska det gå 10 veckor för män och 13 veckor för kvinnor, alltså mycket mer sällan, fast de tar lika mycket blod! Hm... Hur går detta ihop? Är kanadensarna vårdslösa och svenskarna förnuftiga eller är kanadensarna optimala och svenskarna överförsiktiga?
- Efter att man fyllt sin lilla påse får man gå till fikarummet och äta lite, precis som hemma. Men till skillnad från de fullkornsbullar, mager ost, mjölk och frukt man erbjuds i Sverige så kunde man här ENDAST (chock-)höja sitt blodsocker med chokladtäckta eller sockrade doughnuts från Tim Horton's samt choklad, kola, godis eller kakor från Bulk Barn. Skölja ner det kunde man med kaffe eller fem olika sorters läsk (varav visserligen en var Diet...). Vilket obönhörligen fick mig att undra om detta verkligen var en äkta medicinsk filial?
- Eftersom jag donerade för första gången i Kanada fick jag hela tiden bära (Synligt!) en klisterlapp på bröstet med texten "1st Time Donor!". Gulligt... Men det fick också folk omkring mig att ivrigt berätta om deras första gång, eller en av de 20-30 gånger de donerat blod. Ganska imponerande att möte någon som lämnat blod upp emot 50 gånger! På väggen i fikarummet fanns anslagstavlor med små foton på folk som lämnat för 10e, 20e, 25e, 30e, 40e, 50e upp till 300e gången! Det var visserligen bara en äldre herre som lämnat blod 300 gånger, men ändå: om han lämnat regelbundet, var 56e dag, och inte missat ett enda tillfälle så har han i så fall varit blodgivare i över 46 år! Ganska maffigt, va!?
I fikarummet satt två herrar i övre medelåldern (och övre viktklassen) och mumsade på vars två doughnuts (innan de skulle bege sig hem för att äta middag med sina fruar...). Den som började prata först (på perfekt engelska) hette John och hade kommit till Kanada som femåring med sina föräldrar från Italien. Den andre var tyst i början men muttrade sen (med stark accent) att han hade kommit som 22-åring från Ukraina och var väldigt tacksam att han hade kunnat skapa sig ett liv här eftersom han nog inte haft det alls lika bra om han hade stannat kvar hemma i Europa. Fantastiskt!... Really makes you think...
Så det som skulle ta "about 15 minutes" hade slutligen tagit mig två timmar! Jag snackade en hel del med sköterskorna inne på fåtöljsektionen och några andra tjejer som alltid kom och lämnade blod tillsammans. Den ena fick dock inte lämna denna gången eftersom hennes blodvärde var för lågt, men fick tipset att äta mycket russin (!) till nästa gång. Riktigt kul upplevelse, kan sannerligen rekommenderas. Och har du inte möjlighet att göra det i Kanada, så gör det i den stad du befinner dig! Förresten så fick jag mig en sann inspirationskälla till att berätta för andra hur viktigt det är att lämna blod. Det finns ju alltid broschyrer där olika människor berättar hur glada de är att de kunde få blod efter sin bilolycka eller på grund av deras njurdeficiency, men det var inte förrän Tony, den jättesnälla, lite tysta killen från Laos som bor i rummet bredvid Rasmus, berättade att han fick regelbundna blodtransfusioner på grund av hans ovanliga blodsjukdom, som jag kände hur viktigt det är att dela med sig av sitt friska blod om man kan. Han kände ingen blodgivare heller så det var en "cool moment" för oss båda. Och när han sa "Thank you!" så kände jag mig väldigt stolt... :)
Så om du är över 18 år och frisk - bli blodgivare. Du räddar verkligen liv...
Oj vilken moralkaka detta inlägget blev! Och långt... igen... Jag är inte kvar på bussen längre, utan nu är det lördag eftermiddag och Rasmus o jag hänger hos Österrikarna Ecke o Rut eftersom brandlarmet gick igen i Rasmus apartment building. Utanför fönstret singlar några enstaka snöflingor och vi har precis pratat om vad vi ska hitta på i New York när vi ses där i December, dagarna innan Rasmus o jag flyger vidare till Seattle för att fira jul och nyår med mamma och våra kära vänner familjen Marks. Rasmus visar nåt musikprogram på sin dator för Österrikarna, nåt med "Funky ABBA" och "African Jazz"... Han hade en liten konsert med ett av sina två jazzband i torsdags kväll, uppe i the Faculty Lounge. Jag hörde deras rehearsal för tre veckor sen och det lät mycket bättre nu, men den allmänna atmosfären var lite blasé, vilket var synd. Kanske grundad i osäkerhet och nervositet inför att spela flera takter solo? Bandledaren Andrew Scott, som vi även lyssnade på på restaurangen Manhattan's för tre veckor sen, såg väldigt trött ut och Rasmus sa att han blivit pappa för andra gången för bara två dagar sen. Efter spelningen sjönk han ner i en soffa och mumlade med sitt gråbleka ansikte nånting om att "My wife is gonna kill me"... När 13-manna bandet spelat klart, rumsterades det om bland stolarna och trumset och Rasmus med fem andra killar intog scenen. De jazzade loss på en helt annan nivå och det var underbart att lyssna på. Sån skillnad mot det förra gänget! Dessa sex killar; en trumpet, en saxofon, en grymt bra trummis, en elbas, en elgitarr o en kille från Bahamas på synt, var så levande i musiken och hade en mycket mer aktiv och smidig kommunikation mellan sig. "Okey, now you go!" viskade någon med en nick till en annan, varpå den andre jammade iväg och klättrade vida omkring med sina toner medan de andra understödde med stabilt komp. Jag njöt i fåtöljen, vilket även Erin, Tony, Evan o Susan (alla från Rasmus korridor) gjorde.
Igår, fredag, spelade Rasmus igen med samma basist, Dylan, samt elgitarristen Evan och en trummis (didn't catch his name...) i en byggnad mitt på campus som heter the Bull Ring och är helt rund och i rött tegel. Detta hus heter så eftersom det tidigare (pre-universitet) var ett auktions- och uppvisningsställe för boskap! De tre killarna brukar spela tillsammans på fredagar och har ibland fått $60 per person per kväll! I alla fall så bara joinade Rasmus dem och jammade på bättre än nånsin! Han är så otroligt begåvad och det är verkligen underbart att se hur han fylls till bredden av musiken... Och det låter bra också! :) Versionen av "Through the Grapevine" ska sent förglömmas!... Tony följde med igen och njöt med mig, efter att vi festat på pizzorna vi gjorde tillsammans for dinner.
Nu ska Ecke upp o plugga på sitt rum och eftersom brandlarmet borde ha tystnat vid det här laget så får väl Rasmus o jag göra detsamma... En sista snöflinga dalar sakta mot marken.
Ha en skön helg!
/kanadanka
Monday, November 12, 2007
Hejåhå,
vad tiden gå!
Fast ibland den springa
och man vill den tvinga
att sakta ner,
så man kan njuta mer...
Alltid kul att spontandikta, det borde man göra oftare. Fast det är ju som roligast när det plötsligt bara dyker upp i huvudet och det kan man ju inte styra, så det är kanske orimligt att vilja spontandikta oftare eftersom det ju faktiskt inte blir spontan diktning då...
Nåja,
jag ville mest säga att Rasmus o jag fortfarande lever, men att det inte skrivits på ett tag eftersom jag är inne i en trött period och dessutom har mycketmycket skolarbete. Förra måndagen sov jag 12 timmar under natten sen 2+2 timmar under dagen och gick ändå och la mig vid 10 pm. Det är otroligt skönt att sova fast min säng är hård och varje metal spring i madrassen känns. Men jag vet ungefär var groparna är där jag kan passa in knäna och somna ganska bekvämt.
Vi var i Stratford förra lördagen och såg musikalen Oklahoma! Bussen avgick från CLV Community Centre 4:00 pm SHARP! (not...) och vi var kanske 20 studenter som stod i små clusters på gräsmattan och väntade på bussen. Rasmus o jag stod med Philipp-the-German och några av hans tyska kompisar och försökte hitta samtalsämnen. Det var lite segt eftersom alla var lite trötta i huvudet sådär en gråmulen lördag eftermiddag, men så kom vår buss runt hörnet: en jättetypisk amerikansk knallgul school bus! När vi gick på kände jag mig precis som Forest Gump måste ha gjort när han klev på bussen till skolan för första gången och spanade efter en ledig plats mellan huvudena som tittade upp från de grå sätena... Bussen rullade genom det lågt böljande landskapet mot Stratford, känd för sina många teatrar och döpt efter Shakespeares födelseort vid floden Avon. Det rann en flod genom kanadensiska Stratford också, men vad den hette ville ingen skylt förtälja...
Väl framme i Stratford stannade vi vid Festival Theatre där föreställningen skulle vara tre timmar senare och den kvinnliga chauffören mumlade nåt i mikrofonen om att "take a right, take a left, downtown, leaving from here, good time" innan vi trillade ut på gräset. Innan vi åkte hade Philipp förresten råkat börja prata på tyska med Rasmus och när vi kom ut ur bussen började Rasmus säga nåt på svenska till Philipp. Mycket roligt, mycket roligt... Vi började gå längs med floden i riktning mot vad vi trodde var downtown. På vägen kom vi förbi en ishall och jag kände mig nödgad att gå in o visitera toiletten. Där inne pågick nog en konståkningstävling eller hockeymatch för det fanns knattar i båda sorters utstyrsel. Roligt dock att det fanns en stor skylt på väggen där inne där det stod typ "No hockey playing, no sticks, no pucks"... Hm... Förresten, märket på låset på insidan av båset inne på damernas var Hiny Hider!
Vi gick runt i nån timme på de största gatorna (= de med affärer) i skymningen och jag njöt av att lunka stillsamt med Rasmus intill, titta på allt galet, vackert, udda, fult och mumsigt i skyltfönstren. Julpyntning hade påbörjats så gott som i varje affär, men det var en mysig stämning över det. Bäst minns jag chokladaffären vi tittade in i (och gick två varv i...). Där fanns en maskin som höll vit choklad flytande och en med mörk choklad... Allt var så vackert gjort och upplagt, det var som en tätt stjärnströdd himmel av praliner, marsipankreationer, fudge, knäck, mer choklad, candied apples, glass och ännu mer choklad... I hörnet satt en gosedjursisbjörn i närmast naturlig storlek, inklämd i en t-shirt på vilken det stod "Give me all your chocolate and no one gets hurt!"... :)
Vi hann med ett besök på Tim Horton's innan vi började dra oss tillbaka mot teatern, men de hade ingen broccoli soup så det blev the regular för mig: en toasted 12 grain bagel och en kaffe med mjölk o sweetener. Rasmus tog också en bagel och testade sen en doughnut med strawberry/lime-sylt i.
Musikalen Oklahoma är skriven av samma personer som skrev... vad var det nu Rasmus sa... gah, minns inte! Men den utspelar sig i Södern under Vilda Västern-tid (1800-nån gång) och huvudpersonerna heter... men jisses, vad minnet är kort! Eh... Aunt... jag tjuvkikar i programmet helt enkelt! Ha! Detta är anledningen till att alltid behålla alla program o biljetter o grejer man får: om man glömt detaljerna när man ska skriva om dem på sin blog så är informationen inte långt borta! :) Musikalen är skriven av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II och huvudpersonerna heter Laurey, Curly, Aunt Eller, Jud Fry, Ado Annie, Will Parker och Ali Hakim. Ado Annie sjunger en av de mest kända sångerna från musikalen som heter "I'm just a girl who can't say no" och "tema"låten börjar "Oh, what a beautiful morning, oh, what a beautiful day! I've got a beautiful feeling, everything's going my way!". Den låten var också den som Rasmus, jag o tyskorna sjöng ljudligt på när vi lämnade teatern efteråt - och under i princip hela bussreasn tillbaka till Waterloo... Pjäsen var fantastisk med tanke på alla dansnummer som den stora ensemblen genomförde tillsammans! Visserligen extremt stereotypiskt, men alla flickor såg så lätta ut och det såg så enkelt ut när de hoppade, svävade, snurrade o allt. Killarna var också duktiga, men inte lika alvlika som tjejerna i sina enkla men vackra klänningar... Mmmm... Har önskat sen jag var liten att jag hade kunnat vara med på den tiden och upptäcka västern... Visserligen hemskt att inse vilka fördomsfulla och rasistiska åsikter man skulle ha och hur kämpit, otryggt, obekvämt och kallt och hungrigt det ofta skulle vara, men att få vara bland de första (vita...) människorna att få se det fantastiska landskap USA har att erbjuda - och då orört - det övervinner så mycket... Ännu bättre: att få vara indian och leva i balans med naturen (innan de vita kom)... barndomsdrömmar är starka, dom!
Var var vi nånstans? Jo, foton från Stratford finns i albumet ute till höger!
Denna helgen kom Rasmus hit igen. Men först kom han i tisdags och överraskade mig!! Jag hade en riktigt shitty day och vågat skriva ner lite mörka tankar i ett mail till honom på eftermiddagen, för att få pysa av mig lite till någon som jag vet bryr sig. Han hade inte heller varit så glad, så han hade tagit bussen vid 9 pm från Guelph till Waterloo, bytt till stadsbuss och fått gå 3-4 km för att komma hit! Jag hade kommit hem från GIS-labbet en dryg halvtimme tidigare och just fått iväg min paper i Politics of Sustainable Communities, när jag hörde någon komma in därnere. Jag trodde att det var Philip som pratade med Johan och att de skulle plugga tillsammans eller nåt. Steg i trappan följdes av en knackning på min halvöppna dörr. Jag trodde att det var Philip som bara ville säga hej innan han typ skulle gå på toa eller nåt, men så hör jag ett försiktigt "Hej älskling?" och ser ett Rasmushuvud sticka fram bakom dörren! HEEEEEEEEEEJ!!! Jag flög upp ur stolen och fick nog mest ur mig ett pip och sen stod vi o bara höll om varandra hårt mitt på mitt golv i säkert 10 minuter...
Underbart...
:)
Han stannade bara över natten och jag följde honom till busshållplatsen vid campus på förmiddagen. Men vilken injektion av positiv energi det var! Den dagen var helt annorlunda än de föregående!
I fredags kom Rasmus tillbaka och tog sig direkt till GIS-labbet på campus där jag satt och arbetade med labben som ska lämnas in imorgon. Jag hann göra klart de två kartorna och ska skriva svaren på de sista frågorna imorgon... Men vi lämnade Environmental Studies building ganska snart och gick till anda änden av campus för att hitta "Game Museum"! Rasmus hade letat upp det på internet och blivit sugen, men tyvärr var det lilla rummet med utställning och spel redo att spelas stängt för veckan, så det blev lite snopet fönstertittande istället. Men precis innan hade vi äntligen fått vår broccolisoppa på Tim Horton's i Student Life Centre, så vi var ganska glada ändå! :) Men vi gick tillbaka till SLC för att leta information om kvällens Warrior Weekend-upplägg och hittade då Johan mitt i vimmlet. Han sa att han strax skulle till Campus Crusade for Cheese som hade möte och bjöd oss att följa med. Vilket roligt sällskap! Vi kom in i en helt vanlig, grå och tråkig föreläsningssal på tredje våningen i Math & Computer's Building, men där var ett tjugotal leende människor och en papperstallrik med små kubikcentimeter stora ostkuber på varannan bänk. För 2 dollar (och 10 cent för en papperstallrik) fick man sen gå runt o smaka på alla ostarna när ordförande hade hojtat "Go!" från svarta tavlan. Killarna mumsade, grimaserade, smaskade och njöt och tyckte nog att Asiago var bäst av alla 14 ostsorter i rummet. Jag fick tjuvsmaka på 2-3 sorter och föll pladask för den rökta cheddarn. Sen uppstod simultant ett enromt behov av vatten, så vi gick ut i korridoren och letade upp en liten springbrunn (eller vad man nu ska kalla de typiska vattenhålen, de små kranarna som utdelar vatten åt nordost/nordväst/i 45 graders vinkel från nollmeridianen/snett uppåt). Sen var det röstning men vi kom tillbaka precis när Asiago passerats, men jag hann iaf rösta (med båda armarna rakt uppåt och fingrarna spretande åt alla håll) på den rökta cheddarn. Asiago vann överlägset med 14 röster mot i genomsnitt 3-4. Fast den kanadensiska milda orange osten fick noll röster... Till nästa gång efterfrågades bland annat en minst 5 år gammal cheddar, weird greek cheese, sheep cheddar, nån ny rökt sort och en stark Gouda. Intressant sällskap! :)
Rasmus o jag gick och handlade på Sobeys, sov middag och lagade middag och gick sen tillbaka till campus för att vara med på Warrior Weekend's fredagsutbud. Det är en fredag och lördag i månaden som är döpt efter University of Waterloo's sports teams Warriors och som erbjuder gratis film, snacks och olika aktiviteter mot uppvisande av WatCard (= StudentID). Rasmus o jag kom precis innan filmen Superbad skulle börja (vilken Rasmus velat se sen vi var i Toronto i mitten av September...), men vi hann ändå göra vars en stressball (peta ner mycket mjöl i en ballong - knyt åt - krama i handen om stressad) och Rasmus fixade en liten påse popcorn. Sen satt vi bland 200 andra på vanliga pinnstolar i det stora öppna rummet i SLC och tittade på en provisorisk jätteskärm och skrattade och fascinerades och skrattade lite till.
Lördagen bjöd på djupare kultur eftersom vi tog oss till Kitchener-Waterloo Art Gallery (commonly known as the KWAG), efter rekommendation av min GIS-class mate John O'Reilly. Han o jag pratade i nästan tre timmar i GIS-labbet i torsdags kväll om en massa intressanta ämnen som tro, för- och nackdelar med religion, rätt till abort eller inte, rasism, arkitektur (hans favoritarkitekt är Santiago Calatrava: skaparen av Turning Torso!), samhällsuppbyggnad, lokaltrafik och mycket mer... Verkligen givande! Säkert de tre timmar jag lärt mig mest på i det labbet... Iaf så sa John att han var grymt imponerad av den lastbil som fanns på KWAG och som bestod av hundratals små gotiska bågar i trä, samt den video som visade en fyrbent trästol som föll isär och sedan samlade ihop sig själv och reste sig upp med hjälp av datorn som var placerad inuti dess sits. Detta fick också Rasmus väldigt intresserad av att gå dit! ;) Lastbilen var verkligen imponerande och jag kan verkligen förstå att John trodde att den var utskuren i trä, men när man kom nära såg man att den var av superrostig metall. Filmen av stolen som trillade i bitar höll oss också naglade i 5 min 35 s, men eftersnacket övergick i vår egen diskussion om vad som är konst och om det verkligen är så att det är konstgalleriägarna som bestämmer vad som är "riktig" konst. Denna diskussion höll säkert på i en timme... medan vi tittade på resten av tavlorna i det relativt lilla galleriet och sen gick ut till busshållplatsen i det nära nollgradiga vädret. Vi åkte vidare till Fairview Mall, denna fullständiga brytning mot KWAG i den södra änden av Kitchener. Varken Rasmus eller jag hade varit längre söderut än downtown Kitchener, så det var på tiden att utforska mer av stan. Vår destination blev således i sann nordamerikansk konsumtionsanda en gigantisk shopping mall. Vi hann nog bara vara där en dryg timme innan de stängde 6 pm, men vi hann ju bli införstådda med hur sjukt många butiker och jätteaffärer det fanns på området. Till Rasmus stora förtjusning hann vi in på Wal-Mart efter att vi valt ut den troligtvis godaste och mest prisvärda snabbmatsrestaurangen in the entire food court och avnjutit vår Korean dumplings with rice and two side dishes of veggies and a large Diet Coke. Det är förresten jättemysigt att dela maträtt med varandra! Inte bara ekonomiskt och kalorimässigt fördelaktigt, utan även gulligt... ;)
Vad gjorde vi på lördagkvällen? Vi var så trötta att Rasmus somnade på bussen hem och väl hemma läste jag en artikel och han pluggade tills jag gick o la mig och han gick ner för att prata med Johan och Philip en stund. Rasmus var nog ett nattdjur i sitt tidigare liv...
Foton från KWAG och lite annat finns också i albumet ute till höger - enjoy!
Nu ska jag sova. Igen.
Stay cool...
/kanadanka
Några utgifter:
buss t.o.r Stratford + Oklahoma biljett: 30 CAD = ca 200 SEK
Tim Horton's: broccoli soup, bagel and medium coffee: 4.50 CAD = ca 28 SEK
Sobey's: matkvitto att dela jämnt: 22 CAD = ca 145 SEK
Inträde KWAG: Free! = Gratis!
vad tiden gå!
Fast ibland den springa
och man vill den tvinga
att sakta ner,
så man kan njuta mer...
Alltid kul att spontandikta, det borde man göra oftare. Fast det är ju som roligast när det plötsligt bara dyker upp i huvudet och det kan man ju inte styra, så det är kanske orimligt att vilja spontandikta oftare eftersom det ju faktiskt inte blir spontan diktning då...
Nåja,
jag ville mest säga att Rasmus o jag fortfarande lever, men att det inte skrivits på ett tag eftersom jag är inne i en trött period och dessutom har mycketmycket skolarbete. Förra måndagen sov jag 12 timmar under natten sen 2+2 timmar under dagen och gick ändå och la mig vid 10 pm. Det är otroligt skönt att sova fast min säng är hård och varje metal spring i madrassen känns. Men jag vet ungefär var groparna är där jag kan passa in knäna och somna ganska bekvämt.
Vi var i Stratford förra lördagen och såg musikalen Oklahoma! Bussen avgick från CLV Community Centre 4:00 pm SHARP! (not...) och vi var kanske 20 studenter som stod i små clusters på gräsmattan och väntade på bussen. Rasmus o jag stod med Philipp-the-German och några av hans tyska kompisar och försökte hitta samtalsämnen. Det var lite segt eftersom alla var lite trötta i huvudet sådär en gråmulen lördag eftermiddag, men så kom vår buss runt hörnet: en jättetypisk amerikansk knallgul school bus! När vi gick på kände jag mig precis som Forest Gump måste ha gjort när han klev på bussen till skolan för första gången och spanade efter en ledig plats mellan huvudena som tittade upp från de grå sätena... Bussen rullade genom det lågt böljande landskapet mot Stratford, känd för sina många teatrar och döpt efter Shakespeares födelseort vid floden Avon. Det rann en flod genom kanadensiska Stratford också, men vad den hette ville ingen skylt förtälja...
Väl framme i Stratford stannade vi vid Festival Theatre där föreställningen skulle vara tre timmar senare och den kvinnliga chauffören mumlade nåt i mikrofonen om att "take a right, take a left, downtown, leaving from here, good time" innan vi trillade ut på gräset. Innan vi åkte hade Philipp förresten råkat börja prata på tyska med Rasmus och när vi kom ut ur bussen började Rasmus säga nåt på svenska till Philipp. Mycket roligt, mycket roligt... Vi började gå längs med floden i riktning mot vad vi trodde var downtown. På vägen kom vi förbi en ishall och jag kände mig nödgad att gå in o visitera toiletten. Där inne pågick nog en konståkningstävling eller hockeymatch för det fanns knattar i båda sorters utstyrsel. Roligt dock att det fanns en stor skylt på väggen där inne där det stod typ "No hockey playing, no sticks, no pucks"... Hm... Förresten, märket på låset på insidan av båset inne på damernas var Hiny Hider!
Vi gick runt i nån timme på de största gatorna (= de med affärer) i skymningen och jag njöt av att lunka stillsamt med Rasmus intill, titta på allt galet, vackert, udda, fult och mumsigt i skyltfönstren. Julpyntning hade påbörjats så gott som i varje affär, men det var en mysig stämning över det. Bäst minns jag chokladaffären vi tittade in i (och gick två varv i...). Där fanns en maskin som höll vit choklad flytande och en med mörk choklad... Allt var så vackert gjort och upplagt, det var som en tätt stjärnströdd himmel av praliner, marsipankreationer, fudge, knäck, mer choklad, candied apples, glass och ännu mer choklad... I hörnet satt en gosedjursisbjörn i närmast naturlig storlek, inklämd i en t-shirt på vilken det stod "Give me all your chocolate and no one gets hurt!"... :)
Vi hann med ett besök på Tim Horton's innan vi började dra oss tillbaka mot teatern, men de hade ingen broccoli soup så det blev the regular för mig: en toasted 12 grain bagel och en kaffe med mjölk o sweetener. Rasmus tog också en bagel och testade sen en doughnut med strawberry/lime-sylt i.
Musikalen Oklahoma är skriven av samma personer som skrev... vad var det nu Rasmus sa... gah, minns inte! Men den utspelar sig i Södern under Vilda Västern-tid (1800-nån gång) och huvudpersonerna heter... men jisses, vad minnet är kort! Eh... Aunt... jag tjuvkikar i programmet helt enkelt! Ha! Detta är anledningen till att alltid behålla alla program o biljetter o grejer man får: om man glömt detaljerna när man ska skriva om dem på sin blog så är informationen inte långt borta! :) Musikalen är skriven av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II och huvudpersonerna heter Laurey, Curly, Aunt Eller, Jud Fry, Ado Annie, Will Parker och Ali Hakim. Ado Annie sjunger en av de mest kända sångerna från musikalen som heter "I'm just a girl who can't say no" och "tema"låten börjar "Oh, what a beautiful morning, oh, what a beautiful day! I've got a beautiful feeling, everything's going my way!". Den låten var också den som Rasmus, jag o tyskorna sjöng ljudligt på när vi lämnade teatern efteråt - och under i princip hela bussreasn tillbaka till Waterloo... Pjäsen var fantastisk med tanke på alla dansnummer som den stora ensemblen genomförde tillsammans! Visserligen extremt stereotypiskt, men alla flickor såg så lätta ut och det såg så enkelt ut när de hoppade, svävade, snurrade o allt. Killarna var också duktiga, men inte lika alvlika som tjejerna i sina enkla men vackra klänningar... Mmmm... Har önskat sen jag var liten att jag hade kunnat vara med på den tiden och upptäcka västern... Visserligen hemskt att inse vilka fördomsfulla och rasistiska åsikter man skulle ha och hur kämpit, otryggt, obekvämt och kallt och hungrigt det ofta skulle vara, men att få vara bland de första (vita...) människorna att få se det fantastiska landskap USA har att erbjuda - och då orört - det övervinner så mycket... Ännu bättre: att få vara indian och leva i balans med naturen (innan de vita kom)... barndomsdrömmar är starka, dom!
Var var vi nånstans? Jo, foton från Stratford finns i albumet ute till höger!
Denna helgen kom Rasmus hit igen. Men först kom han i tisdags och överraskade mig!! Jag hade en riktigt shitty day och vågat skriva ner lite mörka tankar i ett mail till honom på eftermiddagen, för att få pysa av mig lite till någon som jag vet bryr sig. Han hade inte heller varit så glad, så han hade tagit bussen vid 9 pm från Guelph till Waterloo, bytt till stadsbuss och fått gå 3-4 km för att komma hit! Jag hade kommit hem från GIS-labbet en dryg halvtimme tidigare och just fått iväg min paper i Politics of Sustainable Communities, när jag hörde någon komma in därnere. Jag trodde att det var Philip som pratade med Johan och att de skulle plugga tillsammans eller nåt. Steg i trappan följdes av en knackning på min halvöppna dörr. Jag trodde att det var Philip som bara ville säga hej innan han typ skulle gå på toa eller nåt, men så hör jag ett försiktigt "Hej älskling?" och ser ett Rasmushuvud sticka fram bakom dörren! HEEEEEEEEEEJ!!! Jag flög upp ur stolen och fick nog mest ur mig ett pip och sen stod vi o bara höll om varandra hårt mitt på mitt golv i säkert 10 minuter...
Underbart...
:)
Han stannade bara över natten och jag följde honom till busshållplatsen vid campus på förmiddagen. Men vilken injektion av positiv energi det var! Den dagen var helt annorlunda än de föregående!
I fredags kom Rasmus tillbaka och tog sig direkt till GIS-labbet på campus där jag satt och arbetade med labben som ska lämnas in imorgon. Jag hann göra klart de två kartorna och ska skriva svaren på de sista frågorna imorgon... Men vi lämnade Environmental Studies building ganska snart och gick till anda änden av campus för att hitta "Game Museum"! Rasmus hade letat upp det på internet och blivit sugen, men tyvärr var det lilla rummet med utställning och spel redo att spelas stängt för veckan, så det blev lite snopet fönstertittande istället. Men precis innan hade vi äntligen fått vår broccolisoppa på Tim Horton's i Student Life Centre, så vi var ganska glada ändå! :) Men vi gick tillbaka till SLC för att leta information om kvällens Warrior Weekend-upplägg och hittade då Johan mitt i vimmlet. Han sa att han strax skulle till Campus Crusade for Cheese som hade möte och bjöd oss att följa med. Vilket roligt sällskap! Vi kom in i en helt vanlig, grå och tråkig föreläsningssal på tredje våningen i Math & Computer's Building, men där var ett tjugotal leende människor och en papperstallrik med små kubikcentimeter stora ostkuber på varannan bänk. För 2 dollar (och 10 cent för en papperstallrik) fick man sen gå runt o smaka på alla ostarna när ordförande hade hojtat "Go!" från svarta tavlan. Killarna mumsade, grimaserade, smaskade och njöt och tyckte nog att Asiago var bäst av alla 14 ostsorter i rummet. Jag fick tjuvsmaka på 2-3 sorter och föll pladask för den rökta cheddarn. Sen uppstod simultant ett enromt behov av vatten, så vi gick ut i korridoren och letade upp en liten springbrunn (eller vad man nu ska kalla de typiska vattenhålen, de små kranarna som utdelar vatten åt nordost/nordväst/i 45 graders vinkel från nollmeridianen/snett uppåt). Sen var det röstning men vi kom tillbaka precis när Asiago passerats, men jag hann iaf rösta (med båda armarna rakt uppåt och fingrarna spretande åt alla håll) på den rökta cheddarn. Asiago vann överlägset med 14 röster mot i genomsnitt 3-4. Fast den kanadensiska milda orange osten fick noll röster... Till nästa gång efterfrågades bland annat en minst 5 år gammal cheddar, weird greek cheese, sheep cheddar, nån ny rökt sort och en stark Gouda. Intressant sällskap! :)
Rasmus o jag gick och handlade på Sobeys, sov middag och lagade middag och gick sen tillbaka till campus för att vara med på Warrior Weekend's fredagsutbud. Det är en fredag och lördag i månaden som är döpt efter University of Waterloo's sports teams Warriors och som erbjuder gratis film, snacks och olika aktiviteter mot uppvisande av WatCard (= StudentID). Rasmus o jag kom precis innan filmen Superbad skulle börja (vilken Rasmus velat se sen vi var i Toronto i mitten av September...), men vi hann ändå göra vars en stressball (peta ner mycket mjöl i en ballong - knyt åt - krama i handen om stressad) och Rasmus fixade en liten påse popcorn. Sen satt vi bland 200 andra på vanliga pinnstolar i det stora öppna rummet i SLC och tittade på en provisorisk jätteskärm och skrattade och fascinerades och skrattade lite till.
Lördagen bjöd på djupare kultur eftersom vi tog oss till Kitchener-Waterloo Art Gallery (commonly known as the KWAG), efter rekommendation av min GIS-class mate John O'Reilly. Han o jag pratade i nästan tre timmar i GIS-labbet i torsdags kväll om en massa intressanta ämnen som tro, för- och nackdelar med religion, rätt till abort eller inte, rasism, arkitektur (hans favoritarkitekt är Santiago Calatrava: skaparen av Turning Torso!), samhällsuppbyggnad, lokaltrafik och mycket mer... Verkligen givande! Säkert de tre timmar jag lärt mig mest på i det labbet... Iaf så sa John att han var grymt imponerad av den lastbil som fanns på KWAG och som bestod av hundratals små gotiska bågar i trä, samt den video som visade en fyrbent trästol som föll isär och sedan samlade ihop sig själv och reste sig upp med hjälp av datorn som var placerad inuti dess sits. Detta fick också Rasmus väldigt intresserad av att gå dit! ;) Lastbilen var verkligen imponerande och jag kan verkligen förstå att John trodde att den var utskuren i trä, men när man kom nära såg man att den var av superrostig metall. Filmen av stolen som trillade i bitar höll oss också naglade i 5 min 35 s, men eftersnacket övergick i vår egen diskussion om vad som är konst och om det verkligen är så att det är konstgalleriägarna som bestämmer vad som är "riktig" konst. Denna diskussion höll säkert på i en timme... medan vi tittade på resten av tavlorna i det relativt lilla galleriet och sen gick ut till busshållplatsen i det nära nollgradiga vädret. Vi åkte vidare till Fairview Mall, denna fullständiga brytning mot KWAG i den södra änden av Kitchener. Varken Rasmus eller jag hade varit längre söderut än downtown Kitchener, så det var på tiden att utforska mer av stan. Vår destination blev således i sann nordamerikansk konsumtionsanda en gigantisk shopping mall. Vi hann nog bara vara där en dryg timme innan de stängde 6 pm, men vi hann ju bli införstådda med hur sjukt många butiker och jätteaffärer det fanns på området. Till Rasmus stora förtjusning hann vi in på Wal-Mart efter att vi valt ut den troligtvis godaste och mest prisvärda snabbmatsrestaurangen in the entire food court och avnjutit vår Korean dumplings with rice and two side dishes of veggies and a large Diet Coke. Det är förresten jättemysigt att dela maträtt med varandra! Inte bara ekonomiskt och kalorimässigt fördelaktigt, utan även gulligt... ;)
Vad gjorde vi på lördagkvällen? Vi var så trötta att Rasmus somnade på bussen hem och väl hemma läste jag en artikel och han pluggade tills jag gick o la mig och han gick ner för att prata med Johan och Philip en stund. Rasmus var nog ett nattdjur i sitt tidigare liv...
Foton från KWAG och lite annat finns också i albumet ute till höger - enjoy!
Nu ska jag sova. Igen.
Stay cool...
/kanadanka
Några utgifter:
buss t.o.r Stratford + Oklahoma biljett: 30 CAD = ca 200 SEK
Tim Horton's: broccoli soup, bagel and medium coffee: 4.50 CAD = ca 28 SEK
Sobey's: matkvitto att dela jämnt: 22 CAD = ca 145 SEK
Inträde KWAG: Free! = Gratis!
Thursday, November 1, 2007
Geography of Tourism
Mitt favoritämne här i Waterloo är kursen som heter Geography of Tourism. Den behandlar hur turism ser ut i världen, vilka inverkningar den har på kultur, språk, miljö, ekonomi, demografi och mycket mer. Idag har jag mitt andra prov i ämnet, vilket består av 40 frågor med ett rätt alternativ mellan A och D. Inte så lätt som det kanske låter, för även om man gissar sig hela vägen igenom så har du 75% chans att få 0 rätt... ;)
Iaf så har jag länge tänkt att jag skulle skriva ner lite av det som dykt upp i kursen här på bloggen och eftersom jag nu ändå sitter o pluggar så kan jag göra det som en repetition! Nedan följer därför textbitar, "trivia", citat och annat som jag skribblat ner i mina anteckningar.
Mycket nöje!
* Tourism is one of the world's largest employers. There is a new job created within the tourism business every 2.5 seconds.
* 12.8 % of all working Canadians were employed within the tourism business in 2005, meaning about 2,070,320 people.
* "You might love to go to McDonalds in Asia, though you would hardly ever visit them back home." [Pico Iyer, känd tourism filosof]
* According to the World Tourism Organization, a tourist is someone who stays at a place that is not their home for more than one night but less than one year.
* According to Maslow's Hierarchy of Needs, a human being's basic needs are
- physiological = water, food, health
- safety = the absence of war, threat, fear, anxiety
- social = affection, sense of belonging, to give and to receive love
- esteem = self-respect, sense of value
- self-actualisation = fulfillment, sense of achievement
People in developing countries have not yet fulfilled these needs and therefore don't spend time or resources on accessory things such as travel.
* In India, travel is growing fast and so are the number of airlines and flights. Tickets with cheap airlines can be bought for a dollar and many Indians believe airplanes are cleaner and better for the environment than trains.
* Only two African airlines are considered safe by the World Tourism Organization: Egyptian Airlines and South Africa Airlines.
* Airbus is making a new airplane model called A380. This monster has the height of a 3 story building, is 75 m long and has a wingspan of 80 m. It can take up to 900 passengers and uses 2.9 liters of plane fuel per passenger per flown 100 km.
* Boeing is aiming for less fuel consumption and therefore building 787's in light weight carbon which uses 20 % less fuel.
*The price tag for a Boeing 777 ranges from US$ 171 million to US$ 253 million.
* The amount American Airlines saved in 1987 by eliminating one olive from each salad served in first class was US$ 40,000.
* LSG Sky Chefs prepare 7 tons of meat and fish for flight meals every day at their JFK International airport facility (New York).
* The International airport strip in Honolulu, Hawaii, is built with coral, on top of a coral reef.
* The first flight attendants, in the 1930's, were required to be unmarried nurses and weigh less than 115 pounds (52 kg).
* "Tourism is like fire: is can cook your food but also burn down your house" [Fox, 1977]
* Sometime in the 1990's a German family was robbed and murdered in Florida. Media in Europe screamed "Tourists are being killed in Florida, don't go there!", and several trips were cancelled. This perception of criminality did however not coincide with reality since crime rates lowered in Florida during the same period.
* Funafuti, the capitol of Tuvalu in the South Pacific, had a population of about 3,000 and was one of the world's least visited nations when the cruise ship Crystal Symphony with 775 passengers and 500 staff members anchored off its shore. The cost for a cruise ticket was about $2,000 which was what an average Funafuti citizen earned in three years.
To make their island more attractive and to meet the expectations of the tourists, the Funafutians painted the coral on the reef where the cruisers were to land.
* In Dominika, a caribbean island, you can proudly be served the local delicacy "Mountain Chicken", which is legs from a special kind of forest frog.
* Nauru, in the South Pacific, is the world's smallest island nation and only one tenth the size of Washington DC.
* Phuket, Thailand, has approximately 2 million tourists every year. The permanent population is 200,000. In a video shown in class a local says that before mass tourism they didn't have to lock their houses and the warden had to bring in prisoners from other places to have something to do.
*"Phuket" in Thai means mountain and the island has a tall mountain in its center. However, the mountain is being chopped up and sold in pieces to construction companies so that the lowland can be expanded to make room for more hotels and tourist facilities.
* On a sign by a Phuket hotel pool it says "Welcome to the Hotel OOL! There is no P in it - please keep it that way!"
* A ceremonial Balinese dance mask takes 5-6 days to make, has more than 40 coats of paint, needs to blessed several times by a priest and costs at least $100 to buy. In souvenir shops tourists can buy fake ones that take 1-2 days to make, have 5 coats of paint and cost $2-5.
* The Nobel Peace Price winner Rigoberta Menchu said in a speach that "our costumes are considered beautiful, but the persons wearing them don't exist".
Mycket att begrunda... Finns mer att veta för den som är intresserad!
Take good care!
And travel by bike, train or means of shared transportation!
/kanadanka
Iaf så har jag länge tänkt att jag skulle skriva ner lite av det som dykt upp i kursen här på bloggen och eftersom jag nu ändå sitter o pluggar så kan jag göra det som en repetition! Nedan följer därför textbitar, "trivia", citat och annat som jag skribblat ner i mina anteckningar.
Mycket nöje!
* Tourism is one of the world's largest employers. There is a new job created within the tourism business every 2.5 seconds.
* 12.8 % of all working Canadians were employed within the tourism business in 2005, meaning about 2,070,320 people.
* "You might love to go to McDonalds in Asia, though you would hardly ever visit them back home." [Pico Iyer, känd tourism filosof]
* According to the World Tourism Organization, a tourist is someone who stays at a place that is not their home for more than one night but less than one year.
* According to Maslow's Hierarchy of Needs, a human being's basic needs are
- physiological = water, food, health
- safety = the absence of war, threat, fear, anxiety
- social = affection, sense of belonging, to give and to receive love
- esteem = self-respect, sense of value
- self-actualisation = fulfillment, sense of achievement
People in developing countries have not yet fulfilled these needs and therefore don't spend time or resources on accessory things such as travel.
* In India, travel is growing fast and so are the number of airlines and flights. Tickets with cheap airlines can be bought for a dollar and many Indians believe airplanes are cleaner and better for the environment than trains.
* Only two African airlines are considered safe by the World Tourism Organization: Egyptian Airlines and South Africa Airlines.
* Airbus is making a new airplane model called A380. This monster has the height of a 3 story building, is 75 m long and has a wingspan of 80 m. It can take up to 900 passengers and uses 2.9 liters of plane fuel per passenger per flown 100 km.
* Boeing is aiming for less fuel consumption and therefore building 787's in light weight carbon which uses 20 % less fuel.
*The price tag for a Boeing 777 ranges from US$ 171 million to US$ 253 million.
* The amount American Airlines saved in 1987 by eliminating one olive from each salad served in first class was US$ 40,000.
* LSG Sky Chefs prepare 7 tons of meat and fish for flight meals every day at their JFK International airport facility (New York).
* The International airport strip in Honolulu, Hawaii, is built with coral, on top of a coral reef.
* The first flight attendants, in the 1930's, were required to be unmarried nurses and weigh less than 115 pounds (52 kg).
* "Tourism is like fire: is can cook your food but also burn down your house" [Fox, 1977]
* Sometime in the 1990's a German family was robbed and murdered in Florida. Media in Europe screamed "Tourists are being killed in Florida, don't go there!", and several trips were cancelled. This perception of criminality did however not coincide with reality since crime rates lowered in Florida during the same period.
* Funafuti, the capitol of Tuvalu in the South Pacific, had a population of about 3,000 and was one of the world's least visited nations when the cruise ship Crystal Symphony with 775 passengers and 500 staff members anchored off its shore. The cost for a cruise ticket was about $2,000 which was what an average Funafuti citizen earned in three years.
To make their island more attractive and to meet the expectations of the tourists, the Funafutians painted the coral on the reef where the cruisers were to land.
* In Dominika, a caribbean island, you can proudly be served the local delicacy "Mountain Chicken", which is legs from a special kind of forest frog.
* Nauru, in the South Pacific, is the world's smallest island nation and only one tenth the size of Washington DC.
* Phuket, Thailand, has approximately 2 million tourists every year. The permanent population is 200,000. In a video shown in class a local says that before mass tourism they didn't have to lock their houses and the warden had to bring in prisoners from other places to have something to do.
*"Phuket" in Thai means mountain and the island has a tall mountain in its center. However, the mountain is being chopped up and sold in pieces to construction companies so that the lowland can be expanded to make room for more hotels and tourist facilities.
* On a sign by a Phuket hotel pool it says "Welcome to the Hotel OOL! There is no P in it - please keep it that way!"
* A ceremonial Balinese dance mask takes 5-6 days to make, has more than 40 coats of paint, needs to blessed several times by a priest and costs at least $100 to buy. In souvenir shops tourists can buy fake ones that take 1-2 days to make, have 5 coats of paint and cost $2-5.
* The Nobel Peace Price winner Rigoberta Menchu said in a speach that "our costumes are considered beautiful, but the persons wearing them don't exist".
Mycket att begrunda... Finns mer att veta för den som är intresserad!
Take good care!
And travel by bike, train or means of shared transportation!
/kanadanka
Subscribe to:
Posts (Atom)
